Är du en utmattad autistisk kvinna som uppfattas som snäll och trevlig liksom som någon som gör allt för att vara andra till lags? Kamouflerar du för att passa in? Har du svårt att orka med ditt liv? Känner du att du alltid måste bete dig och agera som andra människor önskar, och inbillar du dig vara ansvarig för andras lycka? Ser du dig själv som introvert samtidigt som andra människor har svårt att tro dig eftersom du är så ”trevlig, hjälpsam, rar och dessutom en god lyssnare som alltid kommer med kloka råd?” Då är detta blogginlägg för dig!
Andra kan känna igen sig
Anledningen till att jag riktar mig till kvinnor är att kamouflage är betydligt vanligare hos autistiska kvinnor än män, enligt en studie. Dessutom tror jag att kvinnor oftare än män har förväntningar på sig att vara stöttande och omtänksamma, och för en autistisk kvinna brukar det vara allt annat än lätt att leva upp till dessa krav. Med detta sagt konstateras i ovannämnda studie att kamoflagebeteendet även förekommer hos vissa autistiska män, och därför är det inte uteslutet att vissa autistiska män kommer att känna igen sig i det jag skriver! Även många utan autism kommer troligen känna igen sig, men den här bloggen handlar som bekant om just autism.
Vi ska aldrig behöva känna så
Under årens gång har jag fått höra samma sak från flera olika autistiska kvinnor: ”Tänk om man kunde sjukskriva sig från sin fritid?” Det är alltså flera olika kvinnor som uttryckt denna önskan trots att de inte ens haft barn, och jag själv har tidigare funderat i liknande banor! Men när det gått så långt att man faktiskt önskar sjukskriva sig från sin egen fritid är man farligt ute: fritid ska aldrig vara något annat än fri tid! Har man minderåriga barn är man förvisso aldrig fri, men vi andra har rätt att göra vad vi vill på vår egen fritid. Vi ska aldrig känna ett behov av att sjukskriva oss från vår fritid!
Orkar inte längre vara en god vän
Felet som många av oss snälla och omtänksamma autister gör är att vi har dåligt samvete för att vi inte klarar av att leva som neurotypiker! Vi jämför alltså oss själva med människor utan autism och har dåligt samvete om vi inte klarar av att leverera det som vi tror förväntas av oss. Själv har jag gjort det felet: jag har haft dåligt samvete för att jag inte längre kan vara något jag alltid sett mig som, d v s en ”god vän”, och detta eftersom jag numera har ett heltidsjobb. Eftersom jag har autism, en funktionsnedsättning som gör att vardagen tar väldigt mycket energi orkar jag inte både ha ett jobb och vara en ”god vän”.
Fick jobba med olika frågor
Tack och lov har jag lyckats bearbeta ångesten och det dåliga samvetet. En psykolog ställde väldigt tänkvärda frågor till mig: Vad tycker jag kännetecknar en god vän, och varför är det viktigt för mig att vara en? Hur skulle det kännas för mig att se mig själv som ”en person som är rättvis, behandlar andra med respekt och aldrig utnyttjar andra” istället för ”en god vän”? Eftersom jag själv inte förväntar mig att mina kompisar ska ställa upp för mig och ge mig stöd, varför ställer jag sådana krav på mig själv? Varför är det viktigt för mig att aldrig göra andra besvikna? Om vi leker med tanken att någon är jättebesviken på mig för att jag inte orkar ses eller höras, varför är det farligt?
Varför skulle jag vara ovärderlig?
Jag fick även fundera på fler frågor: Eftersom jag själv behöver en boendestödjare som hjälper mig att ta hand om mig själv, varför tror jag att det är min skyldighet att ta hand om andra? Och framför allt: varför tror jag mig vara viktigare än vad jag är? Jag inbillar mig att jag förstör andras liv genom att inte orka träffas, men brukar inte vuxna människor ha egna liv och kunna ta ett ”nej tack, jag orkar inte träffas” på ett vuxet sätt? Varför skulle just mitt sällskap vara ovärderligt för andra än min familj och pojkvän? Varför utgår jag ifrån att andra människor efter den initiala besvikelsen skulle hänga upp sig på att jag inte orkar höras eller ses när de önskar det?
Präglas av tidigare erfarenheter
Jag är glad att psykologen tog sig tid att undersöka min ångest närmare för att ta reda på vad den bottnade i: den bottnade nämligen i att jag inbillade mig att andra människor var beroende av mitt sällskap! Då jag tidigare varit med om att en vän som jag inte längre har kontakt med varit beroende av mig, som mått dåligt när jag varit bortrest och tagit riktigt illa upp när jag inte orkat ses har jag utgått ifrån att det är så vänskapsrelationer fungerar. Därför har jag inte tänkt på att de flesta normala människor efter den initiala besvikelsen efter mitt ”nej tack, jag orkar/vill inte” går vidare med sina liv. Vissa kanske bestämmer sig för att vänskapen med mig inte ger dem något och de slutar umgås med mig, men deras liv förstörs inte på grund av mig!
Gäller båda parter
Med psykologens hjälp har jag lärt mig att förstå vad som är mitt respektive andras ansvar. Mitt ansvar är att behandla andra människor med respekt, vara artig och trevlig samt ta hänsyn till min ork och autism. Andra människors ansvar är att ta ansvar för sin egen lycka, tänka på sina behov och ta ställning till om de vill fortsätta ha kontakt med mig med tanke på det jag har att erbjuda. Vill någon säga upp kontakten med mig för att de kanske hellre vill ha vänner med mer ork kan de göra det, ett beslut jag självklart respekterar. En vänskapsrelation ska aldrig ta mer än vad den ger, och det gäller såklart båda parter!
Varför tar du inte hänsyn till din autism?
Du som alltid är andra till lags trots att du har autism borde fundera över varför du prioriterar andras välmående före ditt eget. Varför försöker du leva som en neurotypiker trots att du har autism? Har du liksom jag varit med om händelser som gjort att du ser dig själv som ansvarig för andras lycka? Har du lärt dig att det är dåligt att tänka på sina egna behov? Känner du dig mindre värd för att du har en funktionsnedsättning och upplever att du måste kompensera mindervärdeskomplexen genom att vara en ”god vän”? Eller har du blivit påverkad av det media skriver om ”goda vänner”?
Inte ditt ansvar
Vi matas ofta av media med budskap som: ”det människor mest ångrar i dödsbädden är att de inte umgåtts med sina vänner oftare än de gjort”. Men faktum är att tillmötesgående autister ofta istället får en social överdos! Lyssna aldrig på människor som säger: ”Jag vet att du har autism, men du borde ändå orka med aktiviteterna X och Y för de tar inte många minuter”. Undvik också alla som försöker ge dig dåligt samvete och ifrågasätter om du verkligen bryr dig om dina vänner eftersom du inte orkar träffas. Du är inte heller skyldig att motivera varför du inte orkar, liksom inte heller redogöra för vad du gör på din fritid istället. Du har inte ansvar för andras liv och lycka!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
Tack för att du tipsade om programmet! Jag såg det inte när det sändes, utan tittade nu på SVT Play.…
Nej tyvärr, man kan inte utreda sig själv. Det finns ju alltid självtester på nätet, men de är inte pålitliga…
Finns det något självtest man kan göra för att se vilken autism nivå man har?
Tack, väldigt bra skrivet! Och du har så rätt.
Jag brukar oftast svara på frågor via frågeformuläret men svarar nu här istället. Det är tråkigt om dina kollegor inte…
Ja. Det finns fullt med välbärgade, friska människor utan funktionshinder, vilka äter på restaurang och har folk som städar och…
Min ADD ställer till det socialt med mina kollegor på jobbet. Hur kan man skapa en förståelse hos kollegor för…
Så sant! Självbestämmande borde också räknas som självständighet. Samma sak med delaktighet: varför anses delaktighet nästan alltid syfta på fysisk…
Vad bra att du kontaktat olika personer! Du kan iaf annonsera på din egen Facebooksida och be dina vänner dela…
Jag vet att det tillkommit en ny lag, men det krävs fortfarande väldigt mycket för att få det! Det gäller…
19 svar på ”Därför ska du som autist sätta dig själv i första rummet”
Problemet med det mesta är att de flesta förväntar sig att man måste leva efter normen och är så indoktrinerade på det att de både tror att alla mår dåligt av att inte göra det och tycker de är konstiga. Jag har alltid tyckt det är ett väldigt inskränkt synsätt och naiv världsbild. Jag har haft kontakt med kvinnor som berättade vilket negativt bemötande de fick när de sa att de inte ville ha barn, efter alla otaliga frågor om det inte var dags för de att skaffa det snart osv nu när de var över 30. Att någon inte ville, var helt otänkbart för dessa personer. Enbart eftersom det är normen och man då FÖRVÄNTAS leva efter den. Att bara ställa den frågan till någon vore helt otänkbart för mig. Då man inte vet om de ens KAN osv. Och än mindre att ifrågasätta, kritisera och t.o.m. fördöma någons personliga livsval. Många fler exempel kunde ges.
Det närmaste jag själv har kommit att känna lycka i livet, var de där dagarna som liten när jag fick vara hemma från skolan och bara kunde titta på tecknat etc istället i hemmets lugna och trygga vrå. Jag har ofta känt större välmående och lycka när jag har fått SLIPPA saker jag inte valt själv, än att faktiskt göra saker. Problemet nu är att det inte längre är på mina villkor utan att jag är TVINGAD att leva i isolering p.g.a. pandemin. Då blir det ju en helt annan sak.
Jag tycker att det är märkligt att kvinnor får dåligt bemötande för att de inte har barn. Jag har själv fått betydligt fler ifrågasättanden för att jag har boendestöd än för att jag inte vill ha barn. Jag har mycket sällan lidit av folks bemötande för min barnlöshet just för att folk har ifrågasatt mig betydligt mer för andra saker. Om det här med att jag inte vill ha barn skulle vara det enda som skulle skilja mig från andra kvinnor skulle jag kanske ha fått fler ifrågasättanden för det, men nu har jag blivit ifrågasatt för helt andra saker!
Jag förstår verkligen att du känt lycka när du fått slippa aktiviteter du inte velat delta i. Jag förstår också att du har det jobbigt nu när du blivit begränsad på grund av pandemin mot din vilja. Nu är du inte heller fri och jag har full förståelse att du mår dåligt av situationen! 🙁
Jag tycker det handlar om vanlig artighet och respekt för andra, det med. Att inte fråga saker som man inte har något att göra med och än mindre kritisera och fördöma när man inte fick det svar man ville ha. Man måste börja bemöta det på samma sätt och svara saker som ”Det angår dig inte”. Men det är just det jag själv aldrig har kunnat.
För mig får folk vara precis som de själva vill och ingen behöver vara precis som jag heller för att jag ska gilla dem! Jag skulle aldrig döma folk för deras livsval, intressen, klädstil etc eller ha ovälkomna åsikter om det. Men när folk är elaka mot andra, det har jag ingen förståelse för alls. Då tar jag avstånd från dem. Det är just det enda eller i alla fall främsta jag bedömer andra efter också. Hur de behandlar mig och andra.
Jag har svårt att förstå människor som är oförskämda mot kvinnor som inte har barn. Det låter väldigt konstigt för mig! De gånger jag har blivit ifrågasatt för min barnlöshet (men det har som sagt inte hänt så jätteofta) har det varit kommentarer som: ”Varför vill du inte ha barn?”, ”Du kommer att ångra ditt val när du blir äldre” eller ”Du kommer att missa något viktigt”. Men jag har inte upplevt det som att dessa personer skulle sett ner på mig utan de har bara haft svårt att förstå mitt val och visat omtanke så att jag inte ångrar mig senare.
Det är såklart inte socialt smidigt att göra som dessa personer gör och deras kommentarer kan ibland vara frustrerande, men jag har aldrig upplevt att det varit deras AVSIKT att vara oförskämda eller att kränka mig. Vi människor kan ju ibland råka säga konstiga saker utan att vi menar något illa, och olika människor är bra på olika saker. Vissa är nog inte av naturen lika duktiga på att sätta sig in i andras situation som andra är men det betyder inte att de är elaka. Jag har också själv ibland råkat säga saker som sårat andra utan att jag menat något illa! Jag tror att människor tolkar begreppen ”respekt” och ”artighet” på olika sätt, och jag dömer absolut inte ut de som av naturen har svårt att vara socialt smidiga så länge de menar väl.
Annat är det såklart med människor som avsiktligt är elaka och kränker andra med mening. Dessa personer har jag ingen förståelse för!
Jag har mött alla sorter.
Den sistnämnda gruppen ska man absolut inte ha tolerans för!
Precis!
Angående diskussionen om kvinnor och barnlöshet: idag blir det vanligare och vanligare att kvinnor (och män för den delen) inte skaffar barn och i många fall beror det på att de inte vill ha några.
Jag tror det är mer socialt accepterat idag än säg för bara 5-10 år sedan.
En del kändisar har gått ut med att de inte har någon önskan efter barn, som t ex Titti Schultz, och visst har de blivit ifrågasatta men det är bra att det lyfts upp mera i debatten så att det blir mer normaliserat.
När jag nätdejtar är det inte ovanligt att jag ser kvinnor som är i 40- och 50-årsåldern att de i sin presentation på dejtingsidan skriver att de inte har barn och önskar några heller.
Jag tror att det är ganska ovanligt att få höra: ”Varför skaffar du barn för?”. Det skulle aldrig falla någon in.
I regel kan vem som helst skaffa barn men alla kan inte ta hand om dem av olika anledningar.
Det behöver ju inte vara ”egoistiskt” att välja bort barn utan istället en omsorgsfull handling.
Troligen är allt som går utanför normen konstigt eller fel för personer med de åsikterna, som ifrågasätter andras liv, val och beslut. Det där med barnlöshet efter en viss ålder är bara en grej i mängden. Det vore bra om folk inte hade så mycket åsikter om andra rent allmänt. Och insåg att man heller inte behöver säga allt man tycker och tänker om andra rakt ut!
Jag tror också att det blivit vanligare att och mer socialt accepterat att välja bort barn. Men som sagt tycker jag personligen inte att jag haft särskilt stora problem med detta. Ibland har jag blivit ifrågasatt men det är betydligt fler som förstår mig, upplever jag!
Jag håller definitivt med dig om att det inte måste vara egoistiskt att välja bort barn. Dessutom skaffar de flesta troligen barn av egoistiska skäl – d v s att de har en önskan om att bli förälder. Jag tror knappast att någon tänker: ”Jag vill verkligen inte skaffa barn men offrar mig ändå för samhällets skull så att samhället får en till skattebetalare.”
Svar till Paulas kommentar 18:43:
Jag tycker det känns som om det är en statushandling för vissa, det med. Något man bör göra och ha för att följa livsnormen och det man förväntas göra i olika åldrar. Som att skaffa villa när man jobbat ihop tillräckligt för att ha råd med det, skaffa hund, bil etc. Dessa skaffade nog moped vid 15, bil vid 18 osv också. Allt rätt vid rätt ålder. För att passa in och inte anses udda och avvikande.
Det var en 32-årig kvinna jag kände på den tiden som jag främst refererade till, som inte hade barn och inte ville ha det heller. Hon fick frågan av en äldre man om hon hade barn, som sen reagerade väldigt negativt när hon sa att hon varken hade eller ville ha det. Det var själviskt osv enligt honom, med alla som samtidigt ville ha men inte kunde få och barn var den största lyckan i de flestas liv etc. Hon blev ställd och irriterad efteråt för att hon kände sig ansatt och kritiserad. Men som sagt: bara en människas åsikt, vilket man får tänka om alla som vädrar sina åsikter, okunskap och fördomar rent allmänt och kommer med ovälkomna kommentarer. Vilket folk alltid har gjort.
Jag håller med om att det absolut kan vara en statushandling!
Jag har faktiskt någon enstaka gång träffat personer som ifrågasatt mig på samma sätt som den äldre mannen du nämnde, men det är ytterst sällsynt! De allra flesta, både främlingar och bekanta, har respekterat mitt beslut att inte skaffa barn och har aldrig ifrågasatt mig. Eftersom människor som är som denna man tillhör enligt min erfarenhet just undantag tycker jag ändå att barnlösa personer i det stora hela behandlas rätt väl i Sverige, rent generellt alltså! Så är det för mig i alla fall. Men undantag finns såklart.
Själv försöker jag att vara folk till lags för att jag är otroligt rädd för att folk ska bli arga. Jag har en pojkvän som ibland blir tvärrasande helt plötsligt så jag gör allt för att han inte ska bli det. Det tar sådan energi så jag sover mest när vi är ifrån varandra.
Gör slut med honom. Finns massor av bättre, de de en chans istället! Annars är det alltid bättre att vara ensam också än med folk som behandlar en illa.
Vad ledsen jag blir över att du lever i en dålig relation! Jag håller med Kane om att det finns bättre män än din pojkvän.
Du ska veta att du inte behöver anpassa dig efter din pojkvän och att skulden inte ligger på dig. I en sund relation ska du kunna vara dig själv utan att behöva trippa på tårna! Du kan vara utsatt för psykiskt våld, och du förtjänar bättre! Om du inte har någon att prata med kan du kontakta Kvinnofridslinjen:
https://kvinnofridslinjen.se/
Du får också alltid kommentera min blogg varje gång du känner att du behöver skriva av dig. Här är du helt anonym!
*ge de en chans
Bottnar inte mycket av det här i folks osäkerhet och egna tillkortakommanden?!
Den där berömda svenska avundsjukan…att ”nä minsann den där typen tror han/hon är något” och ”jag ska nog allt plocka ner den där personen från sin piedestal och kräla med mig här i gyttjan”.
*nu var det här inlägget en replik på Kanes kommentar högre upp.
Mycket troligt. Jantelagen kan nog spela in till stor del.