Därför är dagens system resursslöseri

Sedan flera år är jag inne i sjukförsäkringssystemet men kommer aldrig glömma bort dagen för ca 11 år sedan då jag plötsligt kastades ut. Jag hade haft aktivitetsersättning i många år och trodde i min naivitet att jag efter 30 år fyllda skulle få sjukersättning. Men så fel jag hade för jag hamnade hos socialen! Numera finns ju sjukpenning i särskilda fall, men på den tiden fanns ingenting.

Min trygghet var borta

Mitt liv med aktivitetsersättning var tryggt. Visst, aktivitetsersättning är aldrig permanent och man kan inte unna sig lika mycket som någon som lönearbetar, men på den tiden var det relativt säkert att man alltid skulle få sin aktivitetsersättning förnyad under förutsättning att man hade en medfödd funktionsnedsättning. Därför oroade jag mig aldrig särskilt utan levde i ekonomisk trygghet. Men vips så var min trygghet från en dag till en annan borta när jag fyllde 30. Och jag fick ibland avslag på mina ansökningar om ekonomiskt bistånd av de märkligaste anledningar. Försörjningsstöd, även kallat för socialbidrag, är ingen trygghet!

Är trygg idag

Idag är jag lyckligt lottad då jag har en anpassad anställning hos Misa Kompetens. Eftersom de ser värdet i att ha mig som anställd i och med min egen diagnos är jag inte orolig för att förlora min anställning. De behöver ju ett inifrånperspektiv på sina utbildningar och jobbet passar mig som handen i handsken! Skulle Misa Kompetens någon gång i framtiden läggas ner (vilket jag inte tror) så skulle jag isåfall vara berättigad till A-kassa. Visst, jag skulle med tiden kunna hamna i fas 3 men däremot skulle jag inte behöva oroa mig för att hamna hos socialen i och med att jag är inne i systemet. Jag är trygg idag men var inte det förr.

Ett orättvist system

Systemet är sjukt orättvis. Med vilken rätta har vi som har turen att hitta anpassade anställningar (för det handlar om inget annat än ren och skär tur!) rätten att vara inne i systemet samtidigt som någon annan sjuk eller arbetslös utan vidare kan kastas ut? Den som kastas ut kan tvingas sälja allt den äger innan ekonomiskt bistånd kommer på fråga och måste dessutom ansöka om nya pengar varje månad. Det är heltidsjobb att leva på försörjningsstöd och man kan aldrig vara säker på om man kommer att få pengar nästa månad. Och jag lovar, det är stor skillnad på att ha låg inkomst (vilket man har som sjukpensionär med garantiersättning) och att helt stå utanför systemet och tvingas oroa sig för att förlora sitt hem och att inte ha mat på bordet!

Hur kan det vara tillåtet?

Det är ofattbart att det överhuvudtaget är lagligt att utan vidare bli utslängd ut trygghetssystemet om man inte kunnat ta ett vanligt jobb och aldrig haft turen att hitta en anpassad anställning som gjort att man är berättigad till SGI. Kan man uppvisa ett läkarintyg på arbetsoförmåga p.g.a. sjukdom eller funktionsnedsättning borde det finnas någon form av garantibidrag som kommer till ens konto varje månad så att man åtminstone kan betala mat och hyra. Resurserna som används till kommunens biståndshandläggning för sjuka och utförsäkrade borde kunna användas på ett mycket effektivare sätt. Dagens system är inget annat än resursslöseri och dålig människosyn!

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn