Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna?

Jättebra tips!

Jag var ett sådant barn som gärna ville ha vänner, men just de här leksituationerna var väldigt svåra för mig. Dels hade jag svårt att se vad som hände i lekarna och undrade hur jag skulle kunna få det till någonting annat än en enda röra, dels var jag osäker på om jag verkligen skulle klara av lekarna rent tekniskt, d.v.s. om jag skulle fixa dem rent motoriskt, klara av att koordinera mina rörelser o.s.v.

Det hände att både andra barn och vuxna frågade om jag inte ville vara med och leka, men då sa jag alltid nej. Det var ju en sanning med modifikation, för jag ville ha VÄNNER, men jag var orolig för själva LEKARNA. Därför stod jag ofta och tittade på när de andra barnen lekte och till slut blev det ofta så att jag lärde mig leken av en slump, t.ex. genom att något av de andra barnen ropade ”men du ska inte stå där, utan där” (till någon som var med i leken) eller att vi skulle leka någon av lekarna på idrottslektionen och att läraren då förklarade reglerna. Om jag då märkte att jag klarade av leken på idrottslektionen så vågade jag vara med på rasterna.

Min son 8 år tycker att skolgårdar är helt onödiga. Det räcker med ett rum fullt av kuddar och täcken. Och att gå en promenad ned till någon strand då och då – det kan man väl få göra i skolan också? skriver han i en uppsats om sin drömskola.
Under hans första år slängde han sig in i alla lekar på rasterna, och han var också ofta efterfrågad om att vara med. Han SÅG glad ut. Hans egna upplevelser:
”Ja, bandyn var kul i början. Men det var så svårt att hålla reda på vilket lag man var med i, och det blev så rörigt. Då kom jag på att jag kunde vara målvakt. Men det blev rörigt i huvudet ändå.”
”När jag leker med en, och en annan sedan kommer och frågar om jag ska vara med, så säger jag ”Nej tack men en annan gång.” Men tänk om den blir ledsen… Och ibland säger jag ja till båda… Då blir det så rörigt att jag springer bort från allihop.”
”Hela skolgården kryllar och alla springer hit och dit HELA TIDEN. Jag blir helt slut av att vara där, jag vill att det ska finnas en koja där man kan vara bara med en annan. Fast helst ingen skolgård alls.”
Mina tankar efter att ha sett och hört sonens upplevelser är att man ska ta det lugnt med inkluderingsambitioner i skolgårdsmiljö. Alla måste inte kunna trivas på tivoilliknande platser. Alla måste inte klara att ha mängder av aktivitetsskiften på en dag. Vissa är helt enkelt bättre på att vara med få personer, på platser där man inte behöver sortera mängder av intryck och att man där kan gå på djupet i några få.
Ambitionen att lära autister att umgås som många andra vill eller klarar är en dålig och ofta skadlig ambition. Bättre att inkludera andra barn i ett autistiskt sätt att vara på rasterna och att rigga för detta!

Jadet ör först nu när vår dotter går i 5:an som de ”andra” börjar kanske förstå att hon har svårigheter. Vi har ju som sagt i familjen haft dagliga härdsmältor och vansinniga utbrott redan sedan hon va liten ! I dag är en sådan dag där jag får börja om som hon säger eller skriker om jag råkar säga något som för henne är fel! Har försökt komma ut på baksidan för att hoppa över hinder ( med käpphästar) som hon gillar men vi kommer inte ut hon bryter ihop och sticker under täcket med paddan sen försöker vi igen men då råkade storebror prata med mig o jag blev upptagen för en stund för att lyssna på honom var han skulle ta vägen o se till att han tog lite mat innan. Då skriker hon att jag ljuger ( skulle hjälpa henne med kläder men hon skrek gå alldeles innan) Ja nu ligger jag i min säng o funderar på att rymma nej får försöka igen eller ni som kanske vet skall jag helt enkelt strunta i henne o börja med maten till oss! Risken blir ju att vi inte kommer ut o då kpmmer hon bryta ihop för det o kalla mig lögnare etc etc igen. Kanske detta inlägg inte hör hemma här men det finns ku så många som kanske har det på liknande sett o kan tipsa mig ??? Är under utredning nu ( kanske därför hon är så stressad humörsmäsigt nu) har varit xtratufft eftersom vi fått åka en bit varje möte!

Johan det dvåra är tycker jag att veta vad som är vad när det gäller energin tycker att det är så väldigt olika ibland är det jag spm tar o ibland ger ibland tål hon inte pappa etc etc men det beror vl på hur vi mår o utstrålar för energi också!! Kommer ihåg när hon va mindre o skrek från sitt rum o jag kom in o sedan min man då skrek hon inte båda inte båda eller inte han kunde också vara tvärtom inte hon om mig !!! Hon vill ofta att bara en av oss skall med på utvecklingssamtal eller bio etc Nu börjar kag förstå att det är för att det blir rörigt med oss som pratar med varandra också. Men vi trodde eller bup också att vi skulle visa oss enade att vi tyckte samma sak o va 2 föräldrar att hon liksom inte skulle dela oss men det va nog kanske fel taktik min lilla gumma hur skall vi få någonslags ro i detta men vi får ju hjälp
Nu hoppas jag