Psykologen och forskaren Carina Håkansson ifrågasätter om diagnoserna verkligen hjälper våra unga. Barndomen är en dynamisk period där barnen påverkas av sin omgivning, skriver hon. Vidare anför hon att diagnoserna går ut på normalitetsfokusering, det vill säga fixering vid hur normala barn och ungdomar ska vara och bete sig. I sak håller jag med henne. Autismforskaren Lena Nylander arbetar med bland annat så kallad avdiagnostisering, det vill säga att avskriva diagnoser på de som fått diagnoser på olegitimerade grunder. Jag tycker självklart att det är bekymmersamt om vissa okunniga kliniker verkligen diagnostiserar barn enbart med anledningen att barnet är ”lite introvert”. Samtidigt är en diagnos verkligen på sin plats när det är uppenbart att barnet har autism.
Dagens skola är annorlunda
Många barn kämpar för att hitta sin plats i dagens samhälle. Dagens skola är inte som skolan en gång var. På min skoltid på 1980- och 1990-talet hade grupparbeten och undervisningsmetoder som omfattade elevens egen aktivitet ökat i popularitet, men samtidigt hade vi fortfarande gammaldags katederundervisning. Jag som autist for väldigt illa av skolan och fick livslånga trauman av de obligatoriska sociala moment som jag utsattes för. Så här flera decennier senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om skolan. 2020-talets skola är ännu mer grupparbetsorienterat än min skoltid, och jag vet med säkerhet att jag inte hade överlevt en enda dag på dagens skola!
Passar inte alla
Faktum är att grupparbeten, -lekar och -diskussioner inte passar alla och att de introverta eleverna helt glömts bort vid upprättande av läroplanen. Många introverta som hade älskat gammaldags katederundervisning kan anses ha en funktionsnedsättning idag vilket jag tycker är ytterst bekymmersamt. Jag är säker på att min introverta mamma inte hade klarat av dagens skola trots att hon utan problem klarade av förr i tidens katederundervisning och senare även skaffade två Master-examina på universitetet, och hon har även klarat av vuxenlivet galant. Skolan borde alltså definitivt inte ”skapa” diagnoser genom att hävda att alla som inte passar in i den extroverta mallen har en funktionsnedsättning utan istället anpassa undervisningen efter individen.
Blev räddad av diagnosen
Samtidigt finns det ju vi som har autism och har svårigheter oavsett hur skolmiljön ser ut. Autism omfattar ju betydligt fler svårigheter än att vara ”lite” introvert: man kan ha perceptuella överkänsligheter, ha svårt att interagera med kamrater, vara socialt naiv, ha svårt att tolka andras mimik och gester, ha en dålig föreställningsförmåga, sakna så kallat ”sunt förnuft” eller ha andra omfattande svårigheter som påtagligt försvårar den enskildes funktionsförmåga i det dagliga livet. Utan diagnos hade jag haft svårt att få tillgång till boendestöd vilket är en förutsättning för mig att få ett fungerande vuxenliv. Men framför allt hade jag haft svårt att acceptera mig själv som jag är och skulle ständigt ha dåligt samvete för att jag behöver omfattande stöd. Det var diagnosen som räddade mig.
Ligger i en annan dimension
Faktum är att när man har autism så har man det, och det kan vara jätteläskigt att leva i den neurotypiska världen utan att förstå vad ens annorlundaskap beror på. Även om samhället hade accepterat olikheter skulle jag varit medveten om att jag är annorlunda och har stora svårigheter som inte anses vara normala för min ålder. Även i ett accepterande och tolerant samhälle hade jag haft ångest för mina svårigheter och känt mig annorlunda. En diagnos ger oss autister möjligheten till att komma i kontakt med likasinnade och därmed få en ökad självinsikt. Och nej, alla människor är inte unika och annorlunda i den bemärkelsen som vi autister är. Det är fullständigt normalt och mänskligt att känna sig unik och annorlunda, men vårt annorlundaskap ligger liksom i en annan dimension!
Skulle drabba kvinnor
Seriöst är jag skraj för debatter om huruvida det kan vara skadligt att förse barn med diagnoser. Jag tycker absolut att kunskapen om NPF-diagnoser borde öka inom psykiatrin så att den diagnostiserande klinikern verkligen har kunskap om NPF och inte diagnostiserar barn när det inte är legitimerat. Samtidigt skulle en ökad diagnosskepticism inom psykiatrin drabba många grupper. Kvinnlig autism är ett eftersatt ämne och det är känt att särskilt kvinnliga autister utan komorbid intellektuell funktionsnedsättning löper en ökad risk att dö i suicid. En ännu mer restriktiv diagnostiseringspolicy skulle därmed drabba väldigt många grupper men framför allt de tysta flickor med odiagnostiserad autism som mår dåligt men inte gör väsen av sig!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
9 svar på ”Jo, diagnosen kan vara till stor hjälp”
När jag gick i högstadiet ändrades upplägget helt på lektionerna. Plötsligt hade vi 70 min lektion med 10 min rast emellan + en jättelång lunchrast. antalet lektioner krympte från 6/dag till 4 och upplägget på lektionerna ändrandes från att sitta och lyssna/anteckna till att göra saker i grupp eller par. Jag gick från att ha klarat mig hyfsat till att inte orka göra något förutom skolan, inga kompisar inga aktiviteter, bara vila eller sova efter skoldagen. Nu i efterhand gör det mig väldigt ledsen att man körde igenom ett sånt beslut utan att ta hänsyn till hur vi elever skulle påverkas. Jag vet många som tyckte det var extremt jobbigt. Men de har kvar samma upplägg i den skolan! Och många är så skoltrötta efter högstadiet att de inte alls vill gå till t.ex. gymnasiet eller ens satsa på en universitetsutbildning.
Vad tråkigt att förändringen ställde till det för dig så här mycket! Jag har hört många berätta att allt blivit sämre sedan 2011 i och med upprättandet av den nya läroplanen. Jag tycker att skolan borde vara mer flexibel när det gäller individuella behov. De som tycker att det nya upplägget med grupp- och pararbeten funkar borde gå i en klass medan de som mår dåligt av det och istället föredrar så kallade gammaldags undervisningsmetoder borde kunna gå i en annan där det används andra upplägg och undervisningsmetoder.
Paula skrev: ”Jag tycker att skolan borde vara mer flexibel när det gäller individuella behov. De som tycker att det nya upplägget med grupp- och pararbeten funkar borde gå i en klass medan de som mår dåligt av det och istället föredrar så kallade gammaldags undervisningsmetoder borde kunna gå i en annan där det används andra upplägg och undervisningsmetoder”.
Kan bara instämma. Varför ordnar man det inte så? Alla, oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller ej, skulle då kunna få välja mellan dessa två upplägg/undervisningsmetoder utifrån vad man vet eller tror passar en själv bäst.
Jag förstår inte heller varför! Förut trodde jag att jag var ovanlig som föredrog klassisk katederundervisning, men nu vet jag att det inte är så! Mina föräldrar och många andra i deras generation har berättat för mig hur otroligt bra de gammaldags undervisningsmetoderna funkade.
Däremot är jag övertygad om att det också fanns många som for illa av den dåtida skolan. Vem vet, många som inte läste vidare på det dåtida läroverket hade kanske kunnat uppnå sin fulla potential om de hade fått lära sig genom egen aktivitet och grupparbeten.
Jag är övertygad om att olika lärometoder passar för olika personer och att det även finns de som mår bra av en kombination av olika lärometoder. Därför skulle det behövas olika klasser.
Jag hatade grupparbeten eftersom jag var den ende i hela klassrummet som ingen ville vara med och alltid blev ensam kvar, varje gång lärarna sa att detta var en uppgift som man skulle jobba i par eller grupp för att klara av. Särskilt eftersom lärarna aldrig brydde sig, trots att det skedde mitt framför ögonen på dem. Bara sänkte mina betyg i botten, just för att jag inte klarade av det ensam. Istället så gick jag bara demonstrativt ut ur klassrummet sen varje gång de basunerade ut att vi skulle ha grupparbete igen. Ingen lärare brydde sig om det heller. Eller något annat av all mobbning jag upplevde. Jag sökte hjälp men fick det inte.
Jag skulle gärna tillbaka till skoltiden 1000 gånger om mot för allt jag har sett senare av folk, ska tilläggas. Det var en barnlek i jämförelse. Men en bra förhandsvisning av världen och hur folk är.
Vad tråkigt att du upplevt ännu värre saker som vuxen! 🙁 För mig var skoltiden hemsk på grund av just sådana saker du beskrev, men därefter har det blivit mycket bättre, mest tack vare att jag numera får välja vilka jag umgås med. Den möjligheten hade jag inte i skolan.
Ja, det är verkligen en ynnest att slippa människor som man inte har valt själv. Nu slipper jag möta någon granne också, eftersom jag inte går ut alls sen två år tillbaka utan bara mitt i nätterna ibland p.g.a. den evigt pågående pandemin. Men det är ju inte roligt att vara ensam heller.
Vi får hålla tummarna för att pandemin ebbar ut snart så att du kan börja leva som vanligt igen!