Jo, diagnosen kan vara till stor hjälp

Psykologen och forskaren Carina Håkansson ifrågasätter om diagnoserna verkligen hjälper våra unga. Barndomen är en dynamisk period där barnen påverkas av sin omgivning, skriver hon. Vidare anför hon att diagnoserna går ut på normalitetsfokusering, det vill säga fixering vid hur normala barn och ungdomar ska vara och bete sig. I sak håller jag med henne. Autismforskaren Lena Nylander arbetar med bland annat så kallad avdiagnostisering, det vill säga att avskriva diagnoser på de som fått diagnoser på olegitimerade grunder. Jag tycker självklart att det är bekymmersamt om vissa okunniga kliniker verkligen diagnostiserar barn enbart med anledningen att barnet är ”lite introvert”. Samtidigt är en diagnos verkligen på sin plats när det är uppenbart att barnet har autism.

Dagens skola är annorlunda

Många barn kämpar för att hitta sin plats i dagens samhälle. Dagens skola är inte som skolan en gång var. På min skoltid på 1980- och 1990-talet hade grupparbeten och undervisningsmetoder som omfattade elevens egen aktivitet ökat i popularitet, men samtidigt hade vi fortfarande gammaldags katederundervisning. Jag som autist for väldigt illa av skolan och fick livslånga trauman av de obligatoriska sociala moment som jag utsattes för. Så här flera decennier senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om skolan. 2020-talets skola är ännu mer grupparbetsorienterat än min skoltid, och jag vet med säkerhet att jag inte hade överlevt en enda dag på dagens skola!

Passar inte alla

Faktum är att grupparbeten, -lekar och -diskussioner inte passar alla och att de introverta eleverna helt glömts bort vid upprättande av läroplanen. Många introverta som hade älskat gammaldags katederundervisning kan anses ha en funktionsnedsättning idag vilket jag tycker är ytterst bekymmersamt. Jag är säker på att min introverta mamma inte hade klarat av dagens skola trots att hon utan problem klarade av förr i tidens katederundervisning och senare även skaffade två Master-examina på universitetet, och hon har även klarat av vuxenlivet galant. Skolan borde alltså definitivt inte ”skapa” diagnoser genom att hävda att alla som inte passar in i den extroverta mallen har en funktionsnedsättning utan istället anpassa undervisningen efter individen.

Blev räddad av diagnosen

Samtidigt finns det ju vi som har autism och har svårigheter oavsett hur skolmiljön ser ut. Autism omfattar ju betydligt fler svårigheter än att vara ”lite” introvert: man kan ha perceptuella överkänsligheter, ha svårt att interagera med kamrater, vara socialt naiv, ha svårt att tolka andras mimik och gester, ha en dålig föreställningsförmåga, sakna så kallat ”sunt förnuft” eller ha andra omfattande svårigheter som påtagligt försvårar den enskildes funktionsförmåga i det dagliga livet. Utan diagnos hade jag haft svårt att få tillgång till boendestöd vilket är en förutsättning för mig att få ett fungerande vuxenliv. Men framför allt hade jag haft svårt att acceptera mig själv som jag är och skulle ständigt ha dåligt samvete för att jag behöver omfattande stöd. Det var diagnosen som räddade mig.

Ligger i en annan dimension

Faktum är att när man har autism så har man det, och det kan vara jätteläskigt att leva i den neurotypiska världen utan att förstå vad ens annorlundaskap beror på. Även om samhället hade accepterat olikheter skulle jag varit medveten om att jag är annorlunda och har stora svårigheter som inte anses vara normala för min ålder. Även i ett accepterande och tolerant samhälle hade jag haft ångest för mina svårigheter och känt mig annorlunda. En diagnos ger oss autister möjligheten till att komma i kontakt med likasinnade och därmed få en ökad självinsikt. Och nej, alla människor är inte unika och annorlunda i den bemärkelsen som vi autister är. Det är fullständigt normalt och mänskligt att känna sig unik och annorlunda, men vårt annorlundaskap ligger liksom i en annan dimension!

Skulle drabba kvinnor

Seriöst är jag skraj för debatter om huruvida det kan vara skadligt att förse barn med diagnoser. Jag tycker absolut att kunskapen om NPF-diagnoser borde öka inom psykiatrin så att den diagnostiserande klinikern verkligen har kunskap om NPF och inte diagnostiserar barn när det inte är legitimerat. Samtidigt skulle en ökad diagnosskepticism inom psykiatrin drabba många grupper. Kvinnlig autism är ett eftersatt ämne och det är känt att särskilt kvinnliga autister utan komorbid intellektuell funktionsnedsättning löper en ökad risk att dö i suicid. En ännu mer restriktiv diagnostiseringspolicy skulle därmed drabba väldigt många grupper men framför allt de tysta flickor med odiagnostiserad autism som mår dåligt men inte gör väsen av sig!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.