”Är du verkligen sjukpensionär sedan flera år tillbaka? Och deltar inte i någon form av daglig sysselsättning?! Men herregud, vad sysslar du egentligen med på dagarna då?” Nu är jag ju i arbetslivet igen sedan många år tillbaka men levde tidigare på aktivitetsersättning i flera års tid, och det var då jag mottog dessa typer av kommentarer. För att förtydliga så syftas med begreppet ”sjukpensionär” i sammanhanget på någon som uppbär aktivitets- eller sjukersättning. Jag är medveten om att vissa anser att termen inte bör användas längre, men då det är väldigt många som inte har en susning om vad aktivitets- och sjukersättning är för något använder jag för tydlighetens skull begreppet sjukpensionär ändå trots att termen blivit föråldrad.
Reglerna har skärpts
Numera är reglerna för aktivitets- och sjukersättning extremt hårda, dock var det relativt enkelt att få aktivitetsersättning i min ungdom i början av 00-talet. Det var många som uppbar aktivitetsersättning av den enkla anledningen att de hade en funktionsnedsättning (som t.ex. autism i mitt fall) som innebar svårigheter i att få en anställning. Många av dåtidens unga sjukpensionärer, inklusive mig själv, klarade inte av att arbeta på de villkor som rådde på arbetsmarknaden. Att ha aktivitetsersättning betydde därmed nödvändigtvis inte att man låg i sängen i olidliga smärtor 24 timmar om dygnet utan man kunde ha en fullt fungerande vardag under förutsättning att man anpassade den efter sina förutsättningar.
Hade fullt upp
Ja, och vad gör man som autistisk sjukpensionär på dagarna då? Jag hade ju ingen fysisk sjukdom och följaktligen inga fysiska besvär utan mitt enda problem var att jag inte klarade av krav p.g.a. mina omfattande kognitiva svårigheter och stresskänslighet. Däremot klarade jag av en fritid! Så efter att jag så småningom hade blivit bättre på att säga nej till aktiviteter jag mådde dåligt av ägnade jag mig åt flera aktiviteter: att plocka blåbär, bada, ta skogspromenader, läsa, lära mig språk, skriva, cykla på min motionscykel, diska, tvätta, och återhämta mig från alla intryck. Och jag hade så mycket att stå i att tiden knappt räckte till (och nej, jag fuskade inte utan saknade faktiskt arbetsförmåga på riktigt ifall du undrar!)
Fokuset läggs på sjukpensionärer
Efter att jag hade förklarat ovanstående fakta för andra människor förstod de oftast att jag inte bara låg i sängen och stirrade in i väggarna trots att jag saknade en daglig organiserad sysselsättning utanför hemmet. Dock undrade många ändå hur jag fick tiden att gå trots att jag hade berättat att jag ägnade mig åt ovannämnda aktiviteter. Blev jag aldrig rastlös? Men jag förstår inte varför det fokuseras just på sjukpensionärer när det gäller dessa frågor med tanke på att 65+:arna som blivit ålderspensionärer sällan ifrågasätts på samma sätt. Har man fyllt 65 anses det vara helt normalt att vara fri på dagarna, men är man en dag under 65 så anses det att man far illa av att sakna en organiserad sysselsättning och att man är inkapabel att fylla sina dagar med meningsfulla aktiviteter.
Vi har blivit hjärntvättade
Men är det verkligen så? Är det verkligen sant att det händer något magiskt på 65-årsdagen och det bara är 65+:arna som har en förmåga att skapa ett meningsfullt liv utan organiserad sysselsättning? Självklart inte! Min teori är att vårt kapitalistiska samhälle har hjärntvättat oss för att tro att alla människor i arbetsför ålder behöver en organiserad sysselsättning för att må bra. Denna hjärntvättning har i sin tur varit så effektiv att det har blivit svårt för många att ta in att det faktiskt finns människor oavsett ålder som trivs med att vara fria på dagarna. Med detta sagt finns det självklart många som genuint älskar att jobba och behöver en organiserad sysselsättning och social samvaro med kollegor för att må psykiskt bra, men min poäng är att inte alla fungerar så!
En sjukpensionär kan ha ett givande liv
Sluta kalla sjukpensionärers liv för ett meningslöst liv! Sjukpensionärens självbild kan påverkas otroligt negativt av andras nedvärderande kommentarer. Blir man itutad sedan barnsben att en vardag utan organiserad sysselsättning är en meningslös vardag kan vissa sjukpensionärer luras att tycka att det faktiskt är så och följaktligen börjar må dåligt. Har man lärt sig att man ”borde” vara rastlös och märker att andra människor inte värdesätter ens liv finns risken att man internaliserar känslan och börjar tro att ens liv är meningslöst på riktigt. Men sanningen är att det går att leva ett givande liv trots att man är i arbetsför ålder och saknar en organiserad sysselsättning!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
8 svar på ”Livet som sjukpensionär måste inte vara meningslöst”
En riktigt bra artikel! Håller med helt och tror att det är precis som du skriver också, med hur folk tänker och resonerar. Men folks fördomar om detta är helt extrema och man måste ljuga nu varje gång man får frågan om vad man jobbar med, har jag slutligen insett. Överallt och särskilt för folk man aldrig kommer möta igen, som de flesta man träffar. För det går inte att ta emot alla fördomar, okunnighet, ifrågasättande, kritik, skuldbeläggande, kränkningar, utfrysning, mobbning och t.o.m. rent hat för det längre. Vi har det här, av nya familjer, på den gata där jag alltid har bott och allt. Jag undviker allihop nu liksom på skoltiden, då jag vet att de inte är snälla.
Det är verkligen tråkigt att du har sådana grannar! Jag har inte det. Jag blev aldrig mobbad när jag berättade för folk att jag var sjukpensionär, men däremot var det vissa som ställde frågor och ifrågasatte om jag inte hade det tråkigt på dagarna och blev rastlös. Däremot upplevde jag sällan att dessa människor avsåg att mobba mig utan de ställde frågorna av okunnighet eller nyfikenhet. Sedan tycker jag att det är klokt att hitta på en vit lögn om man är sjukpensionär och inte orkar svara på frågor för det är enklast så.
Jag har ju sagt det förut och vet att det var lika för dig, med det enda jag önskade varje morgon som jag gick iväg till skolan och grät av ångest över vad de skulle utsätta mig för den dagen, var att jag bara skulle få vara hemma istället. Det var min högsta dröm.
Väg då tristess som det värsta man möjligtvis kan känna ibland mot att lida varje dag på det ställe där man tvingas vara. Det kunde folk tänka på.
Samma här! Jag låtsades ibland vara sjuk bara för att slippa gå till skolan. Det är klart att tristess är mycket bättre än ångest!
Jättebra skrivet!
Jag brukar tänka att sällan är det någon som har hela bilden av ens situation!
Varje sjukpensionär har ju sina skäl och sin e v historia till varför hen behövt använda sig av sjukersättning för att försörja sig.
Träffar man någon med autism som har sjukersättning kan det vara autismen som gör att den personen har nedsatt arbetsförmåga – men det behöver inte vara hela förklaringen, kanske inte ens halva förklaringen i vissa fall. Fysiska och psykiska sjukdomar, tillstånd och funktionsnedsättningar är vanligt att ha parallellt. Även psykosociala faktorer kan påverka.
Vidare så påverkas vi alla på olika sätt av olika funktionsnedsättningar, sjukdomar och livsomständigheter. Bara för att någon med autism fixar nåt behöver inte det betyda att det är realistiskt eller lämpligt för någon annan person med autism att sträva mot klara av samma sak och vise versa.
Tack! Och så sant det du skriver! Ofta får man höra saker som ”autism är inget hinder för att arbeta” men för vissa kan autismen vara ett stort hinder, och precis som du påpekar kan det också finnas andra faktorer som påverkar. Och även om autisten kanske rent fysiskt skulle klara av att utföra arbetet så är det precis som du skriver inte alltid lämpligt eller realistiskt för personen att arbeta. Vissa hävdar att man isåfall måste hitta ett lämpligt och anpassat arbete, men faktum är att det faktiskt finns personer som mår dåligt av att arbeta oavsett hur anpassat arbetet är.
Jag skulle nog i teorin klara ett anpassat arbete på halvtid om någon kom och avlastade mig med de vardagssaker jag orkar med idag tack vare att jag inte yrkesarbetar. Men det skulle antagligen sänka min livkvalitet drastiskt och jag skulle antagligen må jättedåligt av att
inte orka ta hand om mitt hem, mina enstaka relationer ( prata t ex det tar jättemycket energi, likaså möten) och mig själv (t ex hygien) om jag hade det kravet på mig.
Jag förstår dig! Och så är det nog för många av oss med diagnoser. Man måste liksom välja vad man vill lägga sin energi på för den räcker inte till allt. Man måste välja om man vill arbeta eller ta hand om sitt hem/sig själv? En neurotypiker som inte har någon sjukdom som innebär en sänkt arbetsförmåga kan liksom välja att skaffa barn, arbeta och även ha ett visst socialt liv samtidigt. De behöver inte prioritera bort något av dessa! Även om de ofta är trötta klarar de det galant eftersom de får behålla sitt arbete och sina barn.