Kategorier
Okategoriserade

Bör man som autist underkasta sig sociala konventioner?

Inte sällan får jag frågor från autister om hur man vet vad som är socialt okej. Hur vet man exempelvis om det anses vara socialt ohyfsat att fråga en granne om man får hälsa på och sova över i dennes sommarstuga? Hur mycket ska man bry sig om normer? Autister som har funderingar kring sociala konventioner har inte sällan gjort den smärtsamma erfarenheten av att bli uppfattade som oartiga, påflugna och otrevliga. Vem som helst kan bli föremål för missförstånd, men när man har autism kan risken för sociala tabbar vara betydligt större. Detta för att svårigheter med socialt samspel ingår i diagnoskriterierna för autism.

Finns olika kretsar

Egentligen finns det ingenting som säger att något specifikt beteende är socialt okej respektive inte okej i alla situationer. Olika umgängeskretsar kan liksom ha olika sociala konventioner. I någon krets kan det exempelvis vara helt okej att ställa ytterst detaljerade frågor om andras ekonomi och sexliv medan i väldigt många andra kretsar är det ett stort tabu! Det finns därmed inga regler som gäller i alla kretsar, men däremot finns det ju så kallade osynliga sociala regler som gäller i de allra flesta situationer. Som gäst kan man exempelvis vara minst 99% säker på att man gör rätt om man inte går och rotar i värdens kylskåp och inte pruttar högt vid matbordet. Väldigt många skulle knappast heller uppskatta att få frågor om hur mycket pengar man har sparat i sitt sparkonto.

Fick inte ta initiativet

När jag var liten fick jag lära mig av mina föräldrar vilken typ av beteende som riskerade att uppfattas som oartigt. Jag blev exempelvis itutad att det kunde ses som mycket oartigt att t.ex. fråga en granne, en vän eller en bekant om man fick komma och hälsa på oavsett om det gällde vederbörandes hem, sommarstuga eller semesterbostad utomlands. Om vederbörande hade sagt vagt: ”Du får väl komma och hälsa på i min sommarstuga någon gång” så fick jag redan i barnsben förklarat för mig att jag aldrig i sådana situationer fick föreslå datum själv eller bombardera vederbörande med frågor om när det passade hen. I sådana situationer fick jag snällt invänta tills vederbörande började föreslå konkreta datum. Skedde det aldrig fick jag helt enkelt avstå från besöket.

Varför ta risken?

Mina föräldrar menade vidare att det inte var okej om jag som gäst sade till värden: ”Du får säga till när du vill att jag går hem” eller ”Får jag komma och hälsa på dig i din semesterbostad? Du får säga till om du inte vill det!” Detta för att jag riskerade att försätta värden i en mycket obekväm situation och tvinga hen att dra vita lögner ifall hen inte ville ha besök. Visst, frågade jag vederbörande om jag fick besöka hen i hens semesterbostad och vederbörande genuint ville ha besök var ju ingen skada skedd, men varför ta risken liksom? Det finns trots allt väldigt många som inte uppskattar besök i sina sommarstugor men är för snälla att säga det. Och då man aldrig kan veta med säkerhet hur ens samtalspartner resonerar är det viktigt att hålla sig till vanliga artighetsnormer och avstå från att vara påflugen. Vill jag verkligen besöka orten i fråga får jag boka ett hotellrum istället för att tränga mig på och tigga om gratis övernattning.

Älskar dessa typer av regler

Själv älskar jag dessa typer av artighetsregler för de är otroligt tydliga och lätta att följa! När jag och mina vänner var i 20-årsåldern följde iofs ingen av oss dessa. I den åldern kunde vi stanna hemma hos varandra i evigheter samt tränga oss på och sova över hos varandra ständigt och jämt, men nu när vi är äldre beter vi oss alla precis som mina föräldrar tutade i mig att man skulle göra! Visst, man kan alltid stöta på någon som inte gör det, men jag är av åsikten att om man följer dessa typer av artighetsregler så kan man vara relativt säker på att man gör rätt. Därför skulle jag aldrig få för mig att t.ex. fråga en kollega, vän eller en granne: ”Får jag komma och hälsa på och sova över hos dig i din semesterbostad i Frankrike?” men det kanske bara är jag!

Viktigt att göra ett medvetet val

Dock finns det en annan aspekt, nämligen: hur mycket orkar man följa dessa typer av normer när man har autism? Vissa föredrar att endast umgås i kretsar där det är okej att bryta mot sociala konventioner. Personligen följer jag som sagt just ovanstående normer men bryter medvetet mot andra. Exempelvis orkar jag inte bjuda mina gäster på mat utan ber dem ta med sig egen mat när de kommer hem till mig. På motsvarande sätt tar jag med mig egen mat när jag ska hem till andra istället för att låta mig bjudas. Vissa skulle säkert ta avstånd från mig på grund av detta, men de som anser att det är helt okej att bryta mot matnormer tycker om mitt sällskap ändå! Vill man bryta mot artighetsnormer vilket jag gör i matsituationer ska man emellertid vara medveten om att man tar en risk. Det finns alltid de som kan ta avstånd från en, men jag vill ju endast umgås med människor som accepterar mig som jag är!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

40 svar på ”Bör man som autist underkasta sig sociala konventioner?”

Många människor utan någon diagnos följer inte heller vad som betraktas som artigt och socialt accepterat, får du också komma ihåg…Upplevt massor av sånt själv. Folk som själva entusiastiskt föreslagit möten med mig, själva valde en dag och tid när det skulle passa de bra att komma, men sen ändå aldrig dök upp eller hörde av sig. Inte ens efteråt, för att ge någon förklaring eller be om ursäkt. En sa att han föreslog det just i hopp om att jag skulle glömma bort det igen, när jag senare frågade…Numera om någon säger att det vore kul att träffas någon dag och hitta på något, eller erbjuder en hjälp med något och massor av annat, så utgår jag bara från att de aldrig hade för avsikt att göra det ens när de sa det. Utan bara ville känna tacksamheten över att ändå föreslå det, som var fallet. Med samma moral, kan man ju även erbjuda folk att låna pengar av en och säga att det bara är att säga till om de behöver det. Passa deras barn om det krisar, hjälpa de att renovera eller vad som helst. Med vetskapen om att man ändå aldrig skulle göra det i vilket fall. Då kan man erbjuda och föreslå precis vad som helst.

Av alla bisarra grejer jag själv upplevt, så hade jag bl.a. en kompis i tonåren som själv ringde upp mig vid 7-tiden på morgonen och väckte mig för att fråga om jag ville göra något. När jag hade duschat och ätit frukost och gått över hem till honom som jag skulle, så hade han stuckit ut med någon annan kompis istället. Jag sa till hans mamma att han hade ringt och väckt mig och bett mig komma dit för att han ville träffas, men hon såg inget fel i det alls. Sa bara gladlynt ”Ja, det dök väl upp något annat kul för honom istället!” Samma beteende har återkommit i folk i mitt vuxna liv också. Och detsamma skulle högst sannolikt aldrig vara accepterat om det gällde de själva.

Det finns absolut oartiga människor! Det finns också människor som kan ställa väldigt privata frågor om ens ekonomi, frågar andra om de kan besöka andra i deras sommarstugor osv. Och dessa typer av människor uppfattas som påflugna av många, och jag håller med om att man absolut kan bete sig ohyfsat utan att ha en diagnos. Men denna typ av beteende hör ju såklart inte till vanligt hyfs! Vissa kan ha betett sig ohyfsat i tonåren men tänker om när de växer upp och blir äldre, men det händer såklart inte hos alla.

I din före detta väns fall tänker jag på att det kan handla om uppfostran eftersom hans mamma tyckte att det var okej att göra som han gjorde. Vissa tonåringar förstår inte det olämpliga i att väcka någon på det där sättet och sedan försvinna ifall deras föräldrar aldrig har förklarat för dem att man inte gör så. Men kanske har vederbörande växt upp och mognat nu!

Svara

Mitt problem var att jag var med vem som helst för att slippa vara ensam, oavsett hur de var och behandlade mig…Och jag blev alltid illa behandlad, utnyttjad och hamnade ofta i dåligt sällskap.

Jag blev också dåligt behandlad ofta när jag var yngre! Tur att jag blivit bättre på att sålla bort de människor som beter sig respektlöst.

Svara

Jag tycker verkligen inte att du betedde dig ohyfsat för det var en helt rimlig fråga du ställde till henne, inte minst med tanke på att du tidigare hade ägnat flera dagar åt att hjälpa henne att flytta. Jag tycker att det är riktigt ohyfsat att ta emot hjälp av andra om man inte är villig att utföra gentjänster. Om man tar så måste man också vara villig att ge oavsett om det handlar om att ta emot tjänster eller låta sig bjudas! Det ska liksom inte vara så att den ena bara bjuder eller utför tjänster och den andra tar emot utan vänskap ska byggas på ömsesidighet.

Jag har också varit alldeles för snäll i mina dar vilket har fått till följd att jag har dragit till mig fel sorts människor. Problemet är att andra människor märker om någon är väldigt snäll och börjar utnyttja situationen. En vettig person ser till att relationen är ömsesidig och är noga med att aldrig utnyttja någon annans snällhet!

Svara

Jag tänker att hon kanske fick dåligt samvete när hon hörde att jag släpade möbler på tåget (det var nåt jag råkade nämna i förbifarten och inte nåt jag medvetet sa för att ge henne dåligt samvete). Hon kanske kände att hon borde ha hjälpt mig eftersom jag hjälpte henne. Hon kanske inte hade tid eller ork men kände att hon borde. Eftersom jag sa att jag hade flyttat alla möbler redan och hon inte visste att jag hade en cykel kvar, tänkte hon kanske att det var ”riskfritt” att erbjuda hjälp? Jag hade ju redan flyttat alla möbler så jag skulle ju ändå inte be om hjälp? Och sen när jag nämnde cykeln tänkte hon ”Fan också, varför sa jag sådär? Jag har ju inte tid, jag ville ju bara säga nåt snällt. Hur ska jag ta mig ur det här nu då?” Jag har förstås också råkat säga saker för att att låta trevlig fast jag egentligen känt att jag inte orkat eller haft tid göra det jag sagt och hoppats att personen inte ska tacka ja.

Det kan nog vara så att hon egentligen inte orkade men ville låta snäll när hon erbjöd sig att hjälpa dig. Däremot tycker jag att hon ändå borde ha offrat sig och hjälpt dig eftersom du hade hjälpt henne tidigare i flera dagar och att köra cykeln till din nya bostad borde inte vara för mycket begärt med tanke på hur mycket du har ställt upp för henne. Jag tycker att hon borde ha ställt upp av pliktkänsla! Jag tycker absolut inte heller att du ska känna dig dum för att du frågade henne om hon kunde hjälpa dig. Du hade ju hjälpt henne tidigare!

Svara

Jag håller med dig angående att vara för snäll. Men jag har ändå begränsat intresse av sociala relationer. Jag blir därför inte alls lika ledsen som jag tror att folk generellt blir när de blir utnyttjande. Det är inte lika viktigt för mig att ha jämlika relationer, som jag tror att det är för folk generellt. Min funktionsnedsättning gör att jag har omfattande svårigheter med relationer och socialt samspel. Jag tycker att det är värt att ha några bekanta i mitt liv som fungerar som några slags kompisar. Jag väljer därför frivilligt att acceptera att bli utnyttjad och dåligt behandlad. Hellre det än att inte ha kompisar alls. Det är så pass svårt för mig med socialt samspel att jag känner att jag inte kan vara kräsen. Jag vill ändå inte umgås så mycket med folk. Om jag har några välbekanta som jag träffar ibland så upplever inte omgivningen mig som lika avvikande och jag slipper en hel del ifrågasättanden. Så är det för mig. Men i sak håller jag med dig.

Ju mer du ger, desto mer kommer de ta. Tyvärr tror jag det är så folk funkar. Jag var precis som du. Men jag tänker att det får ta den tid det tar nu. Och struntar i den ålder jag är i. Jag har en vän som jag litar på till kanske 90% Min ende vän och även den förste bra jag haft. Men jag vet samtidigt vad han skulle och inte skulle göra. Och vilken kontakt han vill ha.

Fasaden är jätteviktig för folk. Och de kommer utesluta alla som inte passar in. Men de människorna är inget viktiga.

Det viktigaste för mig är inte att det ska vara rättvist och jämlikt. Jag har hellre några halvbekanta som kan tänka sig att träffa mig ibland när de inte har nåt bättre för sig, än att inte ha kompisar alls. Jag kan också tycka att det är värt att vara barnvakt/flytthjälp/bank åt nån bekant och liksom låtsas att vi är kompisar på riktigt. Jag försöker ändra mitt beteende för att inte såra andra eller få folk att må dåligt, för det vill jag verkligen inte. Men jag känner samtidigt att jag har ”sörjt klart” att inte vara den populära kompisen som kommer i första hand. Jag är färdig med det. Nu accepterar jag att jag har en funktionsnedsättning och livet är såhär och så gör jag det bästa av situationen.

Jag dömer absolut inte ut dig och jag förstår hur du resonerar när du förklarar att det inte är viktigt för dig att ha jämlika relationer. Jag kände själv precis likadant förut! Det var inte heller viktigt för mig att få respekt av andra. Om andra sa taskiga saker till mig eller utnyttjade mig tänkte jag att det var okej eftersom de var snälla ibland, och i utbyte umgicks de ju med mig. Precis som du resonerade jag att jag inte hade råd att vara kräsen. Jag hade egentligen ingen glädje av att vara social men hade fått itutat i mig att man absolut inte ska vara ensam vilket var anledningen till att jag gjorde allt för att vara andra till lags. Så även om jag har förändrats och numera resonerar annorlunda känner jag igen mig i din berättelse!

Jag tycker att det är tråkigt att du blir dåligt behandlad eftersom jag vet att du är en jättefin och bra tjej och du inte förtjänar detta. Jag vet inte hur du känner kring din situation, men själv mådde jag inte psykiskt bra av att bli dåligt behandlad och utnyttjad men insåg aldrig det själv. Det var inte förrän jag befriade mig själv från allt detta och slutade bry mig om den sociala pressen som jag uppnådde lycka och god livskvalitet. Dessutom fick jag mycket mer tid för mig själv vilket fick till följd att jag fick en meningsfull fritid. När min psykolog fick mig att inse att jag förtjänar respekt och jag vågade förändra min livsstil genom att bli mer som en ensamvarg blev jag förvånad över att upptäcka hur bra man kunde må då. Men nu utgår jag såklart bara ifrån mig själv, jag vet inte hur det är för dig!

Min spontana tanke är att det borde finnas människor som vill umgås med dig men inte utnyttjar dig som bank/flytthjälp/barnvakt om du absolut är helt säker på att du vill ha bekanta/kompisar att umgås med ibland (det låter dock för mig som att du inte är speciellt intresserad av att vara social vilket jag själv kan relatera till). Som sagt dömer jag absolut inte ut dig och jag kan relatera till din situation eftersom jag själv resonerade och gjorde som du när jag var yngre! Men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är tråkigt att andra människor utnyttjar din snällhet eftersom du inte förtjänar detta. Och detta trots att jag vet att det inte är viktigt för dig med jämlika relationer.

Svara

Jag förstår vad du menar. Jag har några bekanta som jag träffar några gånger om året. Jag tycker att det kan vara trevligt och jag känner mig lite mer normal och jag tycker inte att det gör så mycket att det mesta är på deras villkor. Ibland vill jag bara för en liten stund få känna mig som en helt vanlig människa som träffar en kompis. Även om jag vet att jag inte är så viktig för dem och att de till exempel inte skulle tycka att min födelsedag var tillräckligt viktig för att boka in och sen dyka upp som överenskommet. Jag tyckte att det var ganska jobbigt när jag under en period hade flera kompisar samtidigt som alla ville ses flera gånger i veckan. Varje gång det har tagit slut med en kille har det känts som att komma ut ur ett fängelse, eller i alla fall som att gå ner i halvtid på jobbet. Vilken dröm att bara behöva heltid och sen vara ledig efter jobbet och göra vad jag vill! I förhållanden har jag tänkt saker som ”nu har jag varit en duktig flickvän hela helgen så nu är jag väl värd en ledig dag (ledig dag = att bara behöva jobba och slippa träffa pojkvännen)?” och ”Nu har jag varit ihop med nån i flera månader så nu har jag ju visat att jag är normal och nu orkar jag inte mer!” Innerst inne tycker jag synd om alla som är gifta eller sambor. De är ju aldrig lediga? De jobbar ju dygnet runt? Hur orkar de? För mig tar det mycket mer energi att vara flickvän än att vara undersköterska. Kan man bli sjukskriven på fritiden eller är det bara jobb man kan sjukskriva sig från?

Själv skulle jag aldrig klara av ett förhållande om det skulle krävas att man ska umgås med varandra väldigt mycket, träffa varandras släktingar, delta i släktkalas mm. Alla äktenskap och förhållanden ser olika ut och det är ju parterna i äktenskapet/förhållandet som dikterar villkoren. När jag var gift spenderade jag väldigt lite tid med min dåvarande man! Jag valde ofta att vara i skogen och plocka blåbär när han var hemma, inte för att jag tyckte illa om honom utan för att jag behövde väldigt mycket ensamtid. Jag talade om för honom innan vi gifte oss hur jag fungerade och hur viktigt det var för mig med ensamtid och lät honom bedöma om han ville gifta sig med mig eller inte. Vilket han ville! Idag har jag ju ett distansförhållande sen flera år tillbaka.

Jag anser inte att man ska behöva följa några normer om hur ett genomsnittligt förhållande ser ut när man lever i en relation. Det viktigaste är att båda parterna är införstådda med vad de ger sig in på och mår bra. Vissa par vill spendera tid med varandra i princip dygnet runt, några vill ha ett öppet förhållande där det är ok att träffa andra, andra har inget öppet förhållande men bestämmer sig för att träffas sällan och ge varandra mycket utrymme och ensamtid mm. Sedan är det ju så att väldigt många inte skulle gå med på att ha en relation med någon som bara vill träffas sällan vilket såklart är helt okej. Det är självklart svårare än genomsnittet att träffa en partner när man fungerar annorlunda än genomsnittsmänniskan och har specialbehov. Men även om man har ett stort behov av ensamtid och önskan om att bo särbo kan man absolut bli tillsammans med någon ändå under förutsättning att man träffar någon som man passar ihop med. Jag hade aldrig kunnat ha ett förhållande om jag hade försökt följa normer och kan verkligen förstå att du inte klarade av det. Flera månader är lång tid på sådana premisser, jag är imponerad av att du klarade av det utan att kollapsa!

Jag hade också förut tankar om att bli sjukskriven från min fritid. På den tiden förstod jag inte att jag bara levde efter andra människors villkor! Fritid var ingen fri tid för mig eftersom fritiden gick ut på att vara andra människor nöjda. Vad jag själv ville spelade ingen roll!

Och ska jag träffa nya människor och bli kompis med dem på riktigt så känner jag ställer vissa krav på mig som jag inte kan leva upp till. En riktig kompis bör, vad jag förstår, inte bara vilja ta en fika då och då. Då förväntar sig folk att jag ska hålla på med nån med dem och följa med på fysiska aktivitet, vilket jag inte kan på grund av mina motorikproblem. De aktivitet som jag klarar av och tycker är kul är inte intressanta för andra. Sånt som jag kan och är bra på är ingenting värt i andras ögon. Folk förväntar sig också att jag ska följa med på resor, campa, hyra stuga, fira midsommar i skärgården, hälsa på på landet, följa med och segla, åka till Fjällen osv. Jag får panik bara jag tänker på såna här saker. Min energi räcker nästan bara till mitt heltidsjobb på sjukhus. När jag inte jobbar vill jag mest bara sova.

Jag klarar inte heller av de flesta fysiska aktiviteter! Och jag känner igen mig i att de aktiviteter jag klarar av inte är intressanta för andra. Det är sällan andra människor orkar ta det lugnt och bara fika utan de blir ofta rastlösa och vill hitta på saker. Många vill också hitta på nya saker varje gång vi ses medan jag ofta vill att vi hittar på samma saker.

Jag kan iofs tycka att det är ganska mysigt på landet eller att ses i skärgården, men om det innebär moment som matlagning eller att sätta upp ett tält (vilket det ofta gör) så klarar jag inte av det. Men de gånger jag har varit i skärgården har det faktiskt varit riktigt mysigt! Problemet är att min energi inte räcker till sådana aktiviteter för tillfället. Förut jobbade jag mycket mindre, och därför räckte min energi till att åka på utflykter ibland mm. Jag måste liksom välja: jobb eller fritid för min energi räcker inte till båda. Så jag känner igen mig i det du skriver!

Det finns absolut många som har åsikter om hur en ”riktig kompis” bör vara. Men jag har kommit fram till att jag inte längre vill vara en sådan ”riktig kompis” eftersom jag inte orkar. Dessutom har jag ju själv också åsikter om hur en riktig kompis bör vara! Visst, någon kanske inte vill umgås med mig för att jag inte följer med dem till fjällen, men jag vill å andra sidan inte heller umgås med folk som har väldigt annorlunda fritidsintressen och preferenser än vad jag har. Finns det inga aktiviteter som vi båda gillar och som vi kan ägna oss åt när vi ses så passar vi nog inte som vänner.

För mig är hela meningen med att ha en kärleksrelation att den är ”godkänd” enligt norm och ”räknas” enligt andra. Enda anledningen till att jag har försökt ha förhållanden har varit att andra ska tycka att jag är bra, normal och lyckad. Om jag inte brydde mig om vad andra tyckte så hade jag aldrig kommit på idén att försöka bli ihop med nån. Nu har jag kommit fram till att jag vill leva ensam.

Om jag skulle ha ett förhållande på det sätt du beskriver så tänker jag att omgivningen ändå skulle tycka att jag var avvikande och mitt förhållande inte var ”på riktigt” eller ”räknades”. ” Men Tyra om ni inte firar jul ihop så är det ju inte på allvar”. Och då är det ingen mening med för mig. Då är det inte värt allt slit om det ändå inte duger. Enda anledningen till att jag vill hålla på och träffa nån kille när jag varit uppe sen 5 och jobbat 7-16 är för att jag vill duga inför andra. Jag tycker verkligen inte att det är roligt. Jag är helt slut och vill bara sova. Men tyvärr mår jag dåligt psykiskt av att känna mig mindre värd.

Ja, omgivningen tycker ju ofta att ens förhållande inte räknas om man inte firar jul ihop, inte bor ihop, inte ses tillräckligt ofta osv. Men man ska ha ett förhållande för sin egen skull, inte för andras! Jag tycker verkligen inte att du ska ha ett förhållande om du har det i syfte att inte bli sedd som avvikande. Och syftet med fritiden är att det ska vara fri tid, dvs att man ska ägna sig åt aktiviteter man mår bra av. Om ens fritid går till att behaga andra är det ju ingen fritid utan ett jobb!

Jag hoppas att du kan få hjälp med att må bra, tycka om dig själv och förstå att du inte är mindre värd bara för att du lever ett liv du mår bra av ♥ Och bara för att omgivningen tycker att ens val är konstiga betyder det inte att deras åsikter är ristade i sten. Det är bara deras subjektiva åsikter! För övrigt är jag rätt säker på att de allra flesta inte skulle tycka att man ska ha ett förhållande för någon annans skull samt att det är fel att leva i en relation mot sin egen vilja. Då går liksom syftet med förhållandet förlorat!

Jag håller såklart med dig. Och jag önskar att jag resonerade mer som du. Men hela mitt liv har handlat om att duga inför andra. Jag har liksom tappat greppet om vad jag själv ”vill”. Ibland känns det som om jag inte ens skulle gå upp ur sängen om jag inte brydde mig om vad andra tyckte. Men när jag har haft semester flera veckor i streck har jag ändå haft ett visst intresse av att vara social. Och jag minns hur det var innan jag började jobba. Då ville jag göra saker ibland. Inte tillbringa flera dygn med andra i alla fall några timmar då och då.

Själv hade jag inte heller någon aning om vem jag var när jag var yngre! Det kändes som att jag hade tappat mig själv helt. Så jag tror att jag förstår vad du menar.

När man inte jobbar har man betydligt mer tid och ork. Det sägs att när man har autism så orkar man inte fokusera på flera saker åt gången. Eftersom du jobbar på heltid är det inte alls konstigt att du sällan orkar vara social. Många av oss kan liksom behöva välja: jobb eller ett socialt liv!

”Och jag förstod då att ett “erbjudande” om flytthjälp är en artighetsfras och inget riktigt erbjudande. Jag har aldrig bett om flytthjälp efter det.” Precis mina erfarenheter av folk också, dock inte om just flytthjälp.

I 20-årsåldern när jag bara var inne, sjukskriven och nedstämd så sa en släkting till mamma att det ju var synd att jag aldrig gick ut, för annars skulle ju han och jag kunna ta bilturer så jag fick komma ut och se mig kring. Så fort som jag började må bättre igen, frågade jag honom om vi skulle göra det. Då var han väldigt ovillig, sade sig bara inte ha tid just då, att det var så mycket att göra, osv. Sista gången jag frågade så sa han bara ”Nej, jag har ingen LUST, helt enkelt!”, surt och grinigt. Då insåg jag att han bara hade sagt det för att få känna tacksamheten från mamma. Och troligen kunna fortsätta komma på besök och äta sig proppmätt på hennes mat, som han t.o.m. brukade föreslå och bjuda in sig själv till att få göra. Tills mamma slutligen fick nog av hans utnyttjande. Han bjöd aldrig någonsin tillbaka.

En gång hade vi även bestämt att han skulle komma hem till mig dagen därpå. Men han hörde aldrig av sig, ringde inte för att lämna återbud eller någonting. En vecka senare ringde jag honom själv och undrade vad som hände. Då sa han bara att han hade tyckt det var så tråkigt väder att han inte ville ge sig ut och hade ringt några jämnåriga polare och suttit hemma med dem och kollat på fotboll på TV istället.

Han pikade mig även hela tiden för min sjukskrivning/förtidspension, dömde och kränkte mig för det. Nu har han varit långtidssjukskriven själv i c.a. 10 år och gör ingenting. Då är det plötsligt helt okej. En mycket fördomsfull, okunnig, osympatisk och inskränkt människa.

Efter att ha ätit sig proppmätt hemma hos oss, brukade han alltid vilja ”låta det sjunka in”, som han sa. En gång satt han och sov i min fåtölj efteråt medan jag försökte prata med honom. När jag nästa gång sa att folk kanske tycker det är konstigt om han sitter och sover när han är hembjuden till någon och de försöker prata med honom, sa han bara ”Äsch. Folk förstår att man är trött!” Han brukade även fjärta då och då och bara skratta bort det…”Oj, hehe!” / ”Hoppsan, haha!” Ett riktigt charmtroll.

Och när han skulle på toaletten, använde han uttrycket ”Det trycker på!” Där kan man snacka om att inte ha någon känsla alls för det sociala…Inte hade han någon diagnos heller.

”Jag har också varit alldeles för snäll i mina dar vilket har fått till följd att jag har dragit till mig fel sorts människor. Problemet är att andra människor märker om någon är väldigt snäll och börjar utnyttja situationen.”

Precis samma för mig. Det är dock aldrig fel att vara snäll! Bara mot fel personer. Och man måste se det tidigare och bryta snabbare. Och ge nya chansen istället.

Precis! Att vara snäll är bra. Däremot är man för snäll om man är snäll mot fel personer.

Svara

Om du fortfarande har kontakt med henne, kan du ju erbjuda henne hjälp med något som du tror eller vet att hon behöver. Och om eller när hon väl gör det sen, kan du låta lika ovillig till att göra det som hon gjorde…Trots att du själv föreslog det. Så hon får känna hur det känns. 😉 Själv har jag ingen kontakt med någon av de jag nämnt längre.

Det enda kravet jag har på folk numera är egentligen just att de är snälla. För det är vad jag värderar. Jag har mycket hög tolerans i övrigt och överseende med det mesta annat. Folk får vara precis hur de vill och behöver inte gilla allt jag gillar eller hålla med mig i allt heller. Men om jag ser elakhet i någon, då bryter jag direkt nu. För det är inget man gör av misstag, utan något som bara kommer återkomma. Och troligen oftare och mer ju längre man accepterar det. Jag har varit i flera vänskapsrelationer med personer som varit ”abusive”, både som barn och vuxen. Och till skillnad mot för vad man kunde tro, att de skulle ändra sig ju snällare man själv än var mot dem, så gäller precis raka motsatsen. Det triggar de istället till att bli ännu värre. Men det är ju som tur är inte alla som har den personligheten. Dock brukar de ofta söka sig just till snälla människor.

Det hjälper definitivt inte att vara snäll mot vissa typer av människor! Njuter någon av att trycka ner andra så hjälper det inte hur snäll man än är utan triggar snarare igång dem.

Vad bra att du kräver att folk är snälla för att du ska vilja umgås med dem. Det gör jag numera också! Beter sig någon respektlöst bryter jag med vederbörande och lägger sedan energi på annat istället. Dock är det ytterst sällan jag stöter på sådana människor numera.

Svara

Tycker det svåra är att dett mycket riktigt kan uppfattas som oartigt att fråga om man får komma på besök och att ta folk på orden när de säger ”vi borde hitta på något” eller ”det är ju bara att be om hjälp”. Samtidigt som man lika gärna kan ha ”gjort fel” för att man aldrig föreslår för en vän/bekant att man ska hitta på något eller om man aldrig tar deras förslag om att ”vi borde ses/hitta på något” på allvar. För då ”tar man aldrig initiativ och vill aldrig ses”. Tror att problemet är att många neurotypiker överskattar sin egen förmåga att kommunicera och att många tar sina egna sociala regler och behov som universella sanningar som alla ska följa.

Men för egen del känner jag också att det var skönt att tillslut förstå att jag är autistisk och att det inte är mitt ansvar att tolka osynliga signaler som folk tror att dom sänder ut. Är dom så duktiga på att kommunicera och upprätthålla sociala kontakter så får dom väl göra det istället för att gå omkring och sura och bryta kontakten med en utan att säga vad dom upplever att man gjort för fel.

I min värld är det en annan sak att ta folk på orden när de säger ”vi får hitta på något” än att fråga om man kan besöka dem i deras sommarstuga. Om man föreslår att man ska träffas på neutral mark, dvs ej i t.ex. andras semesterbostad, är det i min värld inte påträngande på samma sätt under förutsättning att man inte tjatar om en träff såklart! Jag tycker att det är artigt att bjuda hem folk eller att t.ex. föreslå en fika i stan men oartigt att fråga om man kan komma och hälsa på någon annan. Men som sagt är det så jag har blivit uppfostrad, och det finns säkert någon som inte håller med mig!

Jag tycker att du gör rätt i att inte tänka alltför mycket på osynlig kommunikation om du tycker att det tar energi. Man ska söka sig till människor man klickar med och kan vara sig själv med, och det finns inte rätt eller fel! Det är samma med vita lögner. Min psykolog sa till mig en gång att om jag upplever att det tar energi att tänka på vad jag får och inte får säga och någon känslig person ständigt tar illa upp av det jag säger så ska jag inte ändra på mig själv utan söka mig till likasinnade! Det var en befrielse att få en insikt om att man duger som man är och inte behöver förändras.

Svara

Det tråkigaste är att det är just fasaden som är det viktigaste för de flesta. Sen kan man vara hur knäpp som helst, om man bara har det. Filmen American Psycho illustrerar detta ganska bra. Handlar om en framgångsrik, vältränad, rik, välklädd, snygg, populär och mycket eftertraktad ung börsmäklare på Wall Street, som alla beundrar. Men egentligen är han en galen och sadistisk massmördare som gillar att tortera, mörda och dissekera kvinnor. Men det vet ju ingen och ingen skulle tro det heller, eftersom han är ”rätt” på alla sätt och precis som man ska vara enligt samhällsnormen.

Jag försöker inte ens bli accepterad längre och det är det bästa jag har gjort. Det är först efter den punkten jag har börjat må bättre. Jag var precis lika ensam och totalt utstött när jag gjorde allt för att passa in, hitta vänner och få vara med i gemenskapen. Eftersom jag ändå inte har den sociala status som krävs i deras perfekta och elitistiska värld, där allt annat mobbas och stöts ut totalt.

Vad bra att du inte försöker bli accepterad längre! Själv började jag också må bra den dagen jag slutade behaga andra och började ta hänsyn till mig själv och mina behov. Det var en enorm befrielse!

Svara

Det som Tyra skriver om flytthjälp känner jag igen. Blev själv av med dyra varor helt gratis, när en ”vän” sa att han skulle gärna hjälpa mig med att flytta. Efter han hade fått gratis allt som jag annars skulle ha sålt för att betala för flyttfirman började han komma med olika förklaringar och ursäkter. Till slut blev det så tokigt att jag var tvungen att anlita flyttfirma. Jag blev inte arg på honom då, men senare har jag förstått att jag blev ekonomiskt utnyttjad. Har inget med honom att göra längre vilket jag är glad för. Det är bara att bli av med dessa typer. Nuförtiden är jag väldigt försiktig med människor och umgås i princip aldrig med någon utanför arbetsplatsen. Det är helt enkelt inte värt det.

Usch vad tråkigt att du blev utnyttjad på det sättet och att du till slut tvingades anlita en flyttfirma i alla fall 🙁 Det är precis dessa typer av människor som utnyttjar andra! Bra att du inte har kontakt med honom längre. Jag har själv ibland förstått först efteråt att jag blivit ekonomiskt utnyttjad och jag har inte heller kontakt med dessa personer längre. Jag håller med dig om att det definitivt inte är värt det!

Svara

Jag tycker att vissa normer är bra och andra är dåliga. Normer om att man ska vara på ett visst sätt pga sitt kön tycker jag är dåligt. Normen att man ska tvätta händerna med tvål och vatten efter toalettbesök är en bra norm.

Jag skulle inte bjuda in mig till kolleger eller ytligt bekanta. Däremot händer det att jag frågar mina vänner (som bor långt bort) om det passar att jag hälsar på och sover över. Jag utgår ifrån att de klarar av att säga ifrån om det inte passar. De får ju gärna hälsa på hos mig ibland. Jag vill dock ha framförhållning. Det är jobbigt när någon frågar om de får hälsa på bara någon/några dag/dagar innan de vill komma till mig. Jag behöver hinna förbereda mig, städa och handla mat. Och det troliga är att jag redan har planer som inte passar med ett oväntat besök med övernattning.

Ja, det är klart att normerna kan upplevas olika! Jag tycker iofs om att få vara en kvinna och sminka mig och klä mig i kvinnliga kläder, men samtidigt finns det ju många som upplever könsnormerna som tvingande och upplever att de blir utdömda om de inte passar in.

Jag skulle inte heller vilja ha överraskningsbesök så jag förstår dig! Men om ni är nära vänner och brukar fråga varandra om ni kan komma och hälsa på hos varandra så kan ni förhoppningsvis säga nej till varandra utan att någon tar illa upp. Man har ju olika relationer till olika människor och vissa tar inte alls illa upp av att få ett nej!

Svara

På tal om grannar så spelar mina grannar ibland hög och dålig musik. Jag stördes av det men kom sen på att jag kan överrösta deras dåliga musik med min egen musik som är mycket bättre!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.