Kategorier
Autism och bemötande Autism under barndom och skolan

Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

En återkommande fråga jag får på mina föreläsningar är hur man inkluderar ett barn med Aspergers syndrom eller autism på rasterna. Vissa autistiska barn spenderar rasterna för sig själva alternativt står vid sidan om och tittar på sina klasskamrater när de leker. En mycket viktig sak att komma ihåg är att alla barn med Aspergers syndrom inte vill bli inkluderade i lekarna. Alla har inte heller något behov av att skaffa vänner, och vissa trivs för sig själva. 

”Men du måste bli inkluderad, Paula”, sa min lågstadielärare till mig när hon tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater.Jag vill inte bli inkluderad, jag vill bli exkluderad”, svarade jag, vilket kan låta komiskt så här i efterhand. Men jag hatade ordet ”inkludering” eftersom lärarna alltid använde det som en förevändning att tvinga mig in i gemenskapen när jag hellre ville vara ensam.

Men långt ifrån alla barn med Aspergers syndrom/autism fungerar som jag, och vissa blir exkluderade mot sin vilja. Jag har träffat flera autistiska barn som skulle vilja vara med i lekarna på rasterna men som inte vågar fråga sina klasskamrater om de får vara med. Andra skulle vilja vara med men kan inte eftersom de inte har förstått vad leken går ut på. Hur hjälper man ett sådant barn med Aspergers syndrom att bli inkluderad i gemenskapen? Själv brukar jag ge följande tips:

1. Tvinga inte barnet att gå fram till sina klasskamrater och ta kontakt om barnet är rädd.  Barnet kan lida av social fobi, eller hen kanske inte vet hur man frågar. Det finns alltid en bakomliggande anledning till att barnet inte vågar så det viktigaste är att ta reda på anledningen och agera därefter! Kanske kan läraren prata med någon snäll klasskamrat som skulle kunna hjälpa barnet att komma in i leken såvida det är okej för både barnet i fråga och klasskamraten?

2. Förklara för barnet vad leken går ut på om det inte har förstått det. Det är mycket viktigt att göra detta i enrum med barnet. Barnet kan nämligen skämmas för att inte ha förstått saker som är självklara för andra barn. Själv skämdes jag ihjäl som barn när jag var den enda i klassen som inte hade fattat vad uppgifterna och lekarna gick ut på. Det är viktigt i sådana situationer att inte skämma ut barnet inför sina klasskamrater.

3. Ha tålamod och förklara saker flera gånger vid behov. Vissa av oss med Aspergers syndrom behöver tid för att ta in ny information. Detta kan betyda att de vuxna ibland behöver förklara lekreglerna flera gånger innan barnet har förstått vad leken går ut på. Förklara igen och igen och gärna i en lugn miljö, naturligtvis under förutsättningen att barnet vill lära sig och orkar lyssna!

4. Fundera på om det behövs text eller bilder som stöd när du förklarar för barnet vad leken går ut på. Vissa personer med autism tänker visuellt varför det inte räcker med vanliga muntliga eller skriftliga instruktioner. Ta reda på hur just detta specifika barn tar in ny information!

5. Se till att miljön är lugn när du introducerar barnet för nya saker/miljöer. Vissa barn med Aspergers syndrom är känsliga för nya miljöer och blir ängsliga om skolgården känns kaotisk vilket leder till att de inte av att testa nya lekar. Låt gärna barnet gå runt i skolgården under någon kväll eller helg när skolgården är tom så att barnet får chansen att bekanta sig med miljön i lugn och ro! 

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

32 svar på ”Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna?”

Jättebra tips!

Jag var ett sådant barn som gärna ville ha vänner, men just de här leksituationerna var väldigt svåra för mig. Dels hade jag svårt att se vad som hände i lekarna och undrade hur jag skulle kunna få det till någonting annat än en enda röra, dels var jag osäker på om jag verkligen skulle klara av lekarna rent tekniskt, d.v.s. om jag skulle fixa dem rent motoriskt, klara av att koordinera mina rörelser o.s.v.

Det hände att både andra barn och vuxna frågade om jag inte ville vara med och leka, men då sa jag alltid nej. Det var ju en sanning med modifikation, för jag ville ha VÄNNER, men jag var orolig för själva LEKARNA. Därför stod jag ofta och tittade på när de andra barnen lekte och till slut blev det ofta så att jag lärde mig leken av en slump, t.ex. genom att något av de andra barnen ropade ”men du ska inte stå där, utan där” (till någon som var med i leken) eller att vi skulle leka någon av lekarna på idrottslektionen och att läraren då förklarade reglerna. Om jag då märkte att jag klarade av leken på idrottslektionen så vågade jag vara med på rasterna.

Vad tråkigt att du var utanför på rasterna mot din vilja 🙁 Det är många barn med Aspergers syndrom som är det.

Du tog upp något viktigt, nämligen att om barnet säger att hen inte vill vara med i leken behöver det inte betyda att barnet faktiskt vill vara ensam! Barnet kanske är osäkert och inte vet om hen klarar av leken och/eller förstår spelreglerna. Därför är det jätteviktigt att de vuxna försäkrar sig om att barnet faktiskt trivs själv och inte tackar nej till leken på grund av oro, osäkerhet eller rädsla. Om barnet verkligen vill vara själv på riktigt, vilket var fallet med mig, bör de vuxna naturligtvis respektera det, men annars måste de hjälpa barnet!

Svara

Ja, tyvärr är det många barn som inte har vänner/deltar i rastlekarna även om de gärna skulle vilja. 🙁

Nej precis, man kan ju vilja ha vänner även om man säger nej till att vara med och leka. För vissa kan det vara som för mig – att man är nyfiken på leken men känner att man inte kan/vågar vara med – men jag tänker också att det kan vara som så att man inte alls är intresserad av att leka, men att man ändå vill ha vänner.

Ja exakt! Jag tror faktiskt att jag hade varit mer pigg på att umgås med andra barn om de också hade varit intresserade av tidtabeller och grammatik. Jag har förstått nu efteråt att det inte var så konstigt att jag tyckte att andra barn var ointressanta för vi hade inte alls samma intressen. Å andra sidan trivs jag iofs också med mina intressen själv, men jag hade inte haft något emot att umgås med andra barn då och då om vi hade sysslat med aktiviteter jag också gillade.

Svara

Jag tror faktiskt att jag hade varit mer pigg på att umgås med andra barn om de också hade varit intresserade av tidtabeller och grammatik.

Framförallt tror jag att många aspergare hade varit mer intresserad av att umgås med andra människor om intressena hade stått i centrum för umgänget och inte det sociala.

Ja absolut, så är det säkert! Men jag har kommit på att det kan vara roligt att prata ibland för pratandets skull, så länge man pratar om saker som intresserar mig och inte bara om t ex vädret eller inredning. Då blir jag uttråkad!

Tack, vad roligt att du gillar tipsen! Du har rätt, det är verkligen jätteviktigt att försöka ta reda på anledningen till varför barnet är utanför. Och det är nog inte alltid så lätt.

Svara

Min son 8 år tycker att skolgårdar är helt onödiga. Det räcker med ett rum fullt av kuddar och täcken. Och att gå en promenad ned till någon strand då och då – det kan man väl få göra i skolan också? skriver han i en uppsats om sin drömskola.
Under hans första år slängde han sig in i alla lekar på rasterna, och han var också ofta efterfrågad om att vara med. Han SÅG glad ut. Hans egna upplevelser:
”Ja, bandyn var kul i början. Men det var så svårt att hålla reda på vilket lag man var med i, och det blev så rörigt. Då kom jag på att jag kunde vara målvakt. Men det blev rörigt i huvudet ändå.”
”När jag leker med en, och en annan sedan kommer och frågar om jag ska vara med, så säger jag ”Nej tack men en annan gång.” Men tänk om den blir ledsen… Och ibland säger jag ja till båda… Då blir det så rörigt att jag springer bort från allihop.”
”Hela skolgården kryllar och alla springer hit och dit HELA TIDEN. Jag blir helt slut av att vara där, jag vill att det ska finnas en koja där man kan vara bara med en annan. Fast helst ingen skolgård alls.”
Mina tankar efter att ha sett och hört sonens upplevelser är att man ska ta det lugnt med inkluderingsambitioner i skolgårdsmiljö. Alla måste inte kunna trivas på tivoilliknande platser. Alla måste inte klara att ha mängder av aktivitetsskiften på en dag. Vissa är helt enkelt bättre på att vara med få personer, på platser där man inte behöver sortera mängder av intryck och att man där kan gå på djupet i några få.
Ambitionen att lära autister att umgås som många andra vill eller klarar är en dålig och ofta skadlig ambition. Bättre att inkludera andra barn i ett autistiskt sätt att vara på rasterna och att rigga för detta!

Du har helt rätt i det du skriver! Det är många barn som tycker att skolgårdar är röriga platser för det är så många intryck. Och det blir ju helt fel med tanke på att rasterna ska vara till för avslappning för att kunna orka med lektionerna, men för Asperger-barn kan det kännas som att rasterna tar mycket mer energi än själva lektionerna. Själv hade jag gärna varit utan raster! Jag tyckte t om att rasterna var onödiga på Ågesta Folkhögskola, för mig hade det räckt med 10-15 minuters kort lunchrast och inget mer. Och när jag föreläser, skulle jag kunna prata 4 timmar i sträck utan en rast. Jag har raster endast för publikens skull.

Svara

Alla måste inte kunna trivas på tivoilliknande platser. Alla måste inte klara att ha mängder av aktivitetsskiften på en dag. Vissa är helt enkelt bättre på att vara med få personer, på platser där man inte behöver sortera mängder av intryck och att man där kan gå på djupet i några få.
Ambitionen att lära autister att umgås som många andra vill eller klarar är en dålig och ofta skadlig ambition. Bättre att inkludera andra barn i ett autistiskt sätt att vara på rasterna och att rigga för detta!

Jag håller med.

Jag tillhörde själv dem som gärna ville vara social men som inte riktigt hade koderna. Det fungerade bra under lågstadiet och en bit in på mellanstadiet så länge jag gungade, klättrade på klätterställningen, åkte linbanan etc. Men sedan kom slutet på mellanstadiet för att inte tala om högstadiet då det plötsligt dök upp ett krav på verbal kommunikation. Jag hittade inte riktigt de koderna då. Även om jag älskar att prata så blev det ändå bara fel, utan att jag egentligen förstod varför.

Det är många aspergare som sagt till mig att de fick mer och mer problem i takt med att de blev äldre, så du är definitivt inte ensam! Yngre barn ställer ju inte alltid lika stora krav på social kompetens och de är ibland mer toleranta än äldre barn. Trots att jag blev mobbad under hela grundskoletiden, var mobbingen som värst när jag gick i 6:an. Så för mig blev det också värre och värre med åren trots att jag var utanför redan från början.

Svara

Det fungerade bra under lågstadiet och en bit in på mellanstadiet

Samma här. Mina sociala svårigheter började att märkas på allvar under mellanstedietiden.

Jadet ör först nu när vår dotter går i 5:an som de ”andra” börjar kanske förstå att hon har svårigheter. Vi har ju som sagt i familjen haft dagliga härdsmältor och vansinniga utbrott redan sedan hon va liten ! I dag är en sådan dag där jag får börja om som hon säger eller skriker om jag råkar säga något som för henne är fel! Har försökt komma ut på baksidan för att hoppa över hinder ( med käpphästar) som hon gillar men vi kommer inte ut hon bryter ihop och sticker under täcket med paddan sen försöker vi igen men då råkade storebror prata med mig o jag blev upptagen för en stund för att lyssna på honom var han skulle ta vägen o se till att han tog lite mat innan. Då skriker hon att jag ljuger ( skulle hjälpa henne med kläder men hon skrek gå alldeles innan) Ja nu ligger jag i min säng o funderar på att rymma nej får försöka igen eller ni som kanske vet skall jag helt enkelt strunta i henne o börja med maten till oss! Risken blir ju att vi inte kommer ut o då kpmmer hon bryta ihop för det o kalla mig lögnare etc etc igen. Kanske detta inlägg inte hör hemma här men det finns ku så många som kanske har det på liknande sett o kan tipsa mig ??? Är under utredning nu ( kanske därför hon är så stressad humörsmäsigt nu) har varit xtratufft eftersom vi fått åka en bit varje möte!

Låter som din dotter konstant ligger nära bristningsgränsen energimässigt och därför ”exploderar” vid minsta lilla negativa påverkan.

Förutom Paulas bok vill jag tipsa om ”Inte bara Anna” av Elisabet von Zeipel, den handlar om Anna som bland annat hade väldiga humörsvängningar som bättrades när de drog ner på kraven och gjorde en energikartläggning för att kunna hitta en balans i vardagen.

Här kan du läsa hur man gör en energikartläggning själv: http://media.pedagogisktperspektiv.se/2010/09/artikel_13_utan_bensin_stannar_motorn.pdf

Tack ! Har läst Paulas bok som jag gillade väldigt mycket skall få tag på inte bara Anna. Ja hon måste vara helt tömd på enegi just nu men tror att vi snart tar oss ut. Vi började för ca 4 timmat sedan kläderna är påmen fastnat för något i ipaden så jag väntar ytterligare en stund ! Jag har som tur e inte åtagit mig något i helgen vi har lärt oss att det blir för jobbigt att bestämma något med andra ( mannen är borta i helgen)

Jag måste också läsa den boken för det låter som en bra bok!

Jag kommer inte ihåg om du skrivit om din dotter har lika mycket raseriutbrott under loven eller om det händer mest när hon går i skolan, men jag kommer ihåg att det var en stor skillnad på mitt mående under sommarloven och skolterminerna. Jag vet att vissa föräldrar har berättat attraseriutbrotten hos deras barn har förbättrats när barnen fått börja i en specialklass där barnen har blivit förstådda och kraven varit rimliga. Precis som Johan skriver är det viktigt med energikartläggning!

Svara

Johan det dvåra är tycker jag att veta vad som är vad när det gäller energin tycker att det är så väldigt olika ibland är det jag spm tar o ibland ger ibland tål hon inte pappa etc etc men det beror vl på hur vi mår o utstrålar för energi också!! Kommer ihåg när hon va mindre o skrek från sitt rum o jag kom in o sedan min man då skrek hon inte båda inte båda eller inte han kunde också vara tvärtom inte hon om mig !!! Hon vill ofta att bara en av oss skall med på utvecklingssamtal eller bio etc Nu börjar kag förstå att det är för att det blir rörigt med oss som pratar med varandra också. Men vi trodde eller bup också att vi skulle visa oss enade att vi tyckte samma sak o va 2 föräldrar att hon liksom inte skulle dela oss men det va nog kanske fel taktik min lilla gumma hur skall vi få någonslags ro i detta men vi får ju hjälp
Nu hoppas jag

Det där med att det kan vara jobbigare med båda föräldrarna i vissa situationer känner jag igen i mig själv.
Jag kan tänka mig att vem hon tål och inte tål varierar med varje enskild situation, kanske kan ni urskilja något mönster efter ett tag om ni skriver ner vilka aktiviteter hon haft timmarna/dagarna innan ett utbrott och vem hon tytt sig till.
Trötta och stressade föräldrar smittar lätt av sig dessa känslor på barnen samtidigt som det är svårt att inte vara trött och stressad i en sådan här situation, hoppas utredningsteamet kan börja stötta er så snabbt som möjligt.

För mig hick det också bättre på lågstadiet. På mellanstadiet började lekarna förändras, och som ni skrev förut, kommunikationen blev viktig. Man skulle också börja intressera sig för sitt utseende, det andra könet och för vuxenlivet. Detta var för mig som 11 åring totalt främmande och jag hade då inte förmåga att relatera till mina jämnåriga kamrater längre. Som tur var kunde jag leka och umgås med en granne som var 5 år yngre, hon var min enda vän under flera år. Tills även hon blev så stor att hon märkte att jag var annorlunda. Jag mådde väldigt dåligt och böcker blev för mig substitut för vänskap. Min son däremot fick det bättre under sin högstadietid då han hade turen att hitta vänner som delade hans stora intressen. Även om de inte fanns i skolan så träffade han dem regelbundet. Han hade också lärare på skolan som var duktiga på att hitta hans styrkor vilket bidrog till att hans självkänsla blev bättre. Nu har min dotter börjat 4:an… som tur är har hon en yngre trygg syster att ty sig till knepiga dagar och jag låter henne gå kvar på fritids för att hon ska kunna knyta vänskapsband med yngre elever. Hon är så skör.. måtte det gå bra.

Jag umgicks också med yngre elever när jag gick i skolan. När jag var 11 kunde jag umgås med 8-åringar på rasterna, och till skillnad från mina klasskamrater såg dessa yngre elever upp till mig och hade respekt för mig. Det var svårare för mig att umgås med jämnåriga för jag utvecklades i en helt annan takt än de.

När jag var runt 10 började jag sminka mig och måla naglarna vilket mina klasskamrater mobbade mig för eftersom ingen annan i klassen hade börjat med det. Sedan tappade jag av någon anledning intresset för smink och utseende helt och hållet och var ointresserad av det på högstadiet och gymnasiet, och därför hamnade jag utanför för de flesta andra tjejer gick hela tiden på toaletten och sminkade sig på rasterna. Nuförtiden är jag mycket intresserad av utseende och smink igen, men det känns som att många andra tjejer i min ålder (36) inte är lika intresserade av det längre. Man kan lätt hamna utanför om man känner sig yngre eller äldre än sina jämnåriga.

Jag hoppas att det går bra för din dotter! Vad bra att hon har en yngre syster att ty sig till, jag kan tänka mig att det är en trygghet för henne.

Svara

Han hade också lärare på skolan som var duktiga på att hitta hans styrkor vilket bidrog till att hans självkänsla blev bättre.

Undrens tid är inte förbi.

Skulle du kunna skriva ett inlägg om ”hur inkluderar man en vuxen med Aspergers syndrom på rasterna?” Eller finns det redan?

Nu vet jag inte om du skämtar, eller menar du kanske fikarasterna på jobbet? Egentligen fungerar samma recept på vuxna som barn, men skillnaden är att vuxna har fikaraster medan barn går i skolan.

Svara

Skulle du kunna skriva ett inlägg om ”hur exkluderar man sina kollegor på rasterna om man är vuxen och har Aspergers syndrom?”?

Jag skämtar inte heller.

Ska man ta med sig kaffekoppen in på sitt rum eller ska man säga till sina kollegor när de kommer till fikarummet att det är paxat och att de så snällt får fika på sina arbetsrum den här rasten? Ska man räcka ut tungan åt dem efteråt eller räcker det att man pekar finger åt dem? Det är sådana typer av saker som det är bra att känna till när man ska hitta sin plats i arbetslivet. Om man har någon plats i arbetslivet att hitta vill säga.

Grundprincipen är väl att en människa med Aspergers syndrom ska kunna välja om den vill ta rast med sina kollegor eller för sig själv. Du skulle med en sådan anpassning kunna bestämma själv om och när du orkar med rasterna (eller kollegorna på rasten rättare sagt för det är nog inte rasten i sig som är problemet).

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *