Kategorier
Okategoriserade

Därför vill jag som autist inte höra klyschor

Vi med autism kan behöva hjälp och stöd med olika saker. Ibland handlar insatserna om stöd av praktisk karaktär vilket är fallet med mitt boendestöd, ibland om psykologiskt stöttande insatser och ibland en kombination av dessa. Det är många som undrar hur vi autister vill bli stöttade och vad vi vill höra om vi mår dåligt över något. I dagens blogginlägg kommer jag att beskriva vad som fungerar för mig. Med detta sagt finns det inga generella regler för oss autister som grupp utan jag kommer bara utgå ifrån mig själv.

Har svårt för överdriven positivitet

Det finns en typ av bemötande som får mig att må dåligt, nämligen att bemöta mig med överdriven positivitet eller klyschor i stil med: ”Alla har svårt med något” eller ”Du har inte alls fler svårigheter än andra, tänk på alla språk du kan.” Jag vet att de som bemöter mig på detta sätt oftast menar väl och det kan säkert finnas andra autister som mår bra av att höra klyschor. Men jag fungerar bäst med människor som inte är överdrivet positiva till allt utan vågar säga högt: ”Ja, ni autister tillhör en utsatt grupp. Jag förstår att många av er har det svårt.” Det mentala stödet fungerar bäst för mig om personen inte förnekar att vi autister och andra utsatta grupper i samhället statistiskt sett har betydligt fler svårigheter än den övriga befolkningen.

Tänk om jag hade kunnat pumpa min cykel

I min värld är det självklart att man har det svårare än genomsnittsmänniskan om man har en så ojämn begåvningsprofil som jag har, och det är även vetenskaplig fakta! För att få diagnosen autism krävs nämligen att svårigheterna orsakar betydande svårigheter i vardagen. Om jag inte hade varit lika duktig på språk som jag är nu utan hade istället klarat av att städa, byta glödlampor och pumpa cykeln så hade min vardag underlättats påtagligt. Tänk om jag inte hade behövt avstå från att cykla när cykeln behöver pumpas och jag inte har en boendestödjare till hands. Tänk om jag inte hade behövt leva i en mörk lägenhet när glödlampan går sönder!

Har nästan ingen nytta av språkkunskaper

Sanningen är att jag skulle haft betydligt mer nytta av vardagliga färdigheter än en massa språkkunskaper. Visst, jag har haft nytta av mina språkkunskaper i situationer då jag exempelvis kunnat beskriva vägen på italienska för en äldre italiensk dam som jag mötte på gatan och då jag kunnat läsa böcker på originalspråk. Jag är självklart glad att jag har min språktalang, men faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än styrkor sett till hur jag fungerar i vardagen. Sett till den stora helheten har mina språkkunskaper gett mig väldigt lite nytta i livet.

Klyschorna fick mig att må dåligt

Sedan finns det en klyscha som gör mig arg, nämligen: ”Pengar bringar ingen lycka.” Visst, har man pengar så behöver det inte automatiskt betyda att man är lycklig, dock brukar jag säga att den som påstår att pengar inte kan ge lycka aldrig har varit fattig på riktigt. Det kändes som ett hån för mig att få sådana kommentarer när jag som utförsäkrad för ett antal år sedan hade fått avslag från socialtjänsten och jag hade inga pengar till mat och hyra! Jag visste inte om jag skulle bli vräkt från min lägenhet och jag avstod från att köpa annan mat än havregryn. Självklart gjorde min ekonomiska situation mig olycklig, och att få höra klyschor fick mig att må ännu sämre.

Pengar ger visst lycka

När jag däremot levde på aktivitetsersättning mådde jag till skillnad från många andra sjukpensionärer okej eftersom jag är duktig på att leva ekonomiskt och inte har något behov av att lägga pengar på sociala aktiviteter. Den ekonomiska stabiliteten som aktivitetsersättningen innebar fick mig att känna mig trygg. Visst, jag hade betydligt mindre pengar än genomsnittsmänniskan, men mig gör det ingenting om jag blir socialt exkluderad från samhället, dock är jag ovanlig på den här punkten. Däremot mår jag ännu bättre nu när jag har ett jobb (dock lågavlönat)! Självklart blir jag lyckligare av att kunna köpa fler saker som gör mig glad. Det finns t om forskning som visar att pengar visst ger mer lycka. Att sprida myter om ämnet är livsfarligt för människor som Emma som får höra att det är helt rimligt att hon arbetar för 5 kronor i timmen.

Viktigt att känna efter

Summa summarum: jag vill absolut inte bli bemött med klyschor, överdriven positivitet och ovetenskapliga ”fakta” i situationer då jag mår dåligt för det får mig att må ännu sämre. Och tack och lov har ingen professionell psykolog bemött mig på det viset! Med detta sagt finns det som sagt inget recept hur vi autister vill bli bemötta som grupp och det är inte alls säkert att andra autister känner som jag. Därför ska du som medmänniska känna efter och utgå ifrån hur du tror att din autistiske samtalspartner vill bli bemött.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:

2 svar på ”Därför vill jag som autist inte höra klyschor”

Alla människor är ju individer. Därför vill självklart inte alla bli bemötta på samma sätt heller bara för att de tillhör en viss grupp, det är ju fullt förståeligt. Vissa skulle nog inte ens gå med på det själva heller, att de hade en diagnos. Men alla som arbetar med människor rent allmänt, bör ju därför kunna känna in folk och vad de kan göra och hjälpa just den med.

Men finns det ingen annan du kan be om hjälp då, så du slipper boendestödet? Många män i synnerhet skulle nog bara tycka det var charmigt med en kvinna som bad om hjälp med att pumpa cykeln eller byta en glödlampa…Själv har jag alltid gillat kvinnor som ”lever lite på sin kvinnlighet” och ber mig hjälpa dem och fixa saker. Så man får känna sig lite händig och behövd. 😉

Jag håller med om att alla som arbetar med människor borde vara duktiga på att känna in människor men det är tyvärr inte fallet. Det verkar svårt för många bolag att hitta seriösa boendestödjare!

Jag tänker tvärtom om boendestöd: det är en befrielse att ha boendestöd så att jag slipper ha föräldrar eller partner som vårdare. Min exman gjorde allt i hemmet och hjälpte mig enormt mycket under de 6 år vi var gifta vilket inte alls kändes bra! Han var mer min vårdare än min man, och enligt min åsikt ska inte ett sunt förhållande gå till på det sättet. Visst, jag har inga problem med att be min kille eller pappa att byta glödlampa eller att pumpa min cykel någon enstaka gång om jag har dem till hands (ingen av dem bor i närheten av min hemstad) men jag vill inte be dem dammsuga, torka golvet, sy mina kläder när de gått sönder, hålla ordning, skura badkaret, damma, sortera min post, ringa mina samtal till myndigheter, se till att räkningarna blir betalda mm varje vecka!

Det är en helt annan sak att bara behöva hjälp med att pumpa cykeln och byta glödlampor någon enstaka gång och att behöva omfattande stöd i vardagen. Och som sagt har jag inga närstående här där jag bor! Generellt sätt finns det en stor risk för konflikter om en anhörig börjar agera som boendestödjare för en vuxen person, och det säger även min biståndsbedömare så det är inte bara jag som har erfarenheten. Så även om mina svårigheter försvårar mitt liv så är det tusen gånger bättre för mig att ha en boendestödjare än att vara beroende av en anhörig.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *