Därför ska du som autist sätta dig själv i första rummet

Är du en utmattad autistisk kvinna som uppfattas som snäll och trevlig liksom som någon som gör allt för att vara andra till lags? Kamouflerar du för att passa in? Har du svårt att orka med ditt liv? Känner du att du alltid måste bete dig och agera som andra människor önskar, och inbillar du dig vara ansvarig för andras lycka? Ser du dig själv som introvert samtidigt som andra människor har svårt att tro dig eftersom du är så ”trevlig, hjälpsam, rar och dessutom en god lyssnare som alltid kommer med kloka råd?” Då är detta blogginlägg för dig!

Andra kan känna igen sig

Anledningen till att jag riktar mig till kvinnor är att kamouflage är betydligt vanligare hos autistiska kvinnor än män, enligt en studie. Dessutom tror jag att kvinnor oftare än män har förväntningar på sig att vara stöttande och omtänksamma, och för en autistisk kvinna brukar det vara allt annat än lätt att leva upp till dessa krav. Med detta sagt konstateras i ovannämnda studie att kamoflagebeteendet även förekommer hos vissa autistiska män, och därför är det inte uteslutet att vissa autistiska män kommer att känna igen sig i det jag skriver! Även många utan autism kommer troligen känna igen sig, men den här bloggen handlar som bekant om just autism.

Vi ska aldrig behöva känna så

Under årens gång har jag fått höra samma sak från flera olika autistiska kvinnor: ”Tänk om man kunde sjukskriva sig från sin fritid?” Det är alltså flera olika kvinnor som uttryckt denna önskan trots att de inte ens haft barn, och jag själv har tidigare funderat i liknande banor! Men när det gått så långt att man faktiskt önskar sjukskriva sig från sin egen fritid är man farligt ute: fritid ska aldrig vara något annat än fri tid! Har man minderåriga barn är man förvisso aldrig fri, men vi andra har rätt att göra vad vi vill på vår egen fritid. Vi ska aldrig känna ett behov av att sjukskriva oss från vår fritid!

Orkar inte längre vara en god vän

Felet som många av oss snälla och omtänksamma autister gör är att vi har dåligt samvete för att vi inte klarar av att leva som neurotypiker! Vi jämför alltså oss själva med människor utan autism och har dåligt samvete om vi inte klarar av att leverera det som vi tror förväntas av oss. Själv har jag gjort det felet: jag har haft dåligt samvete för att jag inte längre kan vara något jag alltid sett mig som, d v s en ”god vän”, och detta eftersom jag numera har ett heltidsjobb. Eftersom jag har autism, en funktionsnedsättning som gör att vardagen tar väldigt mycket energi orkar jag inte både ha ett jobb och vara en ”god vän”.

Fick jobba med olika frågor

Tack och lov har jag lyckats bearbeta ångesten och det dåliga samvetet. En psykolog ställde väldigt tänkvärda frågor till mig: Vad tycker jag kännetecknar en god vän, och varför är det viktigt för mig att vara en? Hur skulle det kännas för mig att se mig själv som ”en person som är rättvis, behandlar andra med respekt och aldrig utnyttjar andra” istället för ”en god vän”? Eftersom jag själv inte förväntar mig att mina kompisar ska ställa upp för mig och ge mig stöd, varför ställer jag sådana krav på mig själv? Varför är det viktigt för mig att aldrig göra andra besvikna? Om vi leker med tanken att någon är jättebesviken på mig för att jag inte orkar ses eller höras, varför är det farligt?

Varför skulle jag vara ovärderlig?

Jag fick även fundera på fler frågor: Eftersom jag själv behöver en boendestödjare som hjälper mig att ta hand om mig själv, varför tror jag att det är min skyldighet att ta hand om andra? Och framför allt: varför tror jag mig vara viktigare än vad jag är? Jag inbillar mig att jag förstör andras liv genom att inte orka träffas, men brukar inte vuxna människor ha egna liv och kunna ta ett ”nej tack, jag orkar inte träffas” på ett vuxet sätt? Varför skulle just mitt sällskap vara ovärderligt för andra än min familj och pojkvän? Varför utgår jag ifrån att andra människor efter den initiala besvikelsen skulle hänga upp sig på att jag inte orkar höras eller ses när de önskar det?

Präglas av tidigare erfarenheter

Jag är glad att psykologen tog sig tid att undersöka min ångest närmare för att ta reda på vad den bottnade i: den bottnade nämligen i att jag inbillade mig att andra människor var beroende av mitt sällskap! Då jag tidigare varit med om att en vän som jag inte längre har kontakt med varit beroende av mig, som mått dåligt när jag varit bortrest och tagit riktigt illa upp när jag inte orkat ses har jag utgått ifrån att det är så vänskapsrelationer fungerar. Därför har jag inte tänkt på att de flesta normala människor efter den initiala besvikelsen efter mitt ”nej tack, jag orkar/vill inte” går vidare med sina liv. Vissa kanske bestämmer sig för att vänskapen med mig inte ger dem något och de slutar umgås med mig, men deras liv förstörs inte på grund av mig!

Gäller båda parter

Med psykologens hjälp har jag lärt mig att förstå vad som är mitt respektive andras ansvar. Mitt ansvar är att behandla andra människor med respekt, vara artig och trevlig samt ta hänsyn till min ork och autism. Andra människors ansvar är att ta ansvar för sin egen lycka, tänka på sina behov och ta ställning till om de vill fortsätta ha kontakt med mig med tanke på det jag har att erbjuda. Vill någon säga upp kontakten med mig för att de kanske hellre vill ha vänner med mer ork kan de göra det, ett beslut jag självklart respekterar. En vänskapsrelation ska aldrig ta mer än vad den ger, och det gäller såklart båda parter!

Varför tar du inte hänsyn till din autism?

Du som alltid är andra till lags trots att du har autism borde fundera över varför du prioriterar andras välmående före ditt eget. Varför försöker du leva som en neurotypiker trots att du har autism? Har du liksom jag varit med om händelser som gjort att du ser dig själv som ansvarig för andras lycka? Har du lärt dig att det är dåligt att tänka på sina egna behov? Känner du dig mindre värd för att du har en funktionsnedsättning och upplever att du måste kompensera mindervärdeskomplexen genom att vara en ”god vän”? Eller har du blivit påverkad av det media skriver om ”goda vänner”?

Inte ditt ansvar

Vi matas ofta av media med budskap som: ”det människor mest ångrar i dödsbädden är att de inte umgåtts med sina vänner oftare än de gjort”. Men faktum är att tillmötesgående autister ofta istället får en social överdos! Lyssna aldrig på människor som säger: ”Jag vet att du har autism, men du borde ändå orka med aktiviteterna X och Y för de tar inte många minuter”. Undvik också alla som försöker ge dig dåligt samvete och ifrågasätter om du verkligen bryr dig om dina vänner eftersom du inte orkar träffas. Du är inte heller skyldig att motivera varför du inte orkar, liksom inte heller redogöra för vad du gör på din fritid istället. Du har inte ansvar för andras liv och lycka!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.