Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Tycker autister att det är jobbigt med människor?

Ella frågar

Som autist, kan man tycka att det är jobbigt med mycket människor och i så fall varför?

Paula svarar

Svaret är ja, det är relativt vanligt att vi med autism tycker att det är jobbigt med mycket människor. Under mina år som föreläsare har jag träffat många autistiska barn som skolvägrat i många år eftersom de tyckt att det varit jättejobbigt med stora klassrum, men efter att de fått börja i en liten autismklass har de för första gången i sitt liv börjat trivas i skolan! Det finns förvisso individuella skillnader autister emellan och man kan ha autism även om man inte skulle tycka att det är jobbigt med människor.

Intryckskänslighet kan vara ett problem

Anledningarna till att vi med autism kan tycka att det är jobbigt med mycket folk kan variera oss autister emellan, men en vanlig förklaring är intryckskänslighet. På ställen med mycket människor brukar det finnas många sinnesintryck: det finns ofta mycket prat, skrik och skratt vilket kan vara svårt att uthärda för en ljudkänslig autist. Människor kan också lukta parfym och rakvatten vilket luktkänsliga autister ofta upplever som jobbigt. De har ofta med sig mobiltelefoner vilket dels kan vara jobbigt för ljudkänsliga autister eftersom mobiltelefoner ofta låter men också för de ljuskänsliga autister som inte tål ljusflimmer.

En autist kan ha kinestetiska problem

Sedan kommer vi till något som forskarna kallar för kinestetik. De autister som har avvikelser i det kinestetiska sinnet kan ha svårigheter i att avgöra kroppens läge i förhållande till omgivningen. På ställen som lunchrestauranger eller loppmarknader måste man hålla koll på sin egen motorik och tänka på hur man går så att man inte krockar med andra människor. Gunilla Gerland skriver i sin bok En riktig människa att hon tyckte att det var energikrävande i skolan att väja sig för skolkamraterna eftersom hon behövde tänka medvetet på hur hon gick. Själv känner jag igen mig i beskrivningen! Det tar energi av mig att hålla koll på hur jag går i stökiga miljöer.

En autist kan sakna filter

Om man dessutom har någon sorts relation till dessa människor vilket t.ex. är fallet i en skolklass kan det bli ännu jobbigare. Det finns autister som har svårt att uppfatta tal i brusiga miljöer. I ett klassrum med många elever är det sällan knäpptyst, och i en sådan miljö kan det vara svårt för autisten att uppfatta vad läraren säger då alla ljud uppfattas lika högt och oväsentliga ljud filtreras inte bort. Detsamma gäller såklart även i många andra miljöer så som på jobbmöten och fester.

Social interaktion kan vara svårt

Är det meningen att man ska interagera socialt med flera människor krävs det dessutom en god förmåga att umgås i större grupper. Inte sällan förväntas man behärska konsten att mingla. Tu man hand-interaktion medför inte sällan flera fördelar för oss autister: det finns oftast utrymme för djupa samtal, båda parterna har ofta en relativt stor frihet att styra samtalsämnet och båda ska turas om att tala vilket gör att det oftast blir någon slags ordning i samtalet. Annat är det när flera personer deltar i interaktionen: då måste autisten hålla koll på vem som säger vad och vems tur det är att prata. Dessutom går man vid sådana tillfällen sällan djupt in i samtalsämnena vilket gör att interaktionen kan bli mycket svårare för oss med autism!

Alla situationer orsakar inte problem

Som du ser finns det olika anledningar till att en autist kan tycka att det är jobbigt med mycket människor. Värt att nämna är emellertid att inte alla situationer med många människor måste orsaka problem för en autist. Själv har jag inga problem med att föreläsa om autism inför flera hundra personer för då är det jag som pratar och publiken lyssnar. För att kunna föreläsa behöver jag alltså inte ha någon mingelförmåga! När jag föreläser förväntas det liksom inte att jag ska behärska konsten att turas om i ett samtal. Dessutom är scenen min vilket gör att jag kan röra på mig fritt fram och tillbaka utan att riskera att krocka med någon!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

13 svar på ”Tycker autister att det är jobbigt med människor?”

Tänk vad lätt det plötsligt blir att förstå något som känts så svårt och nästintill irriterande för mig länge, länge. Ja faktiskt snart ett helt halvt liv. 😊

Jag har inte själv någon diagnos men det är precis på det här viset jag upplever mig själv och min vardag. Både på fest, i kafferummet på arbetsplatserna och diverse privata tillställningar, att tvingas spatsera Drottninggatan fram eller i tunnelbanan. För att inte tala om alla år i skolan från lågstadiet till gymnasiet.

Tack för din förmåga att kunna sätta ord på mina känslor så att jag nu lättare kan beskriva min situation vidare för andra, om och när jag behöver det.

Vad roligt att du känner igen dig och tycker att jag är bra på att sätta ord på svårigheterna! 🙂 Själv tycker jag att självförståelse underlättar väldigt mycket. Även utan diagnos kan livet bli lättare när man förstår varför man fungerar som man gör så att man inte ställer för höga krav på sig själv. Annars är det lätt hänt att man tänker: ”orkar alla mina vänner måste jag också orka.”

Svara

För mig är nog oskrivna sociala förväntningarna/kraven det värsta med att befinna mig bland folk. Det tar så mycket energi att på sekunden förställa ögonkontakt, anpassa kroppsspråk, tonläge, ansiktsmimik etc när någon inleder en konversation, bekant eller okänd, t ex i folksamlingar, på tillställningar, på stan. Jag känner inte att jag kan slappna av; närsomhelst kan någon komma och ”kräva” något av mig och de som eventuellt tar kontakt förväntar sig ofta en snabb respons.

Utöver social interaktion gillar många NT att aktivera sig SAMTIDIGT t ex genom att lyssna på musik/gå på konsert eller utöva någon idrott. Det fungerar inte för mig.

När jag vill umgås med någon behöver det vara på ett lugnt ställe, utan störande intryck, med en person åt gången. Ej spontant utan planerat så att jag kunnat ladda energimässigt och har utrymme efterråt att återhämta mig (t ex genom att inte träffa någon mer person samma vecka). Aktiviteter gör jag bäst på tu man hand. Har jag ”en svans” försvinner min koncentration och fokuset jag behöver för att få någonting gjort t ex att handla, förbereda måltider, gå till banken, motionera, transportera mig. Tack och lov är detta solitära leverne inget jag lider av, tvärtom:)

Hög igenkänning! På ett sätt tycker jag att det skulle vara lite skönt att ha ännu fler svårigheter med det sociala samspelet så att jag skulle vara helt omedveten om de sociala förväntningarna. Nu oroar jag mig istället för om jag lät för hård, otrevlig osv. Hade man helt saknat självinsikt och inte förstått att andra människor kan ha andra behov och önskemål än vad man själv har hade man sluppit oroa sig för sådana här saker!

Jag tycker precis som du inte om att aktivera mig samtidigt som jag träffar andra människor. Det är helt okej för mig att ses på ett fik och dricka te samtidigt som man träffas, men däremot ogillar jag att göra mer avancerade aktiviteter tillsammans!

Svara

En mer avancerad aktivitet för mig kan vara att äta en macka eller bulle eller annat tilltugg till teet samtidigt som jag och en vän ses:) Speciellt om det inte är lugnt och tyst på kaféet. Jag vill ju kunna höra vad min vän säger, trots allt som låter och händer runtikring, jag vill kunna analysera det och ge adekvat respons liksom att jag vill berätta vad som pågår i min vardag. Det blir svårare om jag samtidigt ska koncentrera mig även på matintaget, få in lagom stora bitar i lagom takt i munnen och tugga dessa lagom. Dessutom vill jag känna smaken samtidigt vilket ofta är omöjligt. Jag kan frångå detta om jag behöver men då blir tilltugget ingen njutning.

Ibland verkar det krävas att en är antingen autist själv eller arbetsterapeut för att förstå eventuella omständigheter som kan ligga till grund för ovanstående dock:)

Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver, Kritan! Jag föredrar precis som du att äta ensam eftersom jag på det sättet också kan känna på smaken av maten. Nu äter jag iofs ute någon gång då och då (dock aldrig i stora grupper utan isåfall t.ex. ensam med min kille) men däremot skulle jag aldrig orka äta ute tillsammans med andra dagligen. Detta hade jag problem med när jag var gift då förväntningen var att vi skulle äta tillsammans åtminstone en måltid om dagen. Det ville inte jag!

Enligt min erfarenhet misstas detta beteende ofta för en ätstörning. Vissa tror att anledningen till att jag vill äta ensam är att jag skäms för att jag äter eller att jag vill äta extremt lite/mycket och inte vill att någon annan ska se. Men för mig har det ingenting med vikten eller kalorier att göra. Jag ser bara ingen poäng med att äta i grupp när jag lika gärna kan äta ensam och faktiskt känna på smaken istället för att koncentrera mig på att umgås!

Svara

Ja detta beteende kan nog misstas för en ätstörning av den som inte känner mig närmre. Har dessutom haft ett ätstörningssymptom kopplat till mat för x antal år sedan. Men att jag föredrar att förenkla umgänget på ett kafé genom att bara beställa en kopp te vet jag enbart beror på min autism. Äter som jag ska och äter gärna på restaurang själv, ibland blir det lite för ofta till och med, när jag väl har råd.

Tycker det är lite att slösa bort pengar att äta ute med andra om jag samtidigt ändå går miste om matupplevelsen. Mat avnjuts bäst under tystnad, vill ha lugnt och ro omkring mig. Det kan nog till och med även vissa NT känna igen sig i..
Det är väl snarare regel än undantag i vissa kulturer också att äta i tystnad?

Kom att tänka på uttrycket ”Låt maten tysta mun”..

Jag förstår vad du menar! Jag älskar själv hotellfrukostar i samband med mina föreläsningsresor just för att jag får avnjuta frukostarna helt själv! Helt underbart!

Jag vet faktiskt inte om det finns kulturer där det äts under tystnad, men det är helt underbart om det är så! I många andra länder jag varit i är det snarare så att måltiderna utgör ytterst sociala tillställningar som tar flera timmar. Vi finnar är mycket tystare än svenskar och vi pratar nog mindre än vad ni svenskar gör, men även de flesta finnar pratar vid matbordet.

Det låter som en jätttrevlig del att du på vissa av dina dina föreläsningsuppdrag också kan äta hotellfrukost själv:)

När jag bodde på hotell/vandrarhem för några år sedan och skulle äta frukostbuffé såg jag till att ta del av den så tidigt som möjligt då jag ville ha det så lugnt som möjligt runt mig. De andra gästerna sov nog fortfarande då så jag kunde njuta på det sätt jag ville av frukosten samt ladda inför det som förestod/dagen:) Det var några extra trevliga morgnar:)

På t ex s k retreater, yogaresor, klostervistelser har jag fått för mig att deltagarna ofta äter under tystnad.

Ja det är verkligen helt underbart att äta hotellfrukostar själv 🙂 Dock brukar det finnas andra hotellgäster där som äter frukost samtidigt som jag, men mig räcker det egentligen med att det inte är helt fullproppat med folk när jag äter. Om det sitter några andra hotellgäster vid andra bord utan att jag behöver socialisera med dem är jag okej med det!

Du har säkert rätt i att folk äter under tystnad på yogaresor, klostervistelser och liknande sammanhang. Det tänkte jag inte på! Och det måste betyda att många upplever det som avstressande att äta själv ibland.

Svara

Relaterar till det du skriver om att det är lättare att stå på scen än att ”mingla” med människor.
För några år sedan provade jag på improvisationsteater. Så fort jag fick gå in i en roll eller karaktär hade jag flow och det var hur roligt som helst, men så fort jag skulle vara ”bara jag” och socialisera med de andra i gruppen mellan övningarna var det svårare. När jag något år sedan fick autismdiagnosen klickade det, jag är bra på att spela en roll och gå in i en karaktär, men att vara jag o förhållande till andra människor i verkligheten; oerhört komplicerat och energikrävande.

Jag förstår precis vad du menar! Att stå på scen kräver ju inte alls lika mycket under förutsättning att man inte lider av scenskräck. Nu har jag iofs aldrig provat på improvisationsteater för jag tror inte att jag hade klarat av att spela olika roller, men däremot tycker jag att det är enkelt att stå på scen och hålla en ”monolog” i form av en föreläsning.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap