Kategorier
Okategoriserade

Därför upplever jag inte diagnosen som ett stigma

Ibland träffar jag föräldrar till barn med särskilda behov som inte vill att deras barn går igenom en neuropsykiatrisk utredning med anledningen att de är rädda för att en eventuell diagnos skulle bli stigmatiserande. Men själv har jag aldrig upplevt diagnosen som ett stigma. Jag resonerar så här: om jag hade låtit bli att göra en neuropsykiatrisk utredning skulle min autism ha funnits där ändå med skillnaden att jag inte hade vetat om det. Och eftersom utredningen visade att jag är autistisk så var det lika bra att jag fick reda på det.

Dessa personer är redan stigmatiserade

Faktum är att ingen “skaffar” en diagnos utan anledning. Har sjukvården bedömt att det finns fog att göra en neuropsykiatrisk utredning betyder det att ens dagliga liv inte fungerar. Visst, någon som har en lika fungerande vardag som sina jämnåriga och klarar av ett vanligt jobb och vardagssysslor utan problem skulle säkert uppleva en autismdiagnos som ett stigma, men å andra sidan skulle en sådan person aldrig behöva en autismdiagnos från första början. Det är endast personer med omfattande svårigheter som blir diagnostiserade med autism, och dessa personer är redan stigmatiserade som det är. De är otroligt missförstådda och blir stämplade som bekväma, omotiverade och lata. Och vad är liksom inte ett större stigma än att ständigt bli utdömd och missförstådd?

Hade stigmatiserat mig själv

Trots att jag hann leva med odiagnostiserad autism i 24 år visste jag under uppväxten att jag inte var som andra människor. Jag hade inte orkat leva i längden utan förklaring, liksom inte heller utan en rätt till stödinsatser. Jag trodde att jag var dum och lat och hade dåligt samvete för att jag var som jag var. Jag hade stigmatiserat mig själv genom att döma ut mig själv! För en person i min sits är diagnosen till hjälp, inte till stjälp. Mitt liv var totalt hopplöst, men efter diagnosen blev det bara bättre och bättre. När jag fick diagnosen tänkte jag: “Jaha, var det bara autism? Vad skönt!”

Boendestöd är inte stigmatiserande

“Boendestöd då, är inte det stigmatiserande?”, undrar du kanske. Men nej, jag ser inte det som mer stigmatiserande än alternativet, dvs att leva i ett enormt stökigt hem. Varför skulle det vara konstigare att jag har boendestöd som hjälpmedel för att få min vardag att fungera än att en närsynt person använder glasögon som hjälpmedel? Men visst, det finns tyvärr människor som dömer ut oss med boendestöd, men jag vill motverka stigmatisering genom att vara öppen. Skulle jag tiga och visa att jag skäms för det skulle jag signalera för omvärlden att boendestöd är något att skämmas för vilket jag absolut inte vill.

Diagnosen var viktig för mig

Så nej, jag har aldrig upplevt diagnosen som stigmatiserande utan bara befriande. Genom diagnosen fick jag ett kvitto på att jag duger som jag är, och på köpet fick jag även en bättre självkänsla och självacceptans. Innan diagnosen undrade jag varför mina jämnåriga klarar så otroligt mycket mer än jag, men efter diagnosen slapp jag grubbla. Det var livet utan diagnosen som var stigmatiserande för mig, inte diagnosen!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Min senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.