Kategorier
Asperger och kommunikation

Så här kan kommunikationssvårigheterna vid autism se ut

Aspergers syndrom och autism kan som bekant medföra kommunikationssvårigheter, men det som inte alla har förstått är hur otroligt olika dessa kan ta sig uttryck. Till skillnad från vad många tror måste kommunikationssvårigheterna vid autism inte automatiskt innebära ett monotont tal, en annorlunda talmelodi eller svårigheter i att förstå språket utan det kan lika gärna handla om mindre uppenbara saker så som att man har svårigheter i att förstå sig själv och sina känslor och att kommunicera ut dessa.

Förstod inte mig själv

Som yngre hade jag enorma svårigheter med kommunikation, dock var jag inte medveten om detta själv. Om jag mådde dåligt över något, förstod jag inte alltid varför jag gjorde det. Om jag mådde dåligt i en viss kompis sällskap förstod jag nödvändigtvis inte att mitt mående berodde på att kompisen var elak mot mig. Istället kunde jag exempelvis få för mig att jag höll på att bli sjuk och att det var därför jag inte mådde bra. Jag kunde inte heller sätta ord på varför jag fick ångest av skolan och hur otroligt mycket jag påverkades av ångesten.

Har blivit lite lättare genom åren

Med åren har jag blivit bättre på att förstå mig själv i många situationer och att sätta mina känslor i ord vilket också är en förutsättning för mig för att kunna föreläsa. Eftersom jag som yngre inte förstod mig själv och omvärlden på samma sätt, hade jag aldrig kunnat blogga om autism på det här sättet som jag gör nu. Dock är jag fortfarande inte riktigt bra på att beskriva känslor och händelser i alla situationer. När jag bloggar, bloggar jag endast om händelser som jag förstår och kan greppa. Det finns fortfarande situationer jag inte alls förstår mig på.

Har inte kunnat sätta ord på varför

Under åren har jag träffat väldigt många olika boendestödjare. Vissa boendestödjare har det inte alls fungerat med även om jag har upplevt att de varit trevliga. Med vissa har jag varit helt slut efter att de gått hem eller så har det inte fungerat för dem att skapa ordning hos mig. Men jag har inte riktigt kunnat beskriva med ord vad det är som har fattats. Varför har jag blivit helt slut efteråt? Handlar det om personkemi, deras sätt att arbeta eller något annat? Och varför har de inte lyckts hjälpa mig med att skapa ordning?

Vet inte vad de gör för fel

Med vissa boendestödjare är det uppenbart för mig varför stödet inte har fungerat: jag kan exempelvis ha upplevt att de varit omotiverade! Men det finns även motiverade boendestödjare som har undrat vad det är som gjort att jag upplevt att jag inte lyckats skapa ordning med deras hjälp eller varför jag blivit så trött, och då har jag inte kunnat förklara varför. Jag har inte haft någon aning om det själv! Och eftersom jag inte vet vad det är gör som min nuvarande boendestödjare gör rätt i jämförelse med dem, vet jag inte heller vad de andra har gjort för fel.

Viktigt att inte bli lurad av vältalighet

Du som möter personer med Aspergers syndrom eller autism i ditt yrke ska aldrig ta för givet att autisten klarar av att förklara med ord varför något fungerar eller inte fungerar eller varför hen behöver stöd med det hen gör. Och detta trots att du skulle uppleva autisten som högfungerande, mycket språkbegåvad och vältalig. Om man inte själv förstår varför det inte riktigt fungerar i hemmet eller varför man känner på ett visst sätt kan man inte heller förklara det för någon annan. Det är inte ens säkert att betänketid alltid hjälper!

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

När man hakar upp sig på det andra säger

Som ni förmodligen vet tänker många av oss med Aspergers syndrom och autism bokstavligt. Själv kan jag känna mig ytterst irriterad när jag upplever att andra människor uttrycker sig ”fel”. Anledningen till att det irriterar mig är att jag tidigare i livet har missförstått andra när de sagt saker till mig saker som ”Känn dig som hemma”, ”Var dig själv” och ”Du kan ha på dig vad du vill.” Självklart förstår jag att människor sällan menar att ljuga genom att uttrycka sig så, men det blir ändå frustrerande för mig när andra inte uttrycker sig lika exakt och precist som jag.

Om ”kunna” och ”vilja”

Jag har också ställt mig frågande när andra människor har sagt till mig att de inte ”kan” göra en viss sak och sedan när vi pratat vidare har det kommit fram att de visst kan men inte vill! När jag själv levde på aktivitetsersättning, frågade en person mig om jag kunde låna ut några tusen kronor till hen. Jag tyckte att det var en konstig fråga. Självklart kunde jag låna ut pengar, men jag ville inte göra det.

Skulle behövt leva på havregrynsgröt

Anledningen till att jag inte ville låna ut pengar var att om jag hade gjort det så skulle jag inte haft råd med att äta något annat än havregrynsgröt tills aktivitetsersättningen skulle komma igen efter ett par veckor. Jag hade absolut kunnat leva bara på havregrynsgröt i några veckor, men jag ville inte göra det. Då skulle jag ju ha fått vitaminbrist, energiförlust och magproblem. Men i min värld hade jag definitivt kunnat låna ut pengarna om jag hade velat!

Blev fundersam

Därför blev jag ytterst fundersam när jag läste Expressens artikel om människor som har tagit sig till köpcentra för att shoppa trots myndigheternas uppmaning om social distansering. En av de intervjuade rättfärdigar sin vistelse i köpcentrat med att ”livet inte kan stanna helt.” Den autist jag är hakade jag direkt upp mig på det. Vad menar hon? Av vilken anledning kan inte livet stanna? Skulle det hända något farligt om hennes liv stannade? Eller handlar det om att hon inte vill att hennes liv ska stanna?

Finns ingen anledning att inte vänta

Visst, jag kan förstå att hela samhället inte bör stanna p.g.a. Corona för det finns faktiskt människor med samhällsviktiga yrken, inte minst vårdpersonal. Men kan inte livet stanna i den bemärkelsen att man beställer varor från nätet istället för att nöjesshoppa i köpcentrum och att man endast går ut när det är nödvändigt? Jag kommer iaf att vänta tills smittspridningen har klingat av innan jag träffar min pojkvän vilket i värsta fall kan ta flera månader (vi har ett distansförhållande). Men det finns ingen anledning till att jag inte skulle kunna vänta.

Viktigt med social distansering

Jag anser att det är ytterst viktigt med social distansering! Tänk om jag är smittad utan att sjukdomen hunnit bryta ut och jag börjar känna halsen precis när jag håller på att betala i kassan? Tänk om butiksbiträdet smittas av mig och hon i sin tur smittar sin sambo. Och tänk om sambon jobbar inom vården och tvingas sjukskriva sig så att de friska sköterskorna får ännu mer att göra? Tänk om jag råkar smitta någon som bor i ett trångbott område och bor tillsammans med sin gamla mamma? Då kan jag ju döda någon! Corona är ytterst smittsam.

Aspigt av mig

Nu var inte inläggets syfte att skuldbelägga någon för jag vet ju såklart inte varför folk besöker köpcentra under coronatider. Min poäng är att jag blir totalt förbryllad när någon uttrycker sig som tjejen i artikeln gör och säger att hela livet inte kan stanna utan att förklara varför det inte kan det. Skulle hon säga rakt ut att hon inte är villig att stanna sitt liv p.g.a. Corona, skulle jag inte alls ha hakat upp mig lika mycket på det även om jag själv tycker att man borde vara solidarisk för vårdpersonalens och riskgruppernas skull. Aspigt av mig att haka upp mig, jag vet 🙂

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

Därför ska du kommunicera rakt med någon med asperger

Många av oss med Aspergers syndrom eller autism tycker om rak kommunikation. Därför förerar vi oftast att få höra: ”jag vill gärna att du städar en gång i veckan” istället för: ”åh, vad smutsigt det är här” sagt med avsky. En person med Aspergers syndrom eller autism förstår inte nödvändigtvis de underförstådda budskapen mellan raderna och kan missa ansiktsmimiken helt.

Ibland övertolkar jag och tror att personen menat något negativt

Själv föredrar jag också rak kommunikation. Även om jag någon gång möjligen skulle ana att personen kan vilja säga något annat mellan raderna, hamnar jag nästan i panikläge om inte personen kommunicerar rakt med mig. För jag är ändå aldrig säker på vad personen menar. Det händer ju många gånger att jag övertolkar och personen inte alls menat något negativt.

Blir osäker när någon ställer en fråga på ett skämtsamt sätt

En annan sak jag har svårt för är om personen ställer en fråga till mig eller diskutera något ämne på ett skämtsamt sätt. Om personen ställer frågan på ett skämtsamt sätt, tror jag mig nästan alltid veta vad personen egentligen vill veta men jag hamnar ändå i något slags panikläge och undrar varför personen inte kan ställa frågan rakt ut. Då känner jag mig väldigt osäker på om jag borde svara på frågan och hur jag isåfall borde svara. Borde jag svara på ett allvarligt sätt, låta bli att svara eller skämta tillbaka?

Förstår vad personen egentligen vill veta

Om personen säger: ”Haha, du gäspade många gånger igår, hade du så tråkigt i vårt sällskap?” förstår jag att personen troligen vill veta om jag hade tråkigt eller inte. Om personen konstaterar något med glimten i ögat något i stil med: ”Men du var säkert ensam som tonåring och dejtade inte så mycket eftersom du har asperger, haha”, förstår jag direkt att personen är nyfiken på om jag dejtade som tonåring eller inte men inte ställer frågan rakt ut utan låtsas av någon anledning skämta.

Ger aldrig ett korrekt svar i sådana situationer

Oftast blir jag så ställd i sådana situationer att jag svarar på frågan, men oftast ger jag inget korrekt svar utan hittar bara på något. Jag ljuger aldrig med mening i sådana situationer utan jag känner mig så ställd att min hjärna liksom inte förstår för stunden att det jag säger egentligen inte är sant.

Jag vet inte alls varför jag fungerar på det sättet, och det är först efteråt jag kommer på ”just det, det jag råkade säga då inte alls var sant.” Men när jag ger svaret för stunden, märker jag inte det just då. Jag kan exempelvis råka säga: ”Nej, jag var aldrig på dejter som yngre” och först efteråt kommer jag på att det inte alls stämmer! Men jag går aldrig tillbaka till personen och rättar svaret efteråt eftersom personen ändå har ställt frågan på ett skämtsamt sätt.

Svarar alltid på allvarliga frågor

Om någon däremot ställer en allvarlig fråga till mig och säger: ”Jag såg på dig att du gäspade många gånger igår, jag undrar därför om du hade tråkigt?” eller: ”Jag är nyfiken på hur det var för dig att vara en tonåring med Aspergers syndrom, kan du berätta för mig hur det var att dejta eller var du mer ensam?” svarar jag alltid som det är (så länge frågan inte är för privat förstås) och råkar aldrig säga saker som inte stämmer. Jag känner mig alltid betydligt tryggare med frågor ställda på ett allvarligt än ett skämtsamt sätt.

Jag föredrar raka budskap och frågor

Det är en otroligt stor skillnad för mig med en rak kommunikation och hintar samt med allvarliga och skämtsamma frågor! Om man ska kommunicera med mig, ska man därför säga budskapet rakt ut utan att använda sig av kroppsspråket och aldrig skämta om frågan är allvarligt menad. Däremot är det helt okej att skämta med mig så länge det inte blandas med en allvarlig diskussion och personen egentligen inte vill veta vad jag tycker och hur jag känner. Då ska ”allt” i diskussionen vara ett skämt, inklusive mitt svar!

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

Aspergers syndrom, autism och icke-verbal vs verbal kommunikation

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har inte sällan avvikelser i våra kommunikationssätt med omgivningen. Avvikelserna jämförs, precis som alltid, med normen. Därmed kan det hända att en autistisk person känner sig normal och förstådd i andra autisters sällskap men funktionshindrad i neurotypikers, det vill säga personer som inte befinner sig inom autismspektrat. sällskap. Det som kan ställa till det rejält i kommunikationen är om avvikelserna handlar både om icke-verbal och verbal kommunikation.

Den icke-verbala kommunikation har i mitt fall handlat om att jag har haft svårt för att förmedla mina känslor med hjälp av mitt kroppsspråk men även svårigheter i att tolka andra människors kroppsspråk. Många människor har missförstått mina budskap totalt eftersom mitt kroppsspråk inte alls stämt överens med det jag sagt. Har jag exempelvis sagt: ”det här är svårt, det klarar inte jag”, har andra människor trott att jag skämtat eftersom jag lett och skrattat samtidigt medan sanningen varit att min ångestnivå skjutit till höjden.

I ett sånt läge skulle man kunna tro att den verbala kommunikationen skulle vara lättare för aspergare, men så är inte alltid fallet. Jag brukar säga att den verbala kommunikationen skulle vara enkelt för mig om andra människor alltid skulle mena det de säger. Att de verkligen skulle mena det när de säger ”känn dig som hemma”, ”du behöver inte vara orolig, allt kommer att fixa sig” och ”var dig själv”, och att allt detta verkligen skulle betyda exakt som det låter. Men det har vid ett flertal tillfällen hänt att jag lyssnat på det folk har sagt, följt det till punkt och pricka och det ändå har visat sig att det inte alls varit meningen att jag skulle känna mig som hemma eller vara mig själv.

Om det endast är den icke-verbala verbala kommunikationen som brister så har man kanske lättare för att kompensera bristen genom att kommunicera med andra människor skriftligt istället för muntligt. Men om man dessutom har en tendens att tolka det mesta bokstavligt, kan det orsaka stora missförstånd i kommunikationen. Jag brukar säga att den sociala kommunikationen skulle vara enkelt för mig om andra människor inte skulle använda sig av mimik, gester och kroppsspråk och om de alltid skulle mena exakt det de säger. Att allt verkligen skulle fixa sig när andra människor sagt till mig att det kommer att bli så.

Dela:
Kategorier
Annorlunda tänkande Asperger och kommunikation

När bokstavligheten blir ett hinder

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd tänker bokstavligt, vilket ofta innebär att vi menar exakt det som sägs. Detta kan resultera i att vi tolkar instruktioner väldigt noggrant på gott och ont.

Redan när jag var 5 år gammal, tyckte både mamma och många andra vuxna att jag var ovanligt ansvarsfull för min ålder. När jag hade fått instruktioner från de vuxna, följde jag dessa slaviskt. Man fick exempelvis inte äta av andras godis, man var tvungen att ha på sig en mössa, vantar och halsduk när det var kallt och man skulle genast sätta på sig en regnjacka när det regnade. Jag var nyss fyllda 8 år när min lillebror föddes, och mamma vågade anförtro mig min lillebror utan problem. Hon tvivlade aldrig på att jag skulle avvika från instruktionerna som hon hade gett mig.

Däremot kan denna samvetsgrannhet även utgöra ett hinder för mig. När jag sökte till Ågesta Folkhögskolas informatörsutbildning för att bli en föreläsare om Aspergers syndrom och autism, stod det att läsa på programmets hemsida att de sökande förväntades ha förkunskaper om Aspergers syndrom. Jag började direkt oroa mig för hur mycket förkunskaper det krävdes och om det ens var meningen med att jag skulle söka. Tänk om jag inte kunde tillräckligt? Jag kunde visserligen diagnoskriterierna för Aspergers syndrom enligt DSM IV och ICD 10 nästintill utantill och visste hur diagnoskriterierna kunde yttra sig i praktiken. Jag var bekant med Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier och hade läst ett flertal litteratur om ämnet skrivna av läkare och psykologer som Tony Attwood, Lorna Wing och Sven-Olof Dahlgren, men tänk om jag ändå inte kunde tillräckligt? Man kanske behövde kunna all forskning om ämnet utantill med alla dess siffror och statistik?

Efter att ha funderat fram och tillbaka om jag skulle våga söka eller inte så vågade jag testa, och vid kursens början kom det fram att jag hade kunskaper långt utöver det som förväntades. För att bli antagen till kursen krävdes det inte ens att vara bekant med skillnaderna mellan DCM, ICD och Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom och man behövde inte heller kunna lära sig sådana detaljer utantill under kursens gång. Mina kunskaper om Aspergers syndrom räckte alltså gott och väl, och det hade varit jag som hade tolkat kursbeskrivningen alldeles för bokstavligt.

En annan sak som jag många gånger har missförstått är begreppet ”obligatoriskt”. För mig är det självklart att obligatoriskt betyder exakt som det låter. Låter man bli att delta i ett obligatoriskt moment så blir man i min värld automatiskt underkänd på kursen utan diskussion. Om det har stått att läsa på en kursbeskrivning att kursen innehåller obligatoriska träffar, har det hänt att jag blivit rädd att råka bli sjuk eller få ett annat förhinder (trots att det nästan aldrig händer att jag blir sjuk eller får förhinder) och inte få gå  jag klart kursen och därför har jag låtit bli att söka. Men numera har förstått att ”obligatoriskt” i de flesta fall betyder att om man deltar i de allra flesta obligatoriska träffarna men att man med ett giltigt skäl uteblir från en eller två av dessa, kan man ofta få en extrauppgift för att kompensera frånvaron. I vilket fall som helst brukar man definitivt inte bli avstängd från kursen för att man uteblivit från en obligatorisk träff!

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation Socialt samspel och autism

Aspergers syndrom och social osäkerhet

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att bedöma vad andra människor förväntar sig av oss. En sak som jag själv genom åren har haft problem med är att kunna bedöma när ett socialt umgänge är avslutat. När jag var yngre, hände det att jag blev hembjuden till andra människor och stannade alldeles för många timmar. Inte förrän andra människor sa till mig rakt ut att det hade blivit sent och att de gärna skulle vilja lägga sig förstod jag att jag borde ha gått hem flera timmar tidigare. Och att man kanske inte borde ha stannat hemma hos andra människor fram till midnatt.

Sådana här saker kan ibland göra att vi aspergare kan känna oss osäkra i andras sällskap. När man inte riktigt kan tolka vare sig andra människors miner, kroppsspråk eller det de säger så kan det hända att man övertolkar situationer istället. Om jag är hemma hos någon och värden gäspar, kan jag känna mig osäker på om jag borde gå hem och låta värden gå och lägga sig trots att jag har kommit fem minuter tidigare. Kanske är det jag som är tråkig? Det är inte alltid lätt för mig att bedöma när mitt sällskap är önskat eller när jag bara stör, och därför är det lätt hänt att jag blir överförsiktig. Samtidigt har jag lärt mig av erfarenhet att andra människor inte brukar uppskatta om jag frågar dem var femte minut om jag är tråkig eller har gjort något fel, så därför kan det kännas som en svår balans att kunna uppskatta hur mycket det är okej att fråga.

Det kan lätt bli fel när någon med Aspergers syndrom inte uppfattar andras signaler när andra människor samtidigt låter bli att säga rakt ut att de vill att man ska gå. Andra människor som inte vet vad Aspergers syndrom innebär kan tro att vi har uppfattat deras signaler och att vi bara är nonchalanta och oartiga och därför säger de ingenting. Vissa människor är också rädda för att vara för raka i rädsla för att såra, varför de inte vågar säga rakt ut vad de förväntar sig av oss. Men om jag har gjort eller sagt något fel, vill jag gärna veta det. Osäkerhet är bland det värsta jag vet!

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation Autism och bemötande

8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

När jag föreläser om Aspergers syndrom, är det många anhöriga som frågar mig hur man bäst kommunicerar med personer med Aspergers syndrom och autism i konfliktsituationer och även i andra vardagssituationer. Eftersom vi aspergare är så otroligt olika varandra så finns det inget recept som fungerar på exakt alla, därför är det viktigt att prova sig fram. Men du kan testa följande:

1. Försäkra dig att tidpunkten är rätt

 Ni kan börja diskussionen en dag och avsluta den på en annan. Alla människor är trötta då och då, men detta gäller speciellt oss med Aspergers syndrom. Vardagen tar oftast ännu mer energi av oss och vissa dagar behöver vi bara ha lugn och ro utan diskussioner.

2 Tänk på att många aspergare ogillar överraskningar 

 Om detta gäller din närstående så tycker hen kanske att det är jobbigt att du vill börja diskutera något viktigt när hen är oförberedd. Då kan det hjälpa att ni bestämmer en tid i förväg och att hen får veta redan då vad ni kommer att prata om. Det kan skapa mer trygghet.

3. Minimera intrycken 

Ta gärna diskussionen på ett lugnt ställe utan distraherande intryck. Tänk på att även intryck som du inte lägger märke till kan störa en aspergare otroligt mycket. Om du är osäker på om miljön är rätt, låt gärna din närstående välja tid och plats!

4. Tvinga inte aspergaren till ögonkontakt

Många av oss som lever med Aspergers syndrom och autism har svårt för ögonkontakt, Om daspergaren undviker ögonkontakt med dig under samtalet behöver det inte betyda att hen inte är intresserad av vad du har att säga. Det kan precis vara tvärtom!

5. Fråga vilken kommunikationskanal aspergaren föredrar 

Vissa personer med Aspergers syndrom tycker om bilder. Det är också mycket vanligt att man föredrar att lösa konflikter skriftligt som exempelvis via mejl för då har man tid att tänka igenom hur man ska uttrycka sig och det är inget kroppsspråk som distraherar och orsakar missförstånd.

6. Tänk på att aspergaren kan kommunicera på ett annat sätt

Vilket i sin tur kan betyda och att vissa ord kan ha helt andra betydelser för hen än för dig. Det har förut uppstått många missförstånd mellan mig och andra människor när jag exempelvis missförstått vad de menat med ord som ”kunna” och ”behöva”.

7. Lägg inte skulden på aspergaren

 Kommunikationsproblem och missförstånd uppstår när två personer tänker och kommunicerar på olika sätt. Om aspergaren har svårt för att förstå din synpunkt behöver det inte betyda att hen saknar empati eller att hen har svårt att ta andras perspektiv. Det kan istället mycket väl bero på att ni tänker olika. Du har förmodligen lika svårt för att förstå aspergaren som hen har att förstå dig.

8. Fundera på om sociala berättelser kan vara en lösning 

Även om sociala berättelser aldrig skulle hjälpa mig vet jag att vissa andra aspergare har haft hjälpt av dem. Dock ett varningens ord: missförstånd måste inte betyda att aspergaren har mentaliseringssvårigheter, och alla aspergare tänker inte visuellt. Därför är det långt ifrån säkert att sociala berättelser gör nytta. Dessutom är det viktigt att aspergaren själv vill använda sociala berättelser så att hen inte blir överkörd. Det är inte alla aspergare som tycker om sociala berättelser, och då ska de självklart inte användas! 

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

Aspergers syndrom, autism och humörsvängningar

I mitt senaste inlägg beskrev jag hur vi med Aspergers syndrom och autism kan misstolkas av omgivningen eftersom vi kan ha ett annorlunda kroppsspråk. I mitt fall har detta inneburit att människor ofta trott att jag är glad trots att jag själv upplevt att jag sagt tydligt att jag inte mår bra alternativt någonting är jobbigt. Detta för att jag ofta ler och har en glad min i ansiktet, och därför förstår inte alltid omgivningen jobbighetsgraden samt allvaret i det jag säger.

När sådana händelser inträffade tidigare i livet, trodde jag ofta att omgivningen hade förstått vad jag hade menat eftersom jag inte hade förstått hur stor betydelse kroppsspråket hade i kommunikationssituationer. Jag började förstå det först när jag hade börjat läsa litteratur om Aspergers syndrom. Om jag inte fick önskad respons på mina känslor, trodde jag att folk inte brydde sig. När jag sa till de vuxna att jag inte ville gå till skolan och jag fick till svar att jag var tvungen till det, lydde jag de vuxna trots att jag hade självmordstankar och stark ångest. De vuxna trodde i sin tur att jag helt enkelt inte hade någon lust att gå till skolan eftersom jag oftast såg glad ut. Mamma fick en chock när hon läste min bok för det var då hon förstod hur jag faktiskt hade haft det i skolan.

Många människor tror att jag döljer mina känslor medvetet för omgivningen men så är absolut inte fallet! Visst, det finns situationer i livet då jag av olika anledningar medvetet väljer att dölja mina känslor för andra människor men då är det alltid mitt val. Om jag däremot försöker förklara med ord hur jag mår döljer jag ingenting för då försöker jag få min samtalspartner att förstå mina känslor. Men även om jag försöker förmedla mina känslor, sker det missförstånd i och med att jag ser så glad och positiv ut.

Det är väldigt sällan jag blir upprörd när främlingar och halvbekanta inte förstår mig. Men däremot är det väldigt viktigt för mig att mina nära och kära samt yrkesverksamma som läkare, psykologer och boendestödjare förstår mig. Om jag upplever att jag inte blir förstådd, kan jag plötsligt bli väldigt arg och upprörd eller börja gråta. Det händer särskilt i situationer då jag upplever att jag inte blivit förstådd trots att jag försökt förklara. Det har hänt att jag skällt ut en läkare ordentligt, att jag har blivit riktigt arg på min mamma och jag har även skällt ut mina ex ett flertal gånger.

I situationer likt ovan får jag ibland höra att jag är labil eftersom mitt humör kan ändras väldigt snabbt i omgivningens ögon, men så är det absolut inte. Det är förståeligt att omgivningen kan uppleva det så i och med att de tycker att jag varit glad och lett precis en minut tidigare, men jag har inte varit glad även om jag kanske haft en glad min i ansiktet. Jag har varit upprörd och ledsen, och när jag blivit det tillräckligt mycket så har jag helt plötsligt fått ett utbrott.

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

Nej, du har förmodligen inte läst av mig rätt!

Något jag ibland fått höra från yrkesverksamma är: ”Många människor med Aspergers syndrom och autism är svåra att förstå sig på och tolka av, men du är inte alls så, Paula.” När jag undrat vad de menat, har jag fått till svar något i stil med: ”Jo, ni som har Aspergers syndrom har ofta ett annorlunda eller ett monotont kroppsspråk, men det går alltid att läsa av dina känslor genom ansiktsuttryck och miner. Därför är det så otroligt lätt att förstå dina känslor.”

Men problemet är att dessa människor oftast bara har trott att de har förstått mig. När de ser mig le och skratta, utgår de ifrån att jag är pigg och glad även om jag skulle må otroligt dåligt och ha stark ångest. När jag säger att något är jobbigt, tror de ofta att jag menar att jobbighetsgraden kanske är 1:a eller 2:a på en 10-gradig skala medan jag kanske mår så dåligt att jag är nära 10:an och håller på att kollapsa. Men ibland har jag inte kunnat uttrycka mig rätt för att förklara hur mycket ångest jag har inför något, och ibland har jag bara bitit ihop.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, gav en av lärarna oss en uppgift på lektionen. Denna uppgift gav mig ångest så jag sa till läraren att jag tyckte att uppgiften var jobbig men eftersom läraren bara skrattade bet jag ihop och gjorde uppgiften. När jag inte dök upp i skolan dagen efter och lärarna undrade varför, berättade jag att jag kommit fram till att jag inte skulle klara av utbildningen. Uppgiften hade nämligen gett mig så mycket ångest att jag var rädd för att det skulle komma liknande uppgifter under terminen och därför märkte jag att utbildningen inte var något för mig. Det enda jag skulle klara av var att föreläsa om Aspergers syndrom, inte att göra sådana här uppgifter.

Läraren bad mig komma till skolan och förklarade för mig att hon inte alls hade förstått dagen innan vad jag hade menat. Tydligen hade jag skrattat och sett glad ut när jag hade sagt att uppgiften var jobbig, och eftersom uppgiften var lite annorlunda än de uppgifter vi annars brukade få så trodde hon att jag bara hade skojat lite och inte menat det på blodigt allvar. Jag i min tur hade trott att läraren hade förstått att uppgiften skulle ge mig så mycket ångest att jag skulle kunna förlora min nattsömn pga det eftersom jag hade sagt till henne att uppgiften var jobbig. Ordet ”jobbig” betyder för mig att något är riktigt, riktigt jobbigt och ångestfyllt. Om jag sedan skrattar eller ser allvarlig ut när jag säger att något är jobbigt har det ingen betydelse. Jag tycker nämligen att det är riktigt jobbigt att komma ihåg att ha rätt ansiktsmin vid rätt tillfälle eftersom det inte kommer automatiskt för mig. Ofta ser jag glad ut även om jag är ångest eller är ledsen.

Det är viktigt att du som möter personer med Aspergers syndrom och autism i ditt yrke kommer ihåg att de personer som du upplever är lätta att förstå sig på inte alls behöver vara det. Det viktiga är inte om du upplever att du har förstått personen rätt eller om du tror att personens kroppsspråk stämmer överens med resten av budskapet utan det enda viktiga är om personen faktiskt känner sig förstådd. Du kanske tror att du har tolkat av personen rätt men du kanske har missförstått hen helt och hållet!

Dela:
Kategorier
Asperger och kommunikation

Bör personer med Aspergers syndrom träna på ögonkontakt?

Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker att det är svårt med ögonkontakt. Många av oss klarar endast av att koncentrera oss på en sak och ett sinnesintryck åt gången. Många som koncentrerar sig på att lyssna tar in vartenda ord och klarar därför inte av att upprätthålla ögonkontakt samtidigt. Eller så tittar de väldigt noga och ser varenda detalj men då klarar de inte av att samtidigt lyssna på det som sägs. Därför kan det bli väldigt fel när en förälder säger till sitt autistiske barn: ”Se mig i ögonen när jag pratar med dig!” 

Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt av andra anledningar. Vissa tycker helt enkelt inte att det känns naturligt med ögonkontakt, och många upplever det som rent av obehagligt, speciellt när de inte känner sin samtalspartner så jätteväl. Därför föredrar dessa personer att titta bort i samtalssituationer.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, kunde vi elever lägga våra huvuden mot bordet och blunda under lektionerna. Detta tyckte läraren var jättebra. Hon visste ju att vi elever oftast var uppmärksamma och verkligen lyssnade på henne när vi gjorde så. Vissa elever kunde till och med vända ryggen mot läraren och oss klasskamrater under lektionerna, vilket inte heller var något problem. 

När jag föreläser om Aspergers syndrom, har jag ibland fått frågan om jag tycker att personer med Aspergers syndrom och autism borde träna på ögonkontakt. Min ståndpunkt är att den autistiske personen själv ska få välja om han eller hon vill träna på ögonkontakt eller ej. Förmodligen kommer personen inte vilja det, vilket bör respekteras. Visst, risken finns alltid att omgivningen felaktigt tolkar bristande ögonkontakt som ointresse, men aspergaren kan ju isåfall tala om för omgivningen varför han eller hon undviker ögonkontakt. Om autisten säger till sin samtalspartner: ”Anledningen till att jag inte ser dig i ögonen är att jag vill koncentrera mig noga på vad du har att säga”, minskas risken för missförstånd.

Dela: