Ibland kan vi autister behöva klaga på vår situation efter att vi blivit orättvist bemötta eller att vi exponerats för sammanhang vi inte trivts i. Ett exempel på en sådan situation kan vara att vi hatar den boendestödjare, arbetskonsulent eller biståndsbedömare som vi blivit tilldelade. Kanske upplever vi att boendestödjaren/arbetskonsulenten är otrevlig eller så har vi känslan att personen inte vill förstå vad autism innebär.
Hatar att bli manipulerad
Det allra värsta jag vet i en sådan situation är att behandlaren/den yrkesverksamme jag pratar med lyssnar på mig engagerat och bekräftar mina känslor men inte gör något för att försöka förändra situationen jag är missnöjd med. Istället försöker den yrkesverksamme jobba med mina attityder i syfte att manipulera mig för att ändra min åsikt. Jag tycker såklart inte heller om när personen är oengagerad, men det här är ännu värre!
Dessa typer av samtal vill jag inte delta i
Här är ett exempel på ett fiktivt samtal som jag skulle må otroligt dåligt av att delta i:
”Enhetschefen: Jag har läst ditt mejl där du skrivit att du inte trivs med din boendestödjare Ingrid. Vad bra att du kontaktade mig för det är jätteviktigt att vi pratar om det. Skulle du vilja berätta lite mer om hur det känns för dig när du och Ingrid träffas?
Klienten: Ingrid tjatar om att jag måste exponera mig mer för sociala sammanhang och träna på mina svårigheter. När jag förklarar för henne att jag mår dåligt av exponeringsträning och varken vill eller orkar med det mentalt så säger hon bara att alla känner som jag i början och att det bara är att utmana sig själv. Hon är inte intresserad av att ta till sig vad autism innebär utan säger bara att jag inte bör tänka på min diagnos så att jag inte blir bekräftad i min ”sjukdomsbild” så som hon uttrycker det. Autism är inte ens någon sjukdom utan en medfödd funktionsvariation, men det vill inte Ingrid förstå.
Enhetschefen: Du känner dig obekväm med Ingrid och tycker inte om att hon uppmuntrar dig att göra fler aktiviteter. Det är jätteviktigt att vi pratar om det för jag vill att det ska kännas bra för dig! Ingrid är väldigt engagerad och hon vill dig väl. Stödet är klientcentrerat och handlar om dig.
Klienten: Grejen är att jag inte alls trivs med Ingrid. Det har aldrig fungerat med henne, inte ens i början, men ändå har jag gett henne flera chanser! Nu när det har gått ett halvår har jag insett att det inte går längre. Alla mina tidigare boendestödjare har det fungerat jättebra med men inte med Ingrid. Jag vill ha en ny boendestödjare som är villig att ta till sig att jag har autism!
Enhetschefen: Du känner dig negativt inställd till Ingrid och det har gått så långt att du till och med känner att du skulle vilja ha en helt ny boendestödjare. Det är verkligen jätteviktigt att vi reder ut detta. Alla våra anställda har olika sätt att arbeta på och det här är Ingrids stil. Är det okej att jag förklarar för dig med hjälp av sociala berättelser hur Ingrid tänker? Då tror jag att det skulle kännas lättare för dig att förstå henne.
Klienten: Men det finns ingen personkemi! Jag tycker inte om Ingrid som person och känner mig obekväm med henne. Hon kan dessutom som sagt ingenting om autism. Det spelar ingen roll för mig hur hon tänker eftersom jag inte trivs med henne och mår dåligt av att behöva släppa in henne i mitt hem. Jag upplever inte att hon passar som min boendestödjare.
Enhetschefen: Du känner att du verkligen ogillar att ha Ingrid som din boendestödjare och mår dåligt av att behöva ha henne hemma hos dig. Om du tycker att det är okej så föreslår jag att vi använder sociala berättelser i alla fall så att du lär dig att förstå henne bättre! Men eftersom du sa nej till det idag så behöver vi inte göra det nu med en gång. Allt ska ju vara på dina villkor så vi kommer inte göra det förrän du känner dig redo! Vi kan såklart också använda en annan metod om du vill. Vad tror du om att boka in ett nytt möte så att vi kan fortsätta diskutera problemet? Ska vi ses nästa onsdag på mitt kontor igen?”
Respektlöst mot klienten
Ja alltså, usch!! Sådana här samtal är jag totalt allergisk mot. I det här samtalet är det uppenbart att enhetschefen lyssnar på vad klienten har att säga och bekräftar allt klienten säger men försöker manipulera klientens känslor istället för att ta dessa på allvar. Det är totalt respektlöst mot klienten och dessutom livsfarligt när det finns autism med i bilden! Risken finns att en autistisk klient inte orkar samtala efter ett tag och låter behandlaren styra. Så var det för mig när jag var barn: jag blev övertalad att leka med andra barn med hjälp av just sådana här typer av samtal. Efter att vuxna hade övertalat mig tillräckligt länge och tjatat om att jag visst gillade lekarna de tvingade mig att delta i så trodde jag på allvar att jag inte själv visste vad jag gillade och inte gillade. Jag blev totalt manipulerad!
Autism kan innebära svårigheter i att förstå känslor
Lägg därtill att svårigheter i att tolka sina egna känslor kan ingå i autism, och när en behandlare signalerar för klienten att problemet kan lösas genom samtal kan den autistiske klienten få för sig att hen känner ”fel” och att behandlaren vet hur hen borde känna. Då kan klienten få för sig att hen bör ignorera sina känslor och försöka jobba med sin egen attityd. Tänk om klienten hamnar i farliga situationer i framtiden och t.ex. blir utnyttjad sexuellt? Har klienten lärt sig att man alltid förväntas arbeta med sin attityd när något inte känns bra så finns en överhängande risk att klienten aldrig mer vågar berätta för någon vad hen råkat ut för.
Hur skulle du vilja bli bemött?
Visst, om klienten säger sig uppskatta dessa typer av samtal så är allt självklart som det ska. Det kan ju såklart finnas någon som alltid ställer sig skeptisk mot nya människor och vill ha hjälp med att hitta motivation. Men generellt sett finns det i min värld endast en sak att göra om en klient säger sig hata sin boendestödjare: att erbjuda klienten en ny! Tänk dig själv: skulle du bli glad om någon försökte få dig att ändra din åsikt om en person du inte tycker om med hjälp av dessa typer av samtal? Tänk om du blev utsatt för psykiskt eller fysiskt våld i nära relation och socialsekreteraren skulle bemöta dig på detta sätt? Skulle du vara villig att släppa in en person som du inte tycker om i ditt hem flera gånger i veckan och minst 2-3 timmar åt gången? Om inte så varför skulle vi med funktionsvariationer vilja det?
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Mycket kloka ord som vanligt från dig, Paula🌺 Klokt resonerat Anna! Bra att du känner in din son och att…
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
15 svar på ”Dessa typer av samtal hatar jag”
Något jag inte skulle gilla med att ha en officiell autismdiagnos, eller annan diagnos över huvud taget, är att folk troligen skulle använda det mot en i olika situationer när folk varit direkt otrevliga eller elaka mot en. Det finns massor av personer som inte borde jobba med människor över huvud taget och jag har mött flertalet av den sorten också. Det kommer ned till att alla måste vara precis som en själv igen för de flesta, annars blir de irriterade och ibland direkt provocerade på en. Eller ren brist på empati.
Jag tänker aldrig längre att de flesta människor är snälla, varma, empatiska och förstående och blir chockad av alla som inte är det, utan precis tvärtom…Att de flesta är kalla, dömande och jättenära till att kränka och behandla andra illa. På så vis blir man positivt överraskad av de som faktiskt är snälla och vill väl istället!
Jag kan också tänka mig att en autismdiagnos säkert ibland används mot en i situationer när man är oense. Vissa har även mött yrkesverksamma som menat att klienterna inte alltid vet vad som är bäst eftersom de har autism och anser sig därför ha rätten att bestämma över klienterna.
Jag har faktiskt upptäckt att det finns varma och empatiska människor bland folk som antingen har autism eller någon annan psykisk diagnos eller har ett barn som har det. Det finns såklart inga garantier för att alla med egna diagnoser eller deras anhöriga är förstående och icke-dömande, men jag tycker ändå att sådana människor finns! De allra flesta kommentarer jag har fått på bloggen har också varit jättefina. Med detta sagt finns det såklart alltid tyvärr dömande människor ute i samhället.
Folk borde inte behöva ha någon diagnos själva heller för att kunna empatisera med andra…Eller bara ge alla de möter ett likvärdigt respektfullt bemötande. Det är så sorgligt med alla som inte gör det.
Jag har själv nästan bara upplevt mobbning, svek och elakhet från människor genom mitt liv…Hela skoltiden och även senare. Alltid bara önskat att alla kunde behandla andra som de själva skulle vilja bli behandlade. Det är det enda jag någonsin önskat och det var så jag själv blev uppfostrad.
Ingen borde behöva ha fördomar om folk med autism eller bunta ihop alla i ett fack heller. Alla är individer. Men det är ju jättebra att du föreläser för att öka kunskapen om det, både till folk som själva fått diagnosen och deras närstående! Det är rätt troligt att jag har det i någon grad, då jag också alltid haft väldigt svårt med mycket praktiskt och heller inte gärna var med andra barn som liten m.m, men jag har inte fått diagnosen fullt ut. Bara att jag troligen kan ha någon inom det spektrumet.
Jag beklagar verkligen att du råkat ut för svek och mobbing! Jag förstår att du inte har höga förväntningar på mänskligheten med tanke på vad du varit med om. Jag håller med dig om att det inte borde behövas en diagnos för att kunna empatisera med andra! Jag har även mött empatiska människor som inte har egna diagnoser, men jag tror att det kan vara lättare att hitta dem bland folk som själva haft det jobbigt.
Det blir ju att man vill en sak och vet att man vill det. Sedan försöker någon annan få en att ändra åsikt! Jobbigt är det 🙁
Ja, det är verkligen jättejobbigt 🙁
Håller med om allt i kommentarsfältet!
Grejen är ju tyvärr den att andra människor, och kanske framförallt yrkesverksamma, kan få en att tro att man överreagerar, missförstår eller är för lättkränkt, när man påtalar något som någon gjort som fått en att känna sig sårad, arg, kränkt, sviken etc! En känsla kan aldrig vara fel! Känner man att man blivit kränkt så har man blivit det, oavsett om det var gjort med avsikt eller ej! Jag har råkat ut för riktiga spånhuvuden bland yrkesverksamma, som läst i papperena att jag har AS och därför hänvisat till att det är därför jag blivit illa behandlad av någon! Som om det skulle vara helt OK att behandla någon illa för att den har en diagnos och man inte förstår varför den är som den är!! Som om det vore MITT fel eller mitt ansvar hur andra agerar!!!
Har du något tips på hur man kan säga ifrån på ett bra sätt om man blir bemött så av en professionell? Hur man kan formulera sig? Inte alltid det hjälper att säga ifrån, eftersom det finns idioter som inte respekterar en trots det! Men det är viktigt för en själv att tala om för vederbörande precis hur man tycker och markera att det inte är OK! Sedan får den andre tycka vad f*n den vill om det!
Jag håller med dig om att fenomenet förekommer! Jag misstänker att vissa viftar bort våra känslor som försvarsmekanism för att slippa känna skuldkänslor och erkänna för sig själva att de gjort fel. Det är ju mycket lättare att lägga skulden på motparten. Sedan finns det också de som förminskar andra människor med mening i syfte att få dem tvivla på sina egna känslor, ett fenomen som kallas för gaslighting. Men jag tror faktiskt inte att de flesta yrkesverksamma har som syfte att gaslightea någon även om undantag finns!
För ett tag sen var det faktiskt en boendestödjare som kommenterade att det var bra för mig att bli tvingad att leka med mina klasskamrater på rasterna i skolan eftersom jag fick social träning och fick lära mig att man inte alltid får göra som man vill här i livet. Jag tyckte inte om att höra det och sade ifrån, men boendestödjaren förstod mig inte utan fortsatte att tjata om det och vägrade tro att mina skolerfarenheter var ett trauma för mig som även har präglat mig i vuxenåldern. Hen tyckte att det bara var min inbillning.
Jag vet faktiskt inte vad som är bäst att göra i dessa situationer, men enligt min erfarenhet hjälper det sällan att säga ifrån. Det hjälpte ju inte heller mig med boendestödjaren i fråga utan jag fick hen att tjata ännu mer genom att säga ifrån!
Jag tror faktiskt att det kan vara bra att bedöma från fall till fall vad som är bäst att göra, men jag tycker att det oftast är bäst att vara tyst (om man inte orkar argumentera) och möjligen byta boendestödjare/läkare/psykolog eller vilken yrkesverksam det nu än handlar om. Men det beror såklart på vem man har att göra med! Om man bedömer att vederbörande har en förmåga att ta in vårt perspektiv kan det vara bra att säga ifrån.
Alltså om nån skulle prata med mig på det sättet skulle jag hudflänga personen tror jag. Samtalet följer en mall som kallas ”motiverande samtal” som jag känner till för att jag tvingats lära mig det i min vårdutbildning. Det kanske funkar bättre på NT-personer för det tar väldigt mycket fasta på känsloreaktioner och ganska lite på fakta. Att hon dessutom använder det som verktyg i din situation är magstarkt. I sin grund handlar samtalet om någon patient som har något hälsoproblem och som vänder sig till vården för att få hjälp. ”Vården” vet att någon sorts livsstilsförändring (sluta röka, sluta dricka, börja motionera etc) behövs som bara patienten kan åstadkomma för att
han eller hon ska må bättre. I mallen används känslobekräftelser på att patienten är orolig (jag hör, jag förstår etc), att återupprepa vad patienten uttrycker, att be om lov att föreslå en lösning (om inte patienten själv föreslår RÄTT lösning – i vilket fall den förstärks av samtalsledaren) samt andra rena kommunikationstrick som man tex kan läsa i boken ”MI-samtal i hälso och sjukvården av Holm Ivarsson”. Att hon använder denna teknik i ditt scenario där lösningen inte alls är att du ska motiveras till förändring är väl magstarrkt och betyder bara att hennes lyssnande är en illusion.
MI är säkert en jättebra metod i vissa situationer, men jag tror att det kan bli farligt om metoden tillämpas på en autist, särskilt när behandlaren saknar autismspecifik kompetens!
Intressant! Tack för informationen om boken. Jag blir utsatt för dessa motiverande samtal fast jag inte vill så jag hoppas jag får möjlighet att läsa mer om varför de tycker detta skulle vara bra.
Mmm, och eftersom mi-samtal är ett (får man nog tillstå) ganska kraftfullt men enkelt verktyg för att få samtalsparten att inse att han eller hon behöver ändra något hos sig själv blir det rent destruktivt om det tar fäste som tänkt. Den stora konsten är att veta när det ska användas. Jag är själv immun eftersom jag blir helt upptagen av form o disposition samt funderar på vilka triggers jag utlöst hos samtalsledaren.
Den stora konsten är att veta när det ska användas.
Precis! Ibland används MI vid helt fel tillfällen.
Svar på detta inlägg, som gjorde att jag klickade in, kom som en välsignelse. Tack för detta inlägg!
Jag blir utsatt för dessa samtal fast jag talat om att jag inte vill bli motiverad. Jag vill att de ska komma med praktiska idéer och förslag och hjälp, och så har jag visserligen önskat emotionell validering men detta är ju inte riktigt det heller tycker jag.
Senaste gången var ett par dagar sedan, och boendestödjaren sade att jag vimsar till saker, är negativ, hakar upp mig på saker och slutligen att hon ej kan nå mig och jag borde lägga in mig på psyk, och medicineras. Hon försökte få till och med det att låta som någon sorts semester… ”bli omhändertagen, vila lite”! Det är ingen semester att vara inlagd svarade jag.
Nu är ju problemet att förutom att jag känner mig mer sänkt och omotiverad än någonsin att de tycker att jag inte går att hjälpa. Jag kan inte slösa mer tid på att någon kommer hit och i en timmes tid försöker ”psyka” mig att låtsas att allting kommer gå bra! Det känns falskt för mig. Det kanske inte är sant att allt kommer gå illa, men det är ju inte heller sant att allt kommer gå bra (på ett luddigt sätt dessutom).
Jag tänker göra allt jag kan för att inte få mina känslor och tankar överkörda igen, och jag hoppas att de kan tänka sig att faktiskt göra enkla hushållssysslor samtidigt med mig då, för detta låtsande orkar jag inte med.
Det ironiska är ju att de kallar mig upphakad, medan de envist bestämt sig för att det är jag som missförstår och är ohjälpbar, samtidigt som de inte lyssnar på mitt perspektiv och inte kan ta till sig någon annan världsbild eller visa hänsyn. Jag tror också att de tror att jag inte vill ha lösningar, men det vill jag ju, bara det att jag efterfrågar verkliga, praktiska lösningar. Jag behöver inte låtsas vara glad för att sköta myndighets- och papperslogistik, slänga sopor, ta en promenad. Men när det gäller sådant jag inte känner till eller känner farhågor inför, så vore det tacksamt om de kunde komma med förslag istället för att försöka manipulera mig till att ändra min attityd först.
Vad tråkigt att boendestödjarna tjatar på dig och struntar i dina åsikter och känslor. Att de påstår att du inte vill ha lösningar indikerar att de saknar kunskap. De allra flesta människor vill ha lösningar men inte nödvändigtvis just de lösningar som föreslås! Vi autister kan behöva helt andra lösningar.