Som svar till gårdagens blogginlägg fick jag en fråga om jag förväntar mig att mina boendestödjare ska vara maskiner. Självklart inte! Jag har aldrig träffat en boendestödjare som har varit en maskin och det är jag inte själv heller. När man går till en tandläkare, läkare, psykolog eller tar emot en boendestödjare i sitt hem måste man vara beredd på att det är en människa man möter. Och en tandläkare/läkare/psykolog/boendestödjare kan bli sjuk, vara tröttare än vanligt och därför jobba sämre någon gång, glömma bort tider, vara försenad etc.
Alla passar inte som boendestödjare
Med detta sagt förväntar jag mig att en boendestödjare varken ska bli chockad eller äcklad av annorlundaskap. I min värld passar inte alla som boendestödjare till autistiska klienter lika lite som alla passar som lärare, hantverkare eller psykologer. En boendestödjare som ger stöd till någon med autism ska vara öppen och kunna hantera extremt annorlundaskap precis på samma sätt som en boendestödjare som ger stöd till någon med ätstörning ska ha kunskap om hur ätstörningar bör bemötas. Jag har inte boendestöd för att boendestödjarna ska ha ett jobb utan jag har det för att jag ska få stöd i min vardag och det är de som ska anpassa sig efter mig, inte tvärtom! Självklart vill olika klienter bli bemötta på olika sätt men samtidigt finns det vissa generella regler att utgå ifrån.
Professionella möten är annorlunda
Det är stor skillnad på professionella möten och vanliga möten. Säg att en person har avföring på väggarna (vilket jag själv inte har men har hört talas om andra som haft det). Säg att en sådan person bjuder hem sina släktingar och vänner som blir chockade och visar sin avsky. Detta är vanligt förekommande i vanliga mellanmänskliga möten. Men tänk om en psykolog sedan bemöter ovanstående person med orden: ”Vad??! Har du avföring hemma på väggarna? Herregud, nu är jag totalt chockad! Hur kommer det sig?! Du borde skämmas!” Och boendestödjaren som sedan kommer hem till personen visar sin chock och avsky och utbrister. ”Ursäkta mig men jag förstår verkligen inte att du kan ha avföring på väggarna. Skäms du inte?” Självklart bör och får klienten kräva att inte bli bemött på detta sätt av professionella, och en psykolog skulle knappast bemöta sin patient på detta sätt lika lite som en läkare skulle visa sitt äckel om den t.ex. fick se ett infekterat sår! Och samma regel gäller givetvis boendestödjare. Klienten ska få hjälp men aldrig skambeläggas.
Det är viktigt med acceptans
Det finns en anledning till att en boendestödjare inte ska pracka på sina värderingar på klienten: empowerment! Jag har aldrig träffat någon som velat att deras boendestödjare ska tjata på dem, pracka på dem på sina värderingar eller visa sin avsky för klientens livsstil. Självklart får boendestödjaren berätta hur fel hen tycker att det är att äta veganskt om klienten efterfrågar boendestödjarens åsikt, men aldrig annars! En boendestödjare bör vara utbildad i bemötande, och professionellt bemötande kan man lära sig på utbildningar och läsa om i vetenskaplig litteratur. T.ex. grundarna till den evidensbaserade metoden MI vet om att de flesta klienter inte vill bli utdömda utan vill bli accepterade som de är och därför utgör acceptans en viktig del i MI-andan.
Vill ha en perfekt boendestödjare
En annan fråga jag fick är om jag förväntar mig att mina boendestödjare ska vara perfekta. Svaret är ja, självklart förväntar jag mig det! Min nuvarande boendestödjare som jag har sen över ett år tillbaka är alldeles perfekt för mig och även min tidigare boendestödjare som jag hade i flera års tid var det! Sen har jag även haft operfekta och rent av usla boendestödjare. Observera att en perfekt boendestödjare inte är samma som en maskin. Mina perfekta boendestödjare har ibland varit trötta och inte orkat jobba så mycket och någon enstaka gång har de missat att komma hem till mig trots att vi bokat en tid men ändå har de varit helt perfekta. Varför? Jo, för att de har varit utbildade i bemötande och empowerment, haft erfarenhet av autism och annorlundaskap, haft helt rätt inställning till sina klienter och följt biståndsbeslutet. De skulle aldrig drömma om att bemöta mig fel.
Skillnaden är som natt och dag
Jag blir mörkrädd varje gång jag hör talas om klienter som klagat på att deras boendestödjare har bemött dem fel och fått till svar att det inte finns perfekta boendestödjare och att klienten därför borde acceptera sin boendestödjare. Det är lika befängt som att säga till en patient som är missnöjd med sin husläkare att den inte får byta eftersom det inte finns perfekta läkare. Sanningen är att det finns dåliga och bra läkare, dåliga och bra boendestödjare och även pojk- och flickvänner som är en perfekt match för en och de som är en dålig match. Skillnaden mellan olika boendestödjare är som natt och dag!
Min boendestödsutförare har rätt inställning
Jag anser att den som påstår att det inte finns perfekta boendestödjare använder det som en ursäkt för att slippa utbilda sin personal alternativt själv slippa anpassa sig efter sina klienter och lära sig om hur olika diagnoser bör bemötas. Om personen är lämpad som boendestödjare och har empati kan hen med enkla medel utbildas i bemötande. Tack och lov har min boendestödsutförare aldrig haft inställningen att jag borde acceptera vilket bemötande som helst utan jag har rätten att välja vem jag vill ha boendestödjare och byta ifall jag skulle vara missnöjd. Det finns inte i min värld att jag skulle få till svar: ”Våra boendestödjare är bara människor” när jag kommer med klagomål.
Talar inte för alla klienter
Med detta sagt talar jag självklart inte för alla klienter i hela Sverige. Olika klienter kan också ha olika åsikter om en och samma boendestödjare. Samtidigt vet jag att det är ytterst ovanligt att en klient vill bli utdömd för sitt leverne. Boendestödjaren befinner ju sig trots allt i klientens hem! Jag rekommenderar därför alla blivande boendestödjare att läsa litteratur om MI och bemötande i psykiatrisk omvårdnad. Uttrycker klienten att den vill bli bemött på ett annat sätt än det som rekommenderas är det självklart klienten som bestämmer, men i annat fall bör man i min värld aldrig utgå ifrån att klienten uppskattar det. Och du som har boendestöd ska aldrig gå på myten att det inte finns perfekta boendestödjare för det finns det visst!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Mycket kloka ord som vanligt från dig, Paula🌺 Klokt resonerat Anna! Bra att du känner in din son och att…
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
14 svar på ”Jo, det finns visst perfekta boendestödjare”
Intressant debatt, jag läste förra inlägget också nu. Men det där med avföring på väggarna låter hälsovådligt, bör inte ett boendestöd reagera på sådant? Personen som bor i lägenheten kan kanske ha fått en psykos? Om man grovt missköter en lägenhet kan man förlora besittningsrätten. Bli avhyst. Och om man har avföring på väggarna klarar man inte att sköta en bostad utan bör ansöka om LSS-boende. Jag tror att det är så att man på ett sådant boende fortfarande får boendestöd, dessutom?
Du har helt rätt och jag tror att det var jag som var otydlig i inlägget! Självklart måste en boendestödjare reagera omedelbart och slå larm men däremot inte döma ut klienten och få den att känna skam. Det är samma sak som om vårdpersonalen skulle möta någon med hjärtsjukdom: de ska se till att klienten får hjälp men inte skambelägga klienten och säga: ”Herregud, hur har du kunnat vara så vårdlös att du fått hjärtinfarkt? Skäms du inte?” Detta scenario skulle aldrig hända!
Min poäng är att jag har hört talas om många yrkesverksamma som får sina klienter med psykiska problem att skämmas i stil med: ”Jag fattar inte att du skär dig själv, det är inte konstigt att du blöder nu. Skäms du inte?” Jag har till och med haft boendestödjare som pratat illa om sina andra klienter med mig och dömt ut de som t.ex. haft avföring på väggarna. Det är inte okej på något sätt utan psykiska sjukdomar ska bemötas lika respektfullt som vilka fysiska sjukdomar som helst! Ibland kan tvångsvård i form av LPT vara aktuell men en klient med psykisk sjukdom ska ändå inte dömas ut för att den inte kunnat ta hand om sitt hem.
Jag har också Aspergerdiagnos och en boendestödjersks.
Så att du vet att jag är insatt.
Men jag fattar inte riktigt, tidigare skrev du att du tyckte der var ba bra att din boendestödare hjälpte dig med kläderna du skulle ha på förelesnkning. Hon hade reagerar på ditt klädval och då tyckte du det var ba bra men inte när hon sa att du inte ska äta myror? Och avföring utanför toalett ska det va bra? Låter som riktigt sjukt! Ska man få gör precis vad som helst ba för att vi har Asperger, jag vill kunn va me andra mänskor, inte ba va ett orginal originell.
Jag tyck de e ba bra när min boende stödjare säger till om saker som är konstiga för jag vill ba gärna bli lit mer som alla andra. Jag vilk passa in.
Hoppas dett inte lät näthat eller sånt, för så menade jag inte det, men vill veta hur du
När det gäller avföring på väggarna så har jag gett svar till Markus, se ovan. Självklart är de långt ifrån bra att ha avföring på väggarna, men psykiska problem kan bemötas på rätt sätt och fel sätt. En klient med psykiska problem ska aldrig skambeläggas men däremot ska personen få hjälp och vård precis som en klient med vilken fysisk sjukdom som helst.
När det gäller lädershortsen och myrorna handlade det om olika boendestödjare och olika situationer. Hon som avrådde mig från lädershortsen gav mig makten och talade om vad lädershortsen skulle ha för konsekvenser. Hon dömde däremot inte ut mig utan förklarade bara hur andra människor skulle uppfatta mina kläder. Det gjorde hon helt rätt i! När det gäller myrorna vägrade den här andra boendestödjaren att ha med det att göra och tjatade om utan någon som helst anledning att jag inte kan äta myror. Det är helt olika saker att säga till en klient: ”Om du gör X så kan det ha följande konsekvenser bara så du vet men du får göra som du vill” och säga: ”Herregud, så kan du verkligen inte göra! Det är helt sjukt ju!” utan någon som helst motivering när det dessutom gäller något som är helt normalt i flera delar av världen som just att äta myror.
Klienten ska självklart bli informerad om konsekvenserna av sitt val/handlande men samtidigt kunna bestämma själv om hen vill passa in eller vara annorlunda. Det valet ska inte boendestödjaren lägga sig i! Det finns många autister som vill vara originella och som vill bejaka sin autistiska sida. Så självklart ska vi autister få göra precis som vi vill så länge vi inte skadar någon och så länge vi gör ett informerat val. Det är det som kallas för empowerment. Motsatsen är att andra fattar beslut åt oss och vi saknar makten i våra liv.
Fast om någon har fekalier utsmetade i bostaden kan det väl tyda på att vederbörande mår väldigt väldigt dåligt? Ska inte en stödperson slå larm då? Brukaren kanske har blivit psykiskt sjuk och behöver bli inlagd och få mer hjälp än enbart boendestödinsatser. Min farbror blir inlagd ibland, och då har min pappa blivit kontaktad. En måste få leva ett värdigt liv även med autism m m.
Markus hade undrat samma sak och jag svarade honom. Du har helt rätt, självklart måste boendestödjaren slå larm omedelbart precis som vid vilken sjukdom som helst. Däremot inte skambelägga klienten med psykiska problem och få den att skämmas utan endast slå larm och se till att klienten får hjälp. Det var jag som var otydlig i blogginlägget! Psykiska problem ska självklart bemötas på rätt sätt och inte dömas ut. Jag beklagar din farmor, jag hoppas att hon får bra hjälp!
Som liten fick jag gå till skolans psykolog/kurator för att jag var mobbad och hatade skolan. Hatade även skolluncherna, så istället åt jag medhavda limpmackor med ost och smör. Skippade frukosten för det fick mig bara att kväljas eftersom jag redan mådde illa av ångest, så istället drack jag ett glas majsvälling varje morgon. Psykologen/kuratorn sa att jag istället skulle ”tvinga i mig frukost på morgnarna, även om det fick mig att må illa och kväljas.” En dag när jag var 11 år sa kuratorn till mig att det var ”äckligt” att jag åt mackor och att jag borde hålla mig ifrån folk så de slapp se mig äta dem. (Troligen som någon provokation, för att då få mig att börja äta skolluncherna istället.) Det gjorde jag inte. Istället började jag känna skam när jag åt mina lunchmackor. Så sen höll jag mig alltid i skolans omgärdande skog varje lunch när jag åt dem, grundskolan ut. Sommar som vinter. Hörde jag någon närma sig så slängde jag mackan i panik så ingen skulle se mig. Jag hade aldrig börjat äta skolluncherna i vilket fall och de flesta andra ungar åt bara godis till lunch. En dag fick jag sen vänta där medan psykologen SJÄLV åt en macka. Hon frågade mig hur jag kände när hon gjorde så. Då slutade jag där.
Även i vuxenlivet har jag upplevt MASSOR av kränkningar från folk och yrkesverksamma både för min sjukskrivning/förtidspension och emetofobi. Ibland rena attackerna, gjorda av ren elakhet. Flera var sen rädda för att förlora sina jobb om det kom ut hur de bemött mig på arbetstid och vad de sagt till mig, när min farsa kom in i bilden som på den tiden hade många högt uppsatta kontakter i jobbet inom media, m.m. Ingen tanke fanns där och då och hur andra mår och påverkas av vad de säger och gör, är heller ingen tanke som någonsin funnits hos någon. Bara rädsla efteråt, när det väl börjar pratas om konsekvenserna för egen del. Först då och bara då backar folk och börjar tänka på hur de ska slippa ansvaret.
Man måste i alla fall hålla tyst och ljuga om vad man jobbar med för de allra flesta, är något jag har insett. Gått till en urolog för att få en knöl undersökt, som började med att glatt fråga vad jag jobbade med som alla andra och sen blev som helt förbytt när jag svarade, satt sen hela timmen och bara visade klart och tydligt att han såg ned på mig, pratade om hur sjukt det var, att jag inte gjorde det och det och att det BARA var yngre som hade fobier och ALDRIG någon äldre, etc. Och slutligen bara sa att: ”Om man har fobier i övrigt, kan man ju även ha fobier för att det är något fel med ens könsorgan.” – utan att ens kolla det. Gick till en annan läkare för jag fick sväljproblem och satte i halsen så ofta. Efter frågan om vad jag jobbade med, sa läkaren att jag ”hade psykiska problem” och att detta ju ”OCKSÅ var något i halsen, som han tänkte” och att jag borde kontakta psyket för att få hjälp med min rädsla för ILLAMÅENDET, vilket hängde ihop med detta. Även det var ett tjänstefel av honom.
En Soc kvinna som skulle hjälpa mig med kontaktperson när jag var 22 var absolut värst. En fruktansvärt elak person. Kränkte mig genom hela samtalet. ”Folk som inte är psykiskt sjuka som jag ändå anser att du är faktiskt, klarar ju av att gå upp på morgnarna. JAG och alla andra får ju jobba så då får väl du OCKSÅ göra det!”, även ”Om du hade anpassat dig och haft samma intressen som folk på skoltiden, så hade de kanske inte mobbat dig”, etc, etc.
På mammas jobb hade en ny tjej förtalat mig för min sjukskrivning ända sen hon kom dit och sagt till folk där att jag var ”psykiskt sjuk och farlig – att det var DÄRFÖR jag var sjukskriven”, vilket nya ledningen trodde på, men sen vägrade be om ursäkt när bägge mina föräldrar hotade med media. Då betalade de istället mamma för att hålla helt tyst när hon sa upp sig efter 40 år på samma ställe. Och på min egen hemgata får jag än idag veta grejer som nya människor sagt bakom ryggen på mig, som jag inte ens träffat och inte ens vet vilka de är och tvärtom. En kvinna hade frågat en annan granne om jag var ”farlig för barnen” – med motiveringen att hon hade sett mig gå förbi ute på gatan och insett att jag inte jobbade. Men de vägrade be om ursäkt när vi ringde till dem också och krävde det. (De hade redan flyttat vid det laget.) Två nya tjejer sa mitt framför mamma i kassan på affären en gång att ”Den där jävla ——- – Han har inte gjort ett handtag i hela sitt jävla liv!” Utan att jag ens träffat dem och de heller inte borde vetat någonting om mig och mitt liv, vem jag är eller någonting. Min enda erfarenhet av dem är att jag såg de ramla ur taxibilar som 13-åringar helt redlösa och krypa in till sitt hus…Så att jag då undrade vad de egentligen hade för föräldrar. De var vänner med den värsta mobbarfamiljen vi hade på gatan, så det var troligen därför.
Poängen med det hela är att jag inte tror folk är bättre än såhär. Folk är okunniga, fördomsfulla, dömande…Bara dåliga som människor. Och det är mest skönt att bara slippa de flesta.
Jag förstår att du har en negativ syn på människor med tanke på allt du varit med om och jag beklagar det verkligen! Jag har inte alls råkat ut för lika hemska saker som du och har träffat många underbara människor så därför tänker jag mer positivt om människor än vad du gör. Jag tror för övrigt också att många boendestödjare/psykologer mm som jag träffat och som fällt okunniga kommentarer har gjort det för att de saknat kunskap och inte för att de haft för avsikt att kränka mig. Jag är alldeles säker på att det varit så i mitt fall! Sen finns det självklart de vuxna som sårar andra med avsikt att kränka och den skaran människor har i min värld allvarliga personlighetsstörningar.
Om du skulle ha ett möte med myndighet/läkare mm i framtiden så kan du, om du vill, spela in samtalet. Det går att anmäla vårdpersonal samt socialtjänsten till IVO om de sagt olämpliga saker men då krävs att man har ljudbevis för annars står ord mot ord. Så nästa gång tycker jag definitivt att du ska spela in samtalet och anmäla om du vill! Det är fullt lagligt att spela in samtal i Sverige under förutsättning att man själv deltar i samtalet. Däremot är det ju olagligt att tjuvlyssna på andras samtal och spela in!
Ja, det är nog det man borde gjort…Känns ju väldigt sorgligt att man ska behöva göra det. Mamma ringer de flesta samtal åt mig också nu och bara säger att hon ringer för min räkning för att jag inte gillar att prata i telefon med folk. För jag kan inte försvara mig och ilsket bita tillbaka om folk är otrevliga mot mig, det har jag aldrig kunnat. Jag bevittnade farsan i yngre år som varje gång någon kränkte honom tände till direkt. Önskade alltid att jag också kunde vara så.
Vad tråkigt att du fått prata med otrevliga personer när du ringt till myndigheter. Jag har själv råkat ut för någon otrevlig person någon enstaka gång men de allra flesta myndigheter jag har pratat med har varit trevliga. Någon gång har jag också haft en otrevlig biståndsbedömare men de allra flesta biståndsbedömare jag har haft har varit helt okej. Vad bra att du kan få hjälp av din mamma med telefonsamtal!
Men hur träffar man rätt boendestödperson då…
Ska man göra som när man dejtar att man träffar den ena efter den andra tills det känns rätt… Tänk om det aldrig gör det… Jag har varit på flera dejter men inte har jag nån pojkvän för det… Tyvärr tyvärr tyvärr…
Fast jag är kär i min boendestödjaren men han har redan en tjej och förresten är han rätt lat… Jag tror jag vill ha en tjej som boendestödjaren istället för det är rätt jobbigt kära ner sig i den här när han säger att han inte vill bli ihop… Hoppas det tar slut, då slår jag flera flugor i en enda smäll… Fast han är tyvärr rätt lat…
Om du bor i en kommun med LOV så föreslår jag att du gör precis som man gör när man dejtar och bokar tider med flera boendestödjare innan du bestämmer dig för vem som är rätt. Om du är kär i din boendestödjare och är rädd att det ska hända igen så föreslår jag att du ber om att få en kvinnlig boendestödjare istället.
Här händer bra grejer: Fick just nyheten om att en till otrevlig grannfamilj på min hemgata sålt sitt hus och ska flytta! 🙂
En trevlig blogg det här i alla fall och trevliga människor som kommenterar också! God ton och inga påhopp på någon. Önskar fler var så.
Trevlig helg!
Vad roligt att höra 🙂 Hoppas du får trevligare grannar den här gången! Och jag håller med om att tonen på bloggen är trevlig.
Trevlig helg!