Kategorier
Annorlunda tänkande Aspergers syndrom och autism

Aspergers syndrom och lättkränkhet

”Varför är så många personer med Aspergers syndrom och autism lättkränkta?”, har människor frågat mig ibland. Förut förstod jag inte alls vad människorna menade för jag kände inte igen mig. Mitt problem har nästan varit tvärtom: människor har sagt saker till mig som enligt andra människor varit taskiga, men jag har inte tagit åt mig.

När jag pluggade på Lärarhögskolan, tyckte en klasskamrat att mina skor var fula. Jag tolkade det bara som att mina skor inte föll henne i smaken och tog inte illa upp. Men en klasskamrat som hörde detta tyckte att jag borde ha tagit illa upp, och han frågade mig om jag inte hade märkt att hon varit taskig mot mig tidigare. Nej, jag hade inte märkt någonting!

När jag förut var överviktig, sa en kille till mig på krogen att jag skulle ha varit så mycket snyggare om jag hade varit smal, och jag höll med. Jag fortsatte att diskutera med honom under hela kvällen. Först flera år senare lärde jag mig att vikt är ett känsligt ämne för många andra tjejer och att de möjligen skulle ha tagit illa upp om de hade varit i min sits. Men i min värld var inte killens kommentar konstigare än när min mamma sagt till mig att jag exempelvis skulle passa bättre i en annan läppstiftsfärg.

Men jag har senare hört att många andra med Aspergers syndrom kan vara helt mina motsatser i detta avseende, dvs de tar illa upp mycket lätt. De kan ta illa upp om de håller en presentation, och någon exempelvis säger till dem: ”vilken bra presentation du gjorde, men den hade gärna kunnat vara lite längre”. De kan bli så ledsna över en sådan kommentar att de tror att världens undergång är nära och de gråter i flera dagar. Och vissa med Aspergers syndrom har sagt till mig att de alltid tror att människor har en ond baktanke med sina kommentarer, och de kan tolka nästan vad som helst negativt.

Vissa säger att vi som har Aspergers syndrom är ”långt ifrån lagom”, och det kanske kan stämma i många fall även om vi är mycket olika. Man borde ju enligt majoritetsnormen ta illa upp ”lagom” mycket. Och eftersom majoriteten av människor skulle ta illa upp av den kommentaren jag fick av min vikt, tycker många att det är konstigt att jag inte tolkade den kommentaren det minsta negativt. Och om någon annan Aspergare tar illa upp av något som de flesta andra inte skulle ta illa upp av, kan de få höra: ”men det där är ingenting att bli ledsen över”, och då kan Aspergaren känna att h*ns känslor inte blir tagna på allvar eftersom för h*nom är h*ns negativa känsla mycket verklig.

På samma sätt när många andra tar illa upp när någon kommenterar deras vikt, kan jag inte komma och säga: ”men bli inte ledsen för en sådan här struntsak, klart att alla inte behöver gilla din vikt och personen menade säkert inget illa”. Blir man ledsen så blir man, så är det, och jag tycker att det är viktigt att omvärlden inte viftar bort det.

Varför är vissa personer med Aspergers syndrom lättkränkta då? Det har jag ingen aning om, jag kan bara gissa. För det första har vi ofta ett annat sätt att kommunicera, och eftersom vi kommunicerar på ett annat sätt, tror jag att det är logiskt att vi ibland tolkar språkens och gesternas betydelse på ett annat sätt. Och om man alltid känt att man varit misslyckad och man ständigt blev kritiserad i skolan för allt möjligt, vilket är fallet hos många Aspergare, kan jag tänka mig att vissa kan bli överkänsliga.

Därmed inte sagt att lättkränkhet nödvändigtvis behöver vara kopplat till just Aspergers syndrom även om jag har hört att denna egenskap är vanligt förekommande hos oss. Man kan ha Aspergers syndrom utan att vara lättkränkt, och man kan vara lättkränkt utan att ha Aspergers syndrom. Lättkränkhet är ingenting som nämns i diagnoskriterierna.

16 svar på ”Aspergers syndrom och lättkränkhet”

Vad det gäller lättkränkthet hos personer med Aspergers syndrom så tror jag att det många gånger handlar om missförstånd. Jag t.ex. är ofta ganska ironisk och sarkastisk, för det mesta utan att jag tänker på det. Det är liksom bara sådan jag är. Då och då har det hänt att andra människor (som också haft asperger) har blivit sura eller stötta p.g.a. någonting jag sagt, men då har det visat sig att det handlat om att de inte förstått ironin/sarkasmen utan tolkat det jag sagt bokstavligt. Det har alltså handlat om missförstånd snarare än lättkränkta personer. Efteråt har jag försökt tänka på att inte vara ironisk eller sarkastisk när jag pratar med dessa personer, på samma sätt som de har fått tänka på vissa saker när det gäller mig. Då har det gått mycket bättre. 🙂

Jag tror också att det åtminstone delvis handlar om missförstånd. Jag har några få gånger konfronterat människor som jag tycker har kränkt mig och då verkat förvånade över att jag har upplevt att de har kränkt mig. Jag brukar skämmas efteråt eftersom det känns som om jag har överdrivit kränkningen. Det här är en ganska stort social problem för mig eftersom det blir fel hur jag än gör. Om jag inte reagerar så känner jag mig kränkt och om jag reagerar så får jag skuldkänslor för att jag har överreagerat.

Jag tror att mnissförstånd bara är en delförklaring till lättkränktheten. Jag har läst någonstans men jag minns vart att människor med ADHD och Aspergers syndrom har svårt att reglera känslor och att det har med hur hjärnan fungerar hos människor med ADHD och Asperger syndrom att göra.

Ja, ibland kan det handla om missförstånd! Men sen tror jag också att Mats förklaring att Aspergare kan ha svårt för att reglera känslor också kan vara en förklaring, i alla fall till en viss del. Och om man har annorlunda fungerande sinnen, tycker jag att det är logiskt om även känslorna fungerar annorlunda och att man är känsligare/okänsligare än andra.

Svara

PS. Vad bra förresten att du lärt dig vilka slags saker dina vänner tar illa upp av. Sådana här försöker jag också tänka på. Jag tycker att det sociala samspelet fungerar så mycket bättre när det visas ömsesidig hänsyn 🙂

Svara

Det låter som en riktigt dålig idé att kommentera en annan människas vikt på det sättet som killen på krogen gjorde. Men det är inte säkert att han hade för avsikt att vara elak. Han kanske bara var så alkoholpåverkad att munnen gick före förståndet.
Jag är lättkränkt. Jag upplever ofta att människor säger saker för att vara elaka mot mig eller mot andra människor. Utredningsteamet som utredde mig för NPF påstod att jag tolkade in kränkningar i vad människor gör och säger men för mig är känslan av att bli kränkt så levande att jag har svårt att tro på teamet.

Jag tror faktiskt inte heller att mannen menade att vara elak, han pratade ju trots allt med mig rätt länge. Han var utlänning, så det kan vara så att han inte visste om att man inte bör kommentera kvinnornas vikt i Finland. Vilket jag inte heller visste på den tiden trots att jag är finsk 🙂 Jag kan fortfarande inte förstå exakt varför vikt anses vara en så stor grej i vårt samhälle, men eftersom det är det, respekterar jag naturligtvis det för jag vill ju inte såra någon. Men samtidigt vill jag gärna att mina vänner talar om för mig om jag gått upp i vikt och det börjar synas!

Jag förstår att din känsla av att bli kränkt är levande. Jag känner en person som är extremt lättkränkt, och den personen har sagt exakt samma sak! Om du känner dig kränkt, är din känsla äkta, tycker jag. Därmed inte sagt att personen verkligen menat att kränka dig, men du har blivit kränkt ändå.

Svara

Väldigt många av oss Aspies har erfarenheter av mobbning och ofta varit utsatta i flera år av våra liv och då är det inte så konstigt att man reagerar på vissa sätt. Jag tänkte ofta förr att folk jag möter aldrig är genuint trevliga och snälla mot mig, utan att det istället finns en slug baktanke med det och bara väntar att sticka kniven i en vid första bästa tillfälle. Men det är inte så konstigt att jag tänkt så med tanke på den mobbning och ryktesspridning jag fått utstå under en massa år. De flesta relationer jag har haft med andra har varit dåliga och det har givetvis påverkat min inställning till andra, även när relationerna till vissa av dem varit bra. Det är svårt att bortse från sitt förflutna.
Jag tycker man ska akta sig för att tala om lättkränkthet då vi ofta upplever förtryck, diskriminering och mobbning. VI måste få kunna uttrycka de känslor som det ger upphov till, utan att de viftas bort som rena fantasier, när det inte alltid förhåller sig så.

Jag förstår varför du du blivit försiktig, det är ju helt logiskt med tanke på dina dåliga erfarenheter. I andra människors ögon kan vi vara lättkränkta, men enligt mig finns det alltid en anledning till allt. Allt jämförs med normen, men precis som du skriver så har många av oss fått utstå mobbing. Om någon är ledsen, måste omgivningen alltid ta det på allvar och inte säga: ”äsch, det där är ingenting att bli ledsen över”. Det är helt fel!

Svara

håller med dig här också paula och föregående talare knappast konstigt alls ..man blir försiktigt men också osäker rädd otrygg för man vet aldrig om man går på nitlott igen att man hittar någon som är fel person för en som har en baktanke eller så det sätter tyvärr sina spår sen så ja det där med lättkränkt .. konstigt nog så verkar många som inte har Aspergers ha väldigt lätt på den punkten själva

Hej! Fram tills typ 35 årsåldern har jag inte tagit åt mig av nånting men nu när jag är 47 tar jag åt mig av allt. Har förstått nu att människor tycker jag är konstig och jag söker själv en diagnos som passar för mig och tänker att jag nog blandar Asperger, högfungerande autism och add då jag väl fungerar någorlunda bra med ett bra ekonomijobb, om jag får säga det själv iaf. Funkar dock bäst med rutinjobb och återkommande men det är ett måste med eget rum, lugn och ro med egna tankar och inte rörigt då jag helt bränt ut mig tidigare. När jag var yngre begrep jag inte när folk insinuerade och säkert skrattade bakom min rygg men idag ser jag alla menande blickar och uttryck och förstår omedelbart att det är pikar till mig. Jag var okunnig då men nu har jag lärt mig att människor sällan är snälla eller accepterande. Så för mig känns det inte som att det är diagnosen som fått mig att inte klara pikar utan däremot att jag blivit vuxen bara. Vad tror ni? Förmodligen hade jag varit ett lätt offer för mobbing som liten men då hade jag självförtroende och begrep inte när några av mina klasskamrater försökte va spydiga, minns än idag några händelser som jag förstår nu. Detta var väl inget svar för dig men ville bara förklara hur jag fungerar men vet förstås inte vilken diagnos jag har egentligen. Och eftersom jag är så konstig så kan jag ju tänka helt fel liksom, och det gör jag ju också ofta.
Är jag överkänslig? 😀 Jaaaa😭Min ångest över allt är brutal! Men jag slukar all info från andra och det är så skönt att inte känna sig ensam. Kram!

Vad tråkigt att höra att du börjat ta åt dig av det mesta! Själv var jag inte alltid medveten om att jag var mobbad när jag barn. Därför brukar jag säga att min autism nog var det som gjorde att jag var mobbad men samtidigt skyddade mig från att ta åt mig. I takt med att jag blivit äldre har jag blivit mer medveten om andras förväntningar vilket har gjort mig mer osäker i sociala sammanhang. Kanske har du också blivit mer medveten med åren? Ett annat alternativ är såklart att du utvecklat social ångest vilket har gjort dig känslig och osäker. Men omöjligt att säga! Oavsett vad det beror på låter det jättejobbigt 🙁 Kram tillbaka!

Svara

Mycket intressant att läsa era kommentarer! Jag har inte heller känt så mycket tills nyligen. Jag har mest gett igen, drivit med mig själv eller dragit mig undan utan att tänka på det så mycket. Anpassat mig till att det räcker att jag går in i ett rum för att folk ska stirra eller attackera mig för hur jag ser ut eller för vad de tänker om mig utan att jag ens sagt ett knyst. Tagit betablockerare för att kunna gå till jobbet. Jag har visst en dryg utstrålning har jag förstått och när jag ser filmer/bilder på mig själv kan jag förstå det men inuti känner jag mig inte alls så. Oavsett skulle jag själv aldrig ge mig på en annan människa för deras utseende eller för vad jag tror att de tänker. Jag är bara fel tycker andra samtidigt som de verkar upprörda över att de inte får hänga med mig. Fattar ingenting. Helvetet är andra människor 🙂

Vad tråkigt att du känner så! 🙁 Det måste vara jobbigt att känna att andra människor tycker att du är fel samtidigt som de verkar vilja hänga med dig. Det är såklart omöjligt att säga varför folk gör så, men jag har själv haft vänner som velat förändra mig så att jag blir sån som de vill att jag ska vara. Typ: ”Jag vill hemskt gärna umgås med dig, men jag vill isåfall att du blir mer spontan, förändrar din klädstil, lär dig att tala långsammare och blir piggare så att du orkar vara uppe sent på kvällarna osv osv. Men det var när jag var ung! Numera umgås jag bara med människor som accepterar mig som jag är och i vars sällskap jag kan slappna av.

Svara

Jag hoppas att du hittar ett sådant sammanhang. Jag lovar att rätt val av umgänge gör stor skillnad!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.