”Varför är så många personer med Aspergers syndrom och autism lättkränkta?”, har människor frågat mig ibland. Förut förstod jag inte alls vad människorna menade för jag kände inte igen mig. Mitt problem har nästan varit tvärtom: människor har sagt saker till mig som enligt andra människor varit taskiga, men jag har inte tagit åt mig.
När jag pluggade på Lärarhögskolan, tyckte en klasskamrat att mina skor var fula. Jag tolkade det bara som att mina skor inte föll henne i smaken och tog inte illa upp. Men en klasskamrat som hörde detta tyckte att jag borde ha tagit illa upp, och han frågade mig om jag inte hade märkt att hon varit taskig mot mig tidigare. Nej, jag hade inte märkt någonting!
När jag förut var överviktig, sa en kille till mig på krogen att jag skulle ha varit så mycket snyggare om jag hade varit smal, och jag höll med. Jag fortsatte att diskutera med honom under hela kvällen. Först flera år senare lärde jag mig att vikt är ett känsligt ämne för många andra tjejer och att de möjligen skulle ha tagit illa upp om de hade varit i min sits. Men i min värld var inte killens kommentar konstigare än när min mamma sagt till mig att jag exempelvis skulle passa bättre i en annan läppstiftsfärg.
Men jag har senare hört att många andra med Aspergers syndrom kan vara helt mina motsatser i detta avseende, dvs de tar illa upp mycket lätt. De kan ta illa upp om de håller en presentation, och någon exempelvis säger till dem: ”vilken bra presentation du gjorde, men den hade gärna kunnat vara lite längre”. De kan bli så ledsna över en sådan kommentar att de tror att världens undergång är nära och de gråter i flera dagar. Och vissa med Aspergers syndrom har sagt till mig att de alltid tror att människor har en ond baktanke med sina kommentarer, och de kan tolka nästan vad som helst negativt.
Vissa säger att vi som har Aspergers syndrom är ”långt ifrån lagom”, och det kanske kan stämma i många fall även om vi är mycket olika. Man borde ju enligt majoritetsnormen ta illa upp ”lagom” mycket. Och eftersom majoriteten av människor skulle ta illa upp av den kommentaren jag fick av min vikt, tycker många att det är konstigt att jag inte tolkade den kommentaren det minsta negativt. Och om någon annan Aspergare tar illa upp av något som de flesta andra inte skulle ta illa upp av, kan de få höra: ”men det där är ingenting att bli ledsen över”, och då kan Aspergaren känna att h*ns känslor inte blir tagna på allvar eftersom för h*nom är h*ns negativa känsla mycket verklig.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
På samma sätt när många andra tar illa upp när någon kommenterar deras vikt, kan jag inte komma och säga: ”men bli inte ledsen för en sådan här struntsak, klart att alla inte behöver gilla din vikt och personen menade säkert inget illa”. Blir man ledsen så blir man, så är det, och jag tycker att det är viktigt att omvärlden inte viftar bort det.
Varför är vissa personer med Aspergers syndrom lättkränkta då? Det har jag ingen aning om, jag kan bara gissa. För det första har vi ofta ett annat sätt att kommunicera, och eftersom vi kommunicerar på ett annat sätt, tror jag att det är logiskt att vi ibland tolkar språkens och gesternas betydelse på ett annat sätt. Och om man alltid känt att man varit misslyckad och man ständigt blev kritiserad i skolan för allt möjligt, vilket är fallet hos många Aspergare, kan jag tänka mig att vissa kan bli överkänsliga.
Därmed inte sagt att lättkränkhet nödvändigtvis behöver vara kopplat till just Aspergers syndrom även om jag har hört att denna egenskap är vanligt förekommande hos oss. Man kan ha Aspergers syndrom utan att vara lättkränkt, och man kan vara lättkränkt utan att ha Aspergers syndrom. Lättkränkhet är ingenting som nämns i diagnoskriterierna.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
28 svar på ”Aspergers syndrom och lättkränkhet”
Vad det gäller lättkränkthet hos personer med Aspergers syndrom så tror jag att det många gånger handlar om missförstånd. Jag t.ex. är ofta ganska ironisk och sarkastisk, för det mesta utan att jag tänker på det. Det är liksom bara sådan jag är. Då och då har det hänt att andra människor (som också haft asperger) har blivit sura eller stötta p.g.a. någonting jag sagt, men då har det visat sig att det handlat om att de inte förstått ironin/sarkasmen utan tolkat det jag sagt bokstavligt. Det har alltså handlat om missförstånd snarare än lättkränkta personer. Efteråt har jag försökt tänka på att inte vara ironisk eller sarkastisk när jag pratar med dessa personer, på samma sätt som de har fått tänka på vissa saker när det gäller mig. Då har det gått mycket bättre. 🙂
Jag tror också att det åtminstone delvis handlar om missförstånd. Jag har några få gånger konfronterat människor som jag tycker har kränkt mig och då verkat förvånade över att jag har upplevt att de har kränkt mig. Jag brukar skämmas efteråt eftersom det känns som om jag har överdrivit kränkningen. Det här är en ganska stort social problem för mig eftersom det blir fel hur jag än gör. Om jag inte reagerar så känner jag mig kränkt och om jag reagerar så får jag skuldkänslor för att jag har överreagerat.
Jag tror att mnissförstånd bara är en delförklaring till lättkränktheten. Jag har läst någonstans men jag minns vart att människor med ADHD och Aspergers syndrom har svårt att reglera känslor och att det har med hur hjärnan fungerar hos människor med ADHD och Asperger syndrom att göra.
Ja, ibland kan det handla om missförstånd! Men sen tror jag också att Mats förklaring att Aspergare kan ha svårt för att reglera känslor också kan vara en förklaring, i alla fall till en viss del. Och om man har annorlunda fungerande sinnen, tycker jag att det är logiskt om även känslorna fungerar annorlunda och att man är känsligare/okänsligare än andra.
Varför togs min kommentar bort?
Hej igen Jakob!
Vad tråkigt om någon av dina kommentarer försvunnit, jag beklagar verkligen och förstår inte vad som hänt! 🙁 Jag har inte tagit bort någon av dina kommentarer och hittar inte heller någon av dina kommentarer i papperskorgen. När man kommenterar min blogg för första gången krävs att jag godkänner kommentaren manuellt, men när jag väl godkänt en kommentar från en person behövs inget manuellt godkännande längre för kommentarer från samma person under förutsättning att personen uppger samma alias och mejladress som hen uppgett tidigare. Anledningen till att det tog ett par dagar för mig att godkänna din kommentar är att jag inte alltid är aktiv på bloggen på helgerna eftersom jag bara jobbar på vardagarna, men på vardagarna brukar det gå betydligt snabbare! 🙂
PS. Vad bra förresten att du lärt dig vilka slags saker dina vänner tar illa upp av. Sådana här försöker jag också tänka på. Jag tycker att det sociala samspelet fungerar så mycket bättre när det visas ömsesidig hänsyn 🙂
Ja, det blir så mycket roligare att umgås då. 🙂
Jag skulle vilja vända på det. Jag tror inte alltid att det är fel på oss med Asperger utan att det är en hård värld vi lever i. Ofta undrar jag varför människor är så kyliga och ocharmiga, när det skulle behövas så litet för att göra någons dag betydligt trevligare. I en butik ska allt gå mycket fort och det handlar mest om pengar. Jag behövde hjälp i en butik igår och butiksbiträdet avbryter hjälpen, tar betalt av en annan kund och kommer inte tillbaka till mig. Jag tycker ofta att artighet och hyfs saknas.
Jag tror absolut inte att det är fel på oss med asperger! Vi är annorlunda, men annorlunda är inte samma som fel.
Jag håller med dig om att människor ibland kan vara kyliga mot varandra. Jag har iofs märkt att det där kan vara väldigt olika på olika orter. När jag har föreläst på mindre orter har jag stött på väldigt varma och sociala människor, och på dessa orter har många försäljare och busschaufförer faktiskt tid att hjälpa sina kunder/resenärer medan i storstäder som Stockholm är det ofta helt annorlunda.
Jag tror dock inte att det här med artighet och hyfs har något med autism/Aspergers syndrom att göra. Jag har träffat såväl människor med som utan asperger som jag upplevt har saknat artighet och hyfs. Vissa aspergare kan vara väldigt oartiga och otrevliga precis som neurotypiker också kan vara det.
Jag skulle vilja säga att mycket av det jag läser här stämmer på olika sätt, men att det är tolkningar av ett och samma problem. Jag skulle till 99% säkerhet säga att det ligger i personen med Aspergers tolkning av kommunikationen, att oavsett om man faktiskt blivit illa bemött eller ej så är avläsningen av situationen det jobbigaste. Med asperger så har du i grund inte samma förståelse som andra av det sociala språket, det är något du tränar upp hela livet bara genom att försöka leva ett normalt liv med andra människor. Förenkling = en person med asperger tolkar och analyserar vad en person säger genom att lyssna på detaljer, ton, kroppsspråk, ansiktsuttrycket osv. Medan en person utan asperger bara tar in helhetsbilden och inte analyserar detaljerna mer än så då deras hjärnor bara accepterar informationen som kommer in så länge ingen varningsklocka ringer, för dem är det naturligt och kommunikationen är knappt ett intryck eller vad man ska säga.
Exempel: hur många gånger har du med asperger gått ifrån ett möte med en person och tänkt på om personen tyckte om dig eller inte baserat på något liten detalj eller kommentar? Det har säkert även hänt att du tänkt på detta men att tex din vän som var med säger att personen tyckte jättemycket om dig. Samma princip leder till att känna sig kränkt som ni nu diskuterar, en kommentar, ett ord, en detalj i samtalet träffade dig fel och du analyserar det till att du gjort fel/ det är något fel på dig. Medan i själva verket är det ofta bara du som reagerat på detta och förstorat det något enormt.
Detta med detaljer är en typisk generell sak för personer med asperger, att oavsett situation så bryter man ner det och tolkar varje detalj för sig, medan andra ser helhetsbilden först och ofta inte alls är lika bra på att se detaljer även när de försöker.
Med asperger är tolkning av sociala språk i stort sett en överlevnadsstrategi, vilket förklarar varför man reagerar så starkt på minsta lilla varningsklocka.
Jag håller med dig om allt du skriver! Det här med att vi ofta kan ha en tendens att tolka varje detalj för sig handlar troligen om svag central koherens, d v s vi har svårt att sätta ihop detaljer till en helhet. Om man dessutom lägger därtill att vi tidigare varit med om att vi misstolkat andra människor (inte alls ovanligt då vi aspergare kan ha svårt att läsa av andras kroppsspråk) ter det sig nog förståeligt att vissa av oss känner socialt osäkra. Många av oss kan också ha varit med om mobbning vilket i sin tur kan göra att vi utgår ifrån att andra vill oss illa. Det kan nog finnas många orsaker till detta, men det är ett intressant ämne!
Det låter som en riktigt dålig idé att kommentera en annan människas vikt på det sättet som killen på krogen gjorde. Men det är inte säkert att han hade för avsikt att vara elak. Han kanske bara var så alkoholpåverkad att munnen gick före förståndet.
Jag är lättkränkt. Jag upplever ofta att människor säger saker för att vara elaka mot mig eller mot andra människor. Utredningsteamet som utredde mig för NPF påstod att jag tolkade in kränkningar i vad människor gör och säger men för mig är känslan av att bli kränkt så levande att jag har svårt att tro på teamet.
Jag tror faktiskt inte heller att mannen menade att vara elak, han pratade ju trots allt med mig rätt länge. Han var utlänning, så det kan vara så att han inte visste om att man inte bör kommentera kvinnornas vikt i Finland. Vilket jag inte heller visste på den tiden trots att jag är finsk 🙂 Jag kan fortfarande inte förstå exakt varför vikt anses vara en så stor grej i vårt samhälle, men eftersom det är det, respekterar jag naturligtvis det för jag vill ju inte såra någon. Men samtidigt vill jag gärna att mina vänner talar om för mig om jag gått upp i vikt och det börjar synas!
Jag förstår att din känsla av att bli kränkt är levande. Jag känner en person som är extremt lättkränkt, och den personen har sagt exakt samma sak! Om du känner dig kränkt, är din känsla äkta, tycker jag. Därmed inte sagt att personen verkligen menat att kränka dig, men du har blivit kränkt ändå.
Väldigt många av oss Aspies har erfarenheter av mobbning och ofta varit utsatta i flera år av våra liv och då är det inte så konstigt att man reagerar på vissa sätt. Jag tänkte ofta förr att folk jag möter aldrig är genuint trevliga och snälla mot mig, utan att det istället finns en slug baktanke med det och bara väntar att sticka kniven i en vid första bästa tillfälle. Men det är inte så konstigt att jag tänkt så med tanke på den mobbning och ryktesspridning jag fått utstå under en massa år. De flesta relationer jag har haft med andra har varit dåliga och det har givetvis påverkat min inställning till andra, även när relationerna till vissa av dem varit bra. Det är svårt att bortse från sitt förflutna.
Jag tycker man ska akta sig för att tala om lättkränkthet då vi ofta upplever förtryck, diskriminering och mobbning. VI måste få kunna uttrycka de känslor som det ger upphov till, utan att de viftas bort som rena fantasier, när det inte alltid förhåller sig så.
Jag förstår varför du du blivit försiktig, det är ju helt logiskt med tanke på dina dåliga erfarenheter. I andra människors ögon kan vi vara lättkränkta, men enligt mig finns det alltid en anledning till allt. Allt jämförs med normen, men precis som du skriver så har många av oss fått utstå mobbing. Om någon är ledsen, måste omgivningen alltid ta det på allvar och inte säga: ”äsch, det där är ingenting att bli ledsen över”. Det är helt fel!
håller med dig här också paula och föregående talare knappast konstigt alls ..man blir försiktigt men också osäker rädd otrygg för man vet aldrig om man går på nitlott igen att man hittar någon som är fel person för en som har en baktanke eller så det sätter tyvärr sina spår sen så ja det där med lättkränkt .. konstigt nog så verkar många som inte har Aspergers ha väldigt lätt på den punkten själva
Hej! Fram tills typ 35 årsåldern har jag inte tagit åt mig av nånting men nu när jag är 47 tar jag åt mig av allt. Har förstått nu att människor tycker jag är konstig och jag söker själv en diagnos som passar för mig och tänker att jag nog blandar Asperger, högfungerande autism och add då jag väl fungerar någorlunda bra med ett bra ekonomijobb, om jag får säga det själv iaf. Funkar dock bäst med rutinjobb och återkommande men det är ett måste med eget rum, lugn och ro med egna tankar och inte rörigt då jag helt bränt ut mig tidigare. När jag var yngre begrep jag inte när folk insinuerade och säkert skrattade bakom min rygg men idag ser jag alla menande blickar och uttryck och förstår omedelbart att det är pikar till mig. Jag var okunnig då men nu har jag lärt mig att människor sällan är snälla eller accepterande. Så för mig känns det inte som att det är diagnosen som fått mig att inte klara pikar utan däremot att jag blivit vuxen bara. Vad tror ni? Förmodligen hade jag varit ett lätt offer för mobbing som liten men då hade jag självförtroende och begrep inte när några av mina klasskamrater försökte va spydiga, minns än idag några händelser som jag förstår nu. Detta var väl inget svar för dig men ville bara förklara hur jag fungerar men vet förstås inte vilken diagnos jag har egentligen. Och eftersom jag är så konstig så kan jag ju tänka helt fel liksom, och det gör jag ju också ofta.
Är jag överkänslig? 😀 Jaaaa😭Min ångest över allt är brutal! Men jag slukar all info från andra och det är så skönt att inte känna sig ensam. Kram!
Vad tråkigt att höra att du börjat ta åt dig av det mesta! Själv var jag inte alltid medveten om att jag var mobbad när jag barn. Därför brukar jag säga att min autism nog var det som gjorde att jag var mobbad men samtidigt skyddade mig från att ta åt mig. I takt med att jag blivit äldre har jag blivit mer medveten om andras förväntningar vilket har gjort mig mer osäker i sociala sammanhang. Kanske har du också blivit mer medveten med åren? Ett annat alternativ är såklart att du utvecklat social ångest vilket har gjort dig känslig och osäker. Men omöjligt att säga! Oavsett vad det beror på låter det jättejobbigt 🙁 Kram tillbaka!
Mycket intressant att läsa era kommentarer! Jag har inte heller känt så mycket tills nyligen. Jag har mest gett igen, drivit med mig själv eller dragit mig undan utan att tänka på det så mycket. Anpassat mig till att det räcker att jag går in i ett rum för att folk ska stirra eller attackera mig för hur jag ser ut eller för vad de tänker om mig utan att jag ens sagt ett knyst. Tagit betablockerare för att kunna gå till jobbet. Jag har visst en dryg utstrålning har jag förstått och när jag ser filmer/bilder på mig själv kan jag förstå det men inuti känner jag mig inte alls så. Oavsett skulle jag själv aldrig ge mig på en annan människa för deras utseende eller för vad jag tror att de tänker. Jag är bara fel tycker andra samtidigt som de verkar upprörda över att de inte får hänga med mig. Fattar ingenting. Helvetet är andra människor 🙂
Vad tråkigt att du känner så! 🙁 Det måste vara jobbigt att känna att andra människor tycker att du är fel samtidigt som de verkar vilja hänga med dig. Det är såklart omöjligt att säga varför folk gör så, men jag har själv haft vänner som velat förändra mig så att jag blir sån som de vill att jag ska vara. Typ: ”Jag vill hemskt gärna umgås med dig, men jag vill isåfall att du blir mer spontan, förändrar din klädstil, lär dig att tala långsammare och blir piggare så att du orkar vara uppe sent på kvällarna osv osv. Men det var när jag var ung! Numera umgås jag bara med människor som accepterar mig som jag är och i vars sällskap jag kan slappna av.
Tack för ditt svar Paula! Jag ska fortsätta söka efter det sammanhang där acceptansen finns.
Jag hoppas att du hittar ett sådant sammanhang. Jag lovar att rätt val av umgänge gör stor skillnad!
Hej Paula bloggar du fortfarande?:)
Läste din blogg för ett par år sedan kul om du fortfarande skriver.
Alltså det du skrev tidigare 8e oktober 2021, det stämmer så bra ifrån vad jag upplevt själv. Jag har fått exakt samma respons från kretsar osv. Adhd medicin fungerar rätt okej, med arbete osv, något i sociala sammanhang. Men när effekten avtar blir man sig själv igen, som en annan person.
Hur är det idag då? Har du nå tips för att orka med omgivningens förväntningar? Haha.
Jajamen, jag bloggar fortfarande! 🙂 Har numera också en ny funktions på bloggen där det går att ställa frågor till mig och jag publicerar frågorna på bloggen och svarar.
Vad bra att du får hjälp av adhd-medicin och att du fungerar någorlunda när du har medicin i kroppen!
Ja du, det är en väldigt bra fråga hur man ska orka med omgivningens förväntningar men tyvärr inte lika enkel att svara på! 🙂 Mitt tips är att välja sitt umgänge med stor omsorg och endast umgås med personer som accepterar en som man är. Det tipset tycker jag funkar jättebra i de flesta sammanhang, men svårare är det däremot om det är den egna familjen eller chefen på jobbet som har för höga förväntningar för dessa personer blir man inte av med lika lätt. I så fall kan man alltid försöka förklara för dem vad autism och adhd innebär, men det gäller i så fall att de är mottagliga för informationen, annars går det inte.
Neurotypiker fattar inte för att de hela tiden generaliserar. De tror på saker som inte stämmer. Och i samspelet blir det helt uppenbart och oförmågan att förstå gör att man känner sig kränkt av människor som inte alls förstår. Lättkränktheten består av skillnaden till att andra i liknande situation inte alls förstår. Ex. Man blir irriterad för att lysrören blinkar. Men ingen annan har ju klagat på det. Boendetstödet fungerar inte för att det stödjer inte asperger utan bara tilläggsdiagnoserna…Men jag vet många med asperger som är hjälpte av boendestöd…. typ så där… det är hemskt irriterande när man hela tiden pratar om päron och äpple… hög grad av missförståndet tolkas som lättkränkthet.
Jag håller med dig om att människor kan vara oempatiska i situationer då man är den enda som mår dåligt av t ex blinkande lysrör. Jag håller också med om att det är problematiskt om boendestödet bara tar hänsyn till tilläggsdiagnoserna och försöker ”behandla” personen så som autismen inte fanns. Vem som helst skulle nog kunna uppfattas som ”lättkränkt” om man levde i en värld där man aldrig fick förståelse och anpassningar!
Jag tror det har att göra med svårigheterna att läsa av andras avsikter. När man inte förstår dem så kanske man tolkar allt som gott, som du verkar göra. Då har man svårt att förstå när andra mobbar eller bara är allmänt elaka. Andra hamnar i det andra diket och tolkar allt som troligen illasinnat istället. Då kan man ta illa upp av helt vanliga kommentarer eller till och med komplimanger. Har man dessutom blivit mobbad som barn är det lätt att tro att hela världen är ute efter en fortfarande när man är vuxen och umgås med människor som är helt ok.
Ja, så är det tyvärr! Det man varit med om barn påverkar ofta ens kognitioner som vuxen.