Ett aggressivt beteende kan förekomma hos personer med olika typer av funktionsnedsättningar så som intellektuell funktionsnedsättning och autism men även hos personer med demenssjukdom. Aggressiviteten kan yttra sig genom att personen slår eller sparkar andra och i vissa fall även biter eller skadar sig självt, men personen kan såklart också vara verbalt aggressiv. En vanlig missuppfattning är att aggressivitet hos autistiska barn beror på att autister är elaka och vill skada sina medmänniskor med mening. Så är det inte utan autisten är aggressiv för att hen inte förmår annat.
Uteblivet stöd är ett problem
Nu har forskare från Montreal universitet bedrivit ett forskningsprojekt som går ut på att skapa appar och andra digitala verktyg för att hjälpa föräldrar, pedagoger och andra yrkesverksamma för att förebygga situationer som kan orsaka aggressivitet hos barn med autism. Forskarna påpekar att aggressivitet hos autistiska barn ofta beror på att barnet saknar en förmåga att kommunicera ut sina behov och känslor på ett annat sätt än genom aggressivitet. Även överstimulering från omgivningen eller förändringar i rutiner kan orsaka ett aggressivt beteende hos ett autistiskt barn. Bristen på speciallärare i skolan utgör ett stort problem då ett autistiskt barn behöver stöd från tidig ålder. Vid uteblivet stöd brukar aggressivitetsproblemen förvärras. Allt detta alltså enligt ovanstående forskare.
Bristande omgivning är orsaken
Varje gång jag läser om forskare eller yrkesverksamma som påpekar att ett aggressivt beteende hos en autist bör och kan förebyggas blir jag lika glad! Det är nämligen alldeles för många som har svårt att förstå att det är brister i omgivningen som väldigt ofta är orsaken till ett aggressivt beteende vid autism. Istället är det många som anser att aggressiviteten hos autistiska barn bör medicineras bort. Jag saknar medicinsk utbildning och har inte kompetensen att uttala mig om enskilda fall, men generellt sett anser jag att det är dumt om ett autistiskt barn medicineras om det inte ens har undersökts om problemet skulle kunna avhjälpas med miljöanpassningar och kravsänkning. Vikten av kravsänkning kan inte betonas tillräckligt!
Autistiska kvinnor mår dåligt
I sammanhanget vill jag påminna er om att flickor och kvinnor med autism sällan är aggressiva mot omgivningen. Istället utvecklar många av oss autistiska kvinnor psykisk ohälsa och/eller självskadebeteenden varav det sistnämnda utgör ett aggressivt beteende riktat mot en själv. Faktum är att vi autistiska kvinnor utan intellektuell funktionsnedsättning löper den allra största risken för att utveckla suicidbeteenden, särskilt om kvinnan har samtidig adhd! Autistiska kvinnors svårigheter och utmattning syns inte alltid utåt vilket gör att omgivningen och yrkesverksamma uppmanar oss att ”utmana oss själva”. Och när vi tar ut oss för mycket kan depression och självskadebeteenden vara ett faktum. Då får vi ofta SSRI-preparat istället för kravsänkningar och anpassningar.
En autist behöver färre krav
Och för tydlighetens skull innebär miljöanpassningar och kravsänkningar i sammanhanget att en autist ofta behöver betydligt färre krav än vad omgivningen tror! I vissa fall kan kraven sänkas genom att ett autistiskt barn inte tvingas sitta i ett vanligt klassrum om det mår dåligt, och en vuxen autist kan behöva beviljas sjukersättning på heltid om hen inte orkar jobba. För mig innebär kravsänkning att jag slipper delta i jobbmöten och andra sociala aktiviteter på jobbet samt att jag låter mitt hem bli stökigt. Jag mår så otroligt dåligt av att ständigt behöva plocka undan så jag behöver verkligen sänka kraven vad gäller ordning och reda hemma för att jag inte ska må dåligt (och nej, jag orkar inte heller plocka undan lite smått varje dag)! Successiv kravhöjning skapar bara psykisk ohälsa hos mig.
Autistiska kvinnor är försvarslösa
Tyvärr är många av oss autistiska kvinnor är försvarslösa mot omgivningens krav eftersom många av oss saknar en förmåga att förstå våra egna känslor, en svårighet som inte sällan ingår i autism. Om omgivningen säger till oss att vi mår bra av utmaningar och vi följaktligen tvingar oss att utmana oss själva genom att utsätta oss för vissa jobbiga sociala sammanhang eller obehagliga sinnesintryck är det inte ens säkert att vi förstår orsaken till vårt dåliga mående. Vissa autistiska barn kan bli utåtagerande, men autistiska tjejer och kvinnor kan istället börja skada sig själva och utveckla suicidbeteenden. Därför är det otroligt viktigt att omgivningen i första hand satsar på att förebygga aggressivitet och självskadebeteenden hos autister istället för att vänta tills problem uppstår och sedan behandla dessa!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
Absolut kan det vara så ibland! Bokstavlighet och generaliseringssvårigheter (i detta fall bristande förståelse för att flera personer kan heta…
Vissa med npf kan också misstolka sångtexter så de nästan blir komiskt, min mormor hette Matilda och minns mitt ena…
Vad bra att du kunnat ha mejlkontakt med myndigheter och att din hyresvärd går med på att ha kontakt med…
Ja, frågeställaren är definitivt inte ensam!
Vad tråkigt att du har stött på människor som är elaka mot dig! Bra att du har kontakt med psykiatrin.
Jag håller med om att det är tråkigt och mycket anmärkningsvärt att tandläkarbesök inte ingår i högkostnadsskyddet trots att tänderna…
Vad bra att du är medveten om hur du fungerar! Jag brukar själv inte skicka impulsiva meddelanden men förstår att…
Jag blir stum, hittar verkligen inte orden när det skulle behövas som mest. Jag har definitivt mycket lättare för att…
Jag känner mig också som ett barn i en vuxen kropp.
Tack för svar 🙏 greppar det om fysiska och står så bra I journal multiple Både i det psykiskt och…
26 svar på ”Aggressivitet hos personer med autism kan förebyggas”
För mig blev de droger, tog även sprutor. Jag träffade min dåvarande man tidigt de var räddningen och 12-stegsprogrammet. De funkade för mig.För min del handlade de om jag var understimulerad.
Vad bra att du fick hjälp med att ta dig ur missbruket!
Önskar speciellt kvinnliga autisters naturliga reaktioner på överkrav, för lite eller ingen förståelse, stöd, eller rentav fel stöd och /eller stöd på fel sätt fick mer uppmärksamhet. Alltså inte symptomen i sig då dom inte säger så mycket mer än att någon inte mår bra. Men önskar större fokus på orsakerna från omgivning och samhälle. Det sistnämnda känns mer långsiktigt hållbart.
Ssri-preparat förskrivs för lättvindigt och även starkare saker. Parallellt med annat stöd kan det va bra (kortare el längre tid) men inte som enda lösning. Kan även bli orolig över när någon bara ordinerats några kbt-samtal också utan att terapeuten har någon större vana av just autistiska klienter.
Tack för ett viktigt inlägg🤩
Vad roligt att du uppskattade inlägget! 🙂
Jag håller med om att överkraven borde få större uppmärksamhet. Håller också med om det du skrev om KBT och SSRI-preparat! Jag förstår såklart att läkemedel kan vara nödvändiga i vissa fall, och ibland kan de även funka som kortsiktig lösning i akuta situationer även om autistens psykiska ohälsa från början skulle orsakats av överkrav och bristande anpassningar. Men precis som du skriver får de inte vara enda lösning! Och ibland behövs kanske inte SSRI-preparat alls om autisten kan få de anpassningar hen behöver plus lägre krav.
”omgivningen säger till oss att vi mår bra av utmaningar och vi följaktligen tvingar oss att utmana oss själva genom att utsätta oss för vissa jobbiga sociala sammanhang eller obehagliga sinnesintryck”
Visst är det konstigt att så många verkar ha åsikten att allt ska gå ut på att lida och må dåligt? Att detta skulle ”stärka” en på något vis? Till alla dessa skulle jag vilja säga att de kan göra det SJÄLVA i så fall – inte ha så mycket åsikter om vad andra borde göra och hur de ska leva sina liv. Det är så jobbigt varje gång när folk kommer med sina ovälkomna åsikter, som man varken har bett om eller vill ha. Och konstigt att de tror att deras åsikt betyder så mycket också.
Jag håller med om att det är märkligt! Jag förstår att vissa menar väl eftersom de genuint tror att vi mår bra av den typen av utmaningar de föreslår för oss. Däremot är jag trött på människor som inte lyssnar på mig när jag förklarar att jag blir sjuk av överkrav och insjuknar i utmattningssyndrom och kanske även psykisk ohälsa om jag försöker leva som om jag inte hade autism.
Precis som du skriver är det märkligt om vi med osynliga diagnoser förväntas lida och må dåligt! Med den logiken borde en sjuk 100-åring med krämpor i kroppen också utmana sig själv genom att tvinga sig själv att stå upp i kollektivtrafiken istället för att be om en sittplats. Enligt min erfarenhet har de flesta människor dock förståelse för äldre och inte tycker att de ska utmana sig själva på ett sätt som får dem att må dåligt. Däremot brukar det bli en annan ton i skällan när det handlar om personer med osynliga diagnoser eller psykiska sjukdomar!
Allt som inte syns utanpå, som sagt… Med samma människosyn kan man lika gärna tro att folk med fullt synliga sjukdomar och handikapp, folk som haltar och dylikt egentligen bara hittat på det också. Jag skulle vilja se ett parti som arbetade mot de oerhörda fördomar, hat och okunskap som finns i samhället mot alla som av olika anledningar inte kan jobba. Och att varje läkardiagnos måste respekteras! Vad säger det annars om en själv, om man själv tror sig veta bättre?
Ändå så har 9 av 10 av alla man mött varit precis på det sättet.
Jag håller med dig om att varje läkardiagnos borde respekteras. Men olika diagnoser bemöts olika vilket är tråkigt.
Det är svårt att hitta människor som är genuint goda och respektfulla tycker jag, men när man väl hittar dem ska man hålla fast vid dem! Det finns goda och respektfulla människor, men självklart finns det också mycket okunskap och brist på respekt i samhället.
Precis så är det. Mycket bra sagt!
”tvinga sig själv att stå upp i kollektivtrafiken istället för att be om en sittplats.”
Det där var också något jag hade med mig redan som liten. Om någon äldre stod upp på bussen eller t-banan, reste jag mig bara automatiskt och erbjöd de min stol.
Jag tror inte att det finns många som tycker att äldre ska ”utmana sig själva” och stå upp i kollektivtrafiken! Även de som av olika anledningar inte erbjuder sin sittplats när en äldre person stiger på tycker nog inte innerst inne att äldre borde utmana sig själva och utsätta sig för situationer som får dem att må dåligt. Jag har i alla fall aldrig hört någon uttrycka en sådan åsikt!
Vissa utmaningar tycker jag är okej, men inte hur mycket som helst, tänker jag avskyr ljud, men i livet förekommer de oavsett vi vill eller ej. Försöker dock handla då jag vet de inte är en massa barnfamiljer.
Däremot har jag klarat av när mina barn skrek, men andras barn de irriterar mig. Men en del av livet och gillar inte att isolera mig så alltså, får jag stå ut till en viss del.
Sen andra utmaningar som går vara utan de undviker jag. Exempelvis avskyr jag att sjunga och då sjunger jag inte. Eller undviker att åka karusell, slalom , skoter, motorcykel.
Det är inte fel att utmana sig själv om man gör det för sin egen skull vilket du verkar göra! Däremot kan det bli fel när omgivningen försöker tvinga en autist att exponera sig för sina svårigheter trots att autisten inte vill det.
Aikuisena autistipiirteisenä tässä kommentoin ihan vain termistön käyttöä terveydenhuollon raporteissa. Kerroin lääkärille että saan usein melttarin/meltdownin eli tunneromahduksen kun en tule ymmärretyksi terveydenhuollon vastaanotolla tai puheluissa. Menen esim. vessaan yksin itkemään. Pari päivää menee toipuessa. Nyt papereissani lukee ” saa raivokohtauksia..”. Tulin siis taas väärinymmärretyksi. Jopa loukkaavaa tuo minusta. Omasta mielestäni koskaan ei kyseessä ole ollut raivokohtaus. Kuinka kauan vie että sanasto näistä asioista tulee sote- puolella asialliseksi ja ajanmukaiseksi? Kuinka on Ruotsissa? Kuinkahan tämä kääntyy på svenska…
Minustakin tuo on loukkaavaa! Kuka tahansa, myös neurotyppilliset, loukkaantuisivat varmasti jos tulisivat joka paikassa väärinymmärretyiksi. Minusta tuo se edes kuulosta ”raivokohtaukselta” vaan normaalilta tunnereaktiolta siitä, ettei missään tule ymmärretyksi.
Minusta Ruotsissa asiat ovat paremmin kuin Suomessa, vaikka täälläkin asiat ovat todella huonosti! Myös täällä Ruotsissa tapahtuu monelle tuo kuvaamasi asia eikä täälläkään meitä autisteja usein ymmärretä monissa paikoissa. Täällä Ruotsissa jotkut tosin saavat ymmärrystä tietyissä paikoissa (esim. habiliteringen vaikka siitäkin on joillakin huonoja kokemuksia), mutta tavallisessa terveyskeskuksessa minua on ymmärretty täällä Ruotsissa äärimmäisen harvoin!
PS. Och för svenska bloggläsare vill jag berätta att kommentaren handlade om att det i Finland används termer som ”aggressionsutbrott” när en autist behöver vara ensam och gråta på toaletten ibland när hen inte blir förstådd av sjukvården. Kommentatorn tyckte att det kändes kränkande att skulden ALLTID anses ligga på henne, men faktum är att vilken neurotypiker som helst skulle tycka att det var jobbigt att alltid bli missförstådd överallt. Att bli ledsen i sådana situationer och behöva mental återhämtning efter sådana möten är en helt normal känsloreaktion, anser jag!
Försvarslös mot omgivningens krav är också jag (en autistisk man).
Många autister är nog det tyvärr vilket drabbar oss hårt.
En till. Emellanåt känner jag mig också försvarslös mot omgivningens krav:( Försöker skaka av mig felriktade krav så fort som möjligt eftersom de ändå inte är anpassade efter mig. Sånt märker jag då de som ställer dom samtidigt ”avslöjar” att de inte känner mig eller förstått väldigt väldigt lite om mina egentliga behov. Men det finns såklart vissa krav som inte går att skaka av sig lika lätt.
Jag har faktiskt kvar obearbetade trauman från de åren jag hade mycket felriktade krav samt överkrav på mig från omgivningen samt från mig själv. Förstått att det inte är helt ovanligt att autister som blivit hjälpa på fel sätt och tvingats till överanpassning utvecklat trauman av det p g a stressen.
Jag tror inte heller att det är ovanligt! Jag har mycket sällan hört en autist säga att hen fått för låga krav och att hen önskar att omgivningen hade ställt högre krav på hen. Däremot har jag hört massor av autister säga att de fått för höga krav vilket gjort dem sjuka och utmattade.
Vad bra att du försöker skaka av dig de felriktade kraven. Det försöker jag också göra, men det är ändå jobbigt när det händer!
Jag har tyvärr blivit mest utsatt av kvinnor med olika npf, de är gapiga och dominanta. Ingen rolig kombination. Har blivit kallad lat, hispig att jag borde käka mediciner. Trots jag avskyr mediciner och de hjälper inte.Tar i undantagsfall Alvedon . Men dessa vidriga kvinnor de njuter av makt.
Väldigt tråkigt att du blivit utsatt för sådana kvinnor! 🙁
Jag har tyckt både och, å ena sidan har de vart frustrerande när jag inte fått vissa uppgifter i församlingen medans en person som är ny får predika. Har varit irriterad när jag ej fick gradera mig högre än blått bälte i karate när jag gick de. Eller balett då jag kom upp till fortsättningskurs och sen tog de stopp. Har liksom många gånger ej fått utmaningar när jag velat eller så har de tvingat till saker jag avskyr,
”Det är nämligen alldeles för många som har svårt att förstå att det är brister i omgivningen som väldigt ofta är orsaken till ett aggressivt beteende vid autism”.
Instämmer verkligen till fullo med tanke på hur omgivning/samhälle försökt ”hjälpa” mig och många andra brukare/patienter/vänner med autism jag kommit i kontakt med.
Min erfarenheter är att omgivning, samhälle, personal ofta tenderar placera problemet med aggressivitet eller annat problematiskt beteende hos oss autister själva främst.
Alltför många utgår per automatik ifrån att autister själva orsakar sina problem med t ex aggressivitet, symptom på psykisk ohälsa och att vi behöver fixas fastän det inte sällan är omgivning/samhälle som först och främst kan behöva jobba med sig själva. T ex genom att anpassa det egna bemötandet, ges verktyg för att kunna tolka respektive autist rätt, vägledas i hur de kan hjälpa respektive autist att förstå och uttrycka sina egna autistiska behov.
Om någon inte mår bra kan brister i omgivningen va främsta orsaken och den/miljön som behöver fixas, undersökas, handlledas, utbildas vidare.. Kanske är det inte alltid ett återbesök hos psykiatrikern som behövs?
Jag gissar att det är en obekväm, främmande tanke för många att de kan va med och både skapa och upprätthålla aggressivitet och/eller symptom på psykisk ohälsa hos vissa autister. Och detta ”bara” genom att göra som vanligt, ”vilja väl”, genom att jobba med autister som de flesta andra patienter, klienter, deltagare, brukare, bemöta oss som en i mängden..😔
Du har rätt! Jag tror tyvärr att det är enklast för många att se autistens beteende som autistens individuella problem. T.ex. vissa boendestödjare har väldigt svårt att förstå att de borde förändra sin egen attityd istället för att skylla allt på autisten. Nu använder jag boendestödjare som exempel eftersom jag själv har boendestöd, men detsamma gäller givetvis vilken yrkesgrupp som helst!
Även anpassningar kan göra stor skillnad! Nu är jag ju inte aggressiv men mådde ändå psykiskt väldigt dåligt av att förut behöva delta i jobbmöten. Nu när jag slipper det mår jag psykiskt så mycket bättre alla dagar i veckan! Jag förstår verkligen varför vissa autister börjar skada sig själva och/eller blir utåtagerande. Faktum är att jag själv aldrig mår psykiskt dåligt när omgivningen inte tvingar mig att delta i sammanhang som gör mig utmattad.
Har aldrig vågat vara arg, för är rädd för konsekvenserna och privat konflikträdd.
Har fått höra jag är som en nickedocka många gånger.som barn fick man smaka på riset på bara stjärten så då lydde jag. I skolan rädd för straff, sen jag fick barn var snäll och lydig hustru för ville ej bli lämnad eller att barnen skulle tas i från mig.De har aldrig fungerat att träna mig heller. Så jag yttrar mig har åsikter när jag kan vara någorlunda anonym.Numera tappar jag orden mer och mer när jag pratar.
Jag minns att du tidigare berättat om din barndom, och det låter fruktansvärt! 🙁 Jag brukar också ha svårt att formulera mig i situationer då jag ska säga ifrån. Men jag har istället lärt mig att det funkar bättre att skriva för då får jag betänketid!