Kategorier
Okategoriserade

Låt det aldrig hända ditt barn

När jag gick i skolan hade varken jag eller någon annan en aning om att jag hade autism, men det som var uppenbart var att jag hade vissa svårigheter trots att jag hade lärt mig att läsa och skriva som 3-åring och under hela låg- och mellanstadiet var jätteduktig på matematik. Ändå fanns det saker jag hade stora svårigheter i att lära mig. Allt började redan när jag var liten: jag hade mycket svårt för att lära mig att teckna, pyssla, sy, knyta skorna och simma. Att teckna lärde jag mig aldrig. Vad gäller att knyta skorna och simma så lärde jag mig dessa färdigheter så småningom men med stor ansträngning.

Blev utskälld framför klassen

I låg- och mellanstadiet fick jag utskällningar från lärarna för att jag hade gjort fel och inte förstått hur symaskinen fungerade trots att lärarna hade visat för mig flera gånger. Jag minns att en lärare tappade tålamodet en gång ordentligt och skrek åt mig framför hela klassen. När vi hade obligatorisk trädslöjd i 3:an under en termin blev jag aldrig klar med uppgiften då jag aldrig hade lärt mig att såga. Än idag minns jag lärarens ord: ”Paula, jag har tidigare haft elever som haft svårt för trädslöjd men jag har aldrig under mina 30 år som lärare sett en elev som är lika hopplös som du.” Några äldre pojkar hörde vår konversation och jag skämdes.

Fick det lägsta betyget

När trädslöjden var slut och jag fortfarande inte hade blivit klar med det första projektet fick jag hjälp från några äldre pojkar i skolan med det första momentet. Projektet var långt ifrån klart men nu kunde jag åtminstone presentera det första momentet för läraren. Han förstod direkt att det inte var jag som hade gjort detta och menade att min prestation egentligen inte alls var godkänd och att jag därför borde gå om hela den tredje klassen. Men han tvivlade på att jag skulle prestera bättre under nästkommande år och valde därför att se allt mellan fingrarna och godkänna mig i trädslöjd med det lägsta möjliga betyget man kunde få.

Var livrädd

När jag kom upp i högstadiet uppstod nya problem: i sjuan hade vi obligatorisk hemkunskap och jag lärde mig aldrig hur man knäckte ägg så att inte skalet skulle komma med i omeletten. Läraren såg det som ett stort problem och menade att jag aldrig skulle komma att klara mig som vuxen. När det gäller syslöjd så tog läraren upp att jag borde gå om sjuan eftersom jag inte hade nått upp kunskapsmålen i och med att jag inte hade lärt mig att trä en symaskin. Lärarens ord gjorde mig livrädd. Jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle lära mig att använda symaskiner oavsett hur många gånger jag skulle gå om sjuan. Skulle detta vara ett hinder för mig att kunna gå ut grundskolan?

Tappade livslusten

Mina svårigheter sågs som ett mycket stort problem även i gymnasiet. Att jag läste 7 språk med klassens högsta betyg i dessa spelade mindre roll, det var svårigheterna som räknades! En lärare menade att mina språkkunskaper inte räknades då jag var okunnig i så mycket annat. Tydligen skulle jag ha svårt för att hitta utlänningar som ville diskutera med mig då jag saknade allmänbildning i t.ex. litteratur och historia och inte kunde laga mat, och därför skulle jag inte få användning för mina språkkunskaper. Detta gjorde mig enormt nedslagen. Det spelade ingen roll vad man kunde när man hade svårigheter med saker som var lätta för de allra flesta människor. All min livslust försvann och livet kändes inte värt att leva.

Mitt liv fungerar utmärkt

Men vet ni vad? Nu är jag vuxen och lever fortfarande trots att lärarna försökte intala mig att det inte skulle gå att leva om man inte kunde öppna konservburkar, knäcka ägg eller fälla upp en strykbräda. Men det går att leva så här alldeles utmärkt! Jag har boendestöd som ger mig stöd med saker jag inte klarar av så att jag istället kan lägga min energi på att fokusera på mina styrkor. Det enda som gör mig ledsen är att vuxna lyckades knäcka mitt självförtroende och få mig att på allvar tro att jag inte skulle kunna leva ett kvalitativt liv som vuxen. Detta förstörde alldeles för många år av mitt liv. Låt det aldrig hända ditt barn!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

8 svar på ”Låt det aldrig hända ditt barn”

Hej Paula. Det är inte så lätt att inte låta det hända sitt barn, när folk i ens närhet saknar kunskap och förståelse. Skolan tex. Fortfarande år 2021 så måste jag be snällt till skolan att de hjälper barnet med att göra sig i ordning för att gå hem efter sista lektionen. För att jag eller storasyster står och väntar på att hämta utanför skolan(man får inte gå in på skolan i coronatider och barnet behöver hjälp med att sätta igång, hålla fokus osv) Barnet har varit hemmasittare över ett år, och de lyckas inte ge henne intressanta/trygga/ anledningar till att komma till skolan. Det finns.så mycket att berätta om hur vi har det, men jag orkar inte skriva allt. Man pratar ju med alla olika myndigheter osv om allt hela tiden så vi är ganska utmattade. Hoppas samhället kommer ikapp med kunskap snarast, men kunskap räcker oftast inte utan man bör ha hjärtat på rätta stället och vara mycket lyhörd och tänka utanför ramarna.
Kram Paula
Du är bra!
Mvh Maria

Jag tycker att det är rätt beslut av er att ni låter ert barn vara hemma, på det sättet skyddar ni barnet! Jag hade blivit räddad om jag hade fått vara hemma när jag grät och sa att jag absolut inte ville gå till skolan, då fick jag bara höra att jag isåfall skulle hamna hos en fosterfamilj som skulle tvinga mig att gå till skolan. För mig var det i skolan mitt självförtroende knäcktes, inte hemma! Nu får ert vara i en miljö (hemmet) där hon känner sig trygg! Jag är glad att ni orkat kämpa för barnet och jag hoppas också att ni och andra föräldrar som befinner sig i samma sits får gehör i framtiden. Kram ♥

Svara

Många personer borde inte jobba med människor, som sagt…Och än mindre med barn, då sånt där kan knäcka deras självförtroende och självbild helt. Skulle ha betänkligheter inför att skaffa egna just med alla minnen av min egen skoltid. Hemma var det däremot alltid bra och mamma har alltid varit helt fantastisk och stöttat mig i allt!

Men jag hoppas du kan se de där personerna för vad de var och känna att livet ändå är bättre nu! 🙂 Sen har nog kunskaperna om autism, asperger, adhd etc ökat sen dess också.

Ja, kunskaperna har tack och lov ökat sen dess! Numera (i Sverige iaf) är det ju möjligt att hålla sitt barn hemma om barnet tvingas stå ut med kränkningar i skolan. Visst, skolan och myndigheterna klagar ju då, men väldigt ofta går det ändå utan att barnet blir omhändertaget av socialen. Jag skulle ha hamnat hos en fosterfamilj direkt om jag hade stannat hemma från skolan. Bara att det överhuvudtaget är möjligt för ett barn att stanna hemma från skolan om det mår psykiskt dåligt visar att barn har ett högre människovärde nu än vad som var fallet förr. Jag påstår inte att situationen är bra för det är den såklart inte, men jag menar bara att situationen har förbättrats.

Svara

Jobbigt. När lärde du dig simma? Jag hade inga problem med att lära mig simma eller cykla, jag blev simkunnig när jag var 8 år gammal, däremot behövde jag ta en extra lektion i gymnastik i första klass, det var bara jag och en till elev med då. Jag hade problem med bollsinnet tror jag, samtidigt var jag duktig i längdhopp. Jag minns också jag att var mer intresserad av historia än andra barn och läste vuxenböcker i historia tidigt. Min största svaghet nu i vuxen ålder är att jag har svårt för att montera ihop saker, när jag köpte en gymbänk fick en bekant montera ihop den efter instruktionspappret.

Jag lärde mig att simma på sommaren mellan 2:an och 3:an så jag var 9 år gammal då. Jag kan inte heller montera ihop saker men tack och lov har jag min boendestödjare som hjälper mig med sånt! Vad bra att du fick hjälp med gymbänken från din bekant!

Svara

Jag hoppas du säger i dina föreläsningar att inte alla Aspergare ogillar film och musik bara för att du gör det. Jag har till och med träffat Aspergare som spelar piano eller andra musikinstrument själva. Alla aspergare har specialintressen de går djupt in i men specialintressena skiljer mycket, det kan vara allt från blåbärsplockning till att rita.

Självklart informerar jag om att Aspergers syndrom tar sig olika uttryck hos olika aspergare samt att aspergare har olika personlighetsdrag, fritidsintressen, sociala behov, svårigheter, styrkor, olika mycket ork samt att svårigheterna kan variera sig i omfattning! För övrigt föreläser jag utifrån diagnoskriterierna och ger exempel på hur diagnoskriterierna kan sig uttryck. Jag tycker inte ens att det är viktigt vilka specialintressen aspergare har för det är inte det som är viktigt i bemötandet. Det viktiga är att yrkesverksamma förstår att inte alla aspergare vill bli bemötta på samma sätt, att alla har olika sociala behov och att samma strategi/hjälpmedel inte hjälper alla. Efter mina föreläsningar vill jag att folk får med sig olika verktyg när det gäller strategier och bemötande vilket jag anser är det allra viktigaste. Åhörarna på mina föreläsningar struntar i vad just jag, Paula, har för fritidsintressen utan det de vill veta är hur de kan bemöta sina klienter/närstående på bästa sätt.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.