Kategorier
Vardag med Asperger

Jo, jag måste få bejaka min autism fullt ut

”Sluta se din autism som en funktionsnedsättning. Se det som en funktionsbegåvning! Du tror bara att du har fler svårigheter än gemene man, men det beror på att du har dåligt självförtroende och har svårt att inse att du har fler styrkor än de flesta” är något som vi med autism titt som tätt får höra. En annan sak som andra människor gärna säger till oss autister är: ”Sluta tänka på din autism! Se dig själv som individ.”

Ogillar dessa kommentarer

Alla autister är olika och vill bli bemötta på olika sätt, men själv ogillar jag skarpt att få dessa typer av kommentarer. Nu när jag är äldre skadas jag inte längre av att få dessa typer av budskap, men annat var det när jag var yngre och nydiagnostiserad. Då behövde jag lära känna mig själv och förstå vilka specialbehov jag hade på grund av min autism. Dittills hade jag tagit jättemycket skada av att försöka anpassa mig till den neurotypiska normen vilket gjorde att jag behövde tid för att förstå att jag behövde sänka kraven. Jag behövde inse det faktum att jag aldrig skulle kunna leva enligt omgivningens förväntningar. Detta eftersom jag har autism.

Blir uppmanad att leva i förnekelse

Vad är det man egentligen säger till oss autister när man uppmanar oss att intala oss att vår autism knappt ger oss svårigheter? Jo, budskapet man förmedlar är: ”du ska leva i förnekelse!” Värt att nämna är att förnekelse utgör en av många psykologiska freudianska försvarsmekanismer. Detta alltså enligt Sigmund Freud som ansåg att människan för att inte drabbas av psykiska problem måste lära sig att identifiera och hantera dessa försvarsmekanismer. Man kan tycka vad man vill om Freud, och jag ser personligen många av hans teorier som ytterst tvivelaktiga. Ändå tror jag starkt på hans försvarsmekanismer!

Bortträngning skapar ångest

Varför är det farligt att uppmana mig att sluta tänka på min autism då? Jo, det man egentligen säger då är: ”träng bort din autism!”, och bortträngning utgör också ett exempel på en freudiansk icke-konstruktiv försvarsmekanism. Enligt Freud drabbas människan av ångest om hon utsätts för situationer där hon påminns om det hon trängt bort från sitt medvetande. Hon förstår inte varför hon har ångest, men ångesten finns där och orsakar problem i det dagliga livet.

Skulle sakna förståelse för mig själv

Personligen skulle jag aldrig kunna må bra om jag trängde bort min autism och vägrade inse det faktum att jag har fler svårigheter än de flesta av mina jämnåriga. Skulle jag tränga bort det faktum att jag har en funktionsnedsättning skulle jag troligen drabbas av ångest i situationer där jag inte klarar av att möta samhällets förväntningar. Problemet skulle vara att jag troligen inte skulle förstå vad ångesten bottnar i, och utan förståelse skulle jag inte heller kunna göra något åt den. Då skulle jag fortsätta att gång på gång utsätta mig för situationer som jag saknar kognitiva förutsättningar för att hantera.

Förnekelse är ett hinder

Skulle jag däremot förneka min autism helt skulle jag bedröva mig själv möjligheten att bearbeta det faktum att min autism ibland hindrar mig från att göra saker jag skulle vilja göra men inte kan. ”Är det ett problem att leva i förnekelse?”, undrar du kanske. Och det är det väldigt ofta, och ett mycket stort sådant! Problemet skulle vara att jag innerst inne i mitt omedvetna skulle veta om att jag har fler svårigheter än de flesta andra i min ålder. Då skulle flera samtalsämnen och situationer bli laddade för mig, och jag skulle kunna bli upprörd och känna ilska i flera situationer utan att förstå varför. Jag kanske skulle till och med kunna bli upprörd så fort ämnet autism skulle komma upp.

Skulle kunna skylla på andra

Skulle jag leva i förnekelse skulle jag kunna känna upprördhet när jag skulle se på Facebook att andra människor lever helt vanliga vuxenliv och klarar av saker jag inte klarar av. Då kanske jag skulle få för mig att det är fel på neurotypiska människor. Kanske skulle jag bli osams med andra människor eftersom jag skulle intala mig att felet ligger på andra människor som lever helt vanliga liv. Kanske skulle jag rent av lägga skulden på Facebook och som en icke-konstruktiv lösning välja att ta bort mitt Facebook-konto helt.

Ingen konstruktiv lösning

Förvisso hade jag möjligtvis mått bättre för stunden om jag som nydiagnostiserad hade ägnat mig åt förnekelse och bortträngning, men jag är alldeles säker på att jag skulle lida av besvär som depression, ångest och dålig självkänsla om jag inte fullt ut bejakade min autism. Genom att förneka eller tränga bort min autism skulle jag troligen kunna tillfälligt plåstra om mina sår, men såren skulle aldrig sluta återkomma om jag varken förstod eller bearbetade grundorsaken. Det kan kännas lockande att ta den snabbaste flyktvägen, men det skulle aldrig vara en konstruktiv lösning för mig i längden!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

20 svar på ”Jo, jag måste få bejaka min autism fullt ut”

Känner igen allt du skriver, ju mera jag lever mitt sanna jag desto bättre trivs jag. Du är en bra förebild för mig! Tack för bloggen!

Vad roligt att du gillar bloggen! Jag känner som du angående att vara sitt sanna jag. Hade jag låtsats ha färre svårigheter än vad jag har hade jag aldrig kunnat må bra!

Svara

Funderar över hur en autist ska orka uttrycka för någon att hen tycker vardagen är tung, att hen upplever hopplöshet etc om ingen tidigare kunnat stödja hen på det sätt hen behöver stöd på t ex på det sätt du beskriver i inlägget..

Det är inte konstigt att det är svårt för vissa autister att komma ur sina depressioner och annan psykisk ohälsa fullt ut sålänge de/vi inte får rätt stöd, rätt bemötande. En del väljer att isolera sig också, det hjälper antagligen mer än att gång på gång få fel bemötande av sin omgivning även om ett liv i total isolering inte är något jag rekommenderar. Men beteendet går att förstå.

Det är nog ovanligt att någon stödjer autister genom att påminna om att
”autism innebär begränsade resurser att möta samhällets förväntningar”, tyvärr. (Paula skrev om att ”funktionsnedsättningen autism innebär begränsade resurser att möta samhällets förväntningar”, för bara några dagar sedan i ett annat inlägg).
För mig hade det kunnat varit tröstande och läkande om någon upplyst mig om det.
Jag hade nog kommit ihåg den personen länge i sådana fall. För jag hade behövt blivit vägledd till acceptans, inte diverse (välmenande) förminskanden av mina upplevelser av att vara trött, utmattad, inte orka vardagen eller livet. Ej heller behövde jag ”uppmuntran” om att jag överdrev, att jag var bättre än jag trodde (jag har alltid haft bra självförtroende).

Omgivningen verkar kunna bli rädd och det verkar som att många tycker vi förminskar oss själva när vi tar in vår autism och slutar överanpassa oss när vi märker att det inte är hållbart. Jag har varit med om att människor tolkat mig som om jag ”gett upp”. Jag gav bara upp strävanden som inte var hållbara men vissa trodde jag fått dåligt självförtroende men det handlade om att jag fått bättre självinsikt. Vissa kan bli sedda som de blivit deprimerade också när de börjar göra färre saker och vilar mer.
/
Enastående pedagogiskt inlägg, unikt och briljant! Trevlig helg!

Jättekloka ord! ♥ Jag fick det önskade bemötandet från habiliteringen vilket kändes märkligt till en början för jag var inte van vid att bli bemött på det viset. Det jag dittills hade fått höra var att jag överdrev, att min autism var väldigt mild och att jag måste höja kraven på mig själv istället för att ”ge upp”.

Innan jag hade kommit i kontakt med habiliteringen hade jag själv inte förstått att de flesta jag dittills hade kommit i kontakt med hade bemött mig fel. Det hade känts nedbrytande att ständigt höja kraven och försöka bortse ifrån att jag hade autism, men jag hade liksom trott att det var meningen att livet skulle vara jobbigt! Jag hade aldrig ifrågasatt detta bemötande om jag inte hade kommit i kontakt med habiliteringen och Ågesta Folkhögskola. Jag är tacksam att jag tack vare dessa ställen blev upplyst om att felet inte låg på mig utan på det bemötande jag fick!

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att omgivningen verkar vara rädd för en autist som arbetar för att acceptera sin autism. Personligen tror jag att det kan handla om det perspektivskifte som började äga rum efter andravärldskriget och som går ut på att alla är lika mycket värda och att människor med funktionsnedsättning ska bli delaktiga och inkluderade på lika villkor istället för att isoleras på mentalsjukhus. De nya värderingarna är jättefina, men samtidigt tycker jag att allt går överstyr om man börjar utgå ifrån att alla människor har samma förutsättningar och att alla har en chans att lyckas så länge man anstränger sig tillräckligt.

Det är nog svårt för en autist att förmedla för sin omgivning hur hen önskar bli bemött så länge hen själv saknar kunskap. Jag tror att det är en process som förhoppningsvis växer fram genom att en autist kommer i kontakt med ställen som habiliteringen samt läser böcker, bloggar och självbiografier och träffar andra med autism. Det är i alla fall min förhoppning!

Trevlig helg!

Svara

Ja jag har förstått att du fått bra jättebrahjälp via din habilitering (och/eller haft tur med den/dom du tilldelats):)Är glad för din skull och också att du fått ut mycket av utbildningen på Ågesta!

Alla upplever sig ju dock inte förstådda i sin autism bara för att de går på en habilitering. Hab har inga krav på sig att vara experter på autism heller utan deras uppdrag, iallafall i min region, är att ha breda, grundläggande kunskaper om diverse olika funktionsnedsättningar människor kan ha eller drabbas av. Däremot kan en hab ha en inbördes överenskommelse att den personal som kan och är mest intresserade av autism tar emot just de klienterna med autism.

Vad tråkigt att hab inte förstår sig på autism i din region! 🙁 Jag har ofta upplevt att väldigt många autister blir förstådda för första gången när de får komma till barn/vuxenhabiliteringen men har faktiskt också hört vissa historier där det inte varit så vilket är hemskt tråkigt. Dessutom har inte alla regioner någon habilitering längre. Undrar om habiliteringen är bättre i storstäder än på mindre orter. Ingen aning!

Själv träffade jag en person på habiliteringen som jag inte alls upplevde som förstående, men den personen träffade jag inte speciellt många gånger. Psykologen var däremot väldigt förstående!

Däremot har jag av någon anledning haft väldigt svårt att träffa förstående läkare. De flesta läkare jag träffat har varit otrevliga, eller om inte otrevliga så åtminstone mindre trevliga.

Svara

Jag brukar faktiskt uppmuntra andra autister att iallafall pröva hab! En kan ha tur som du och träffa någon bra. Är inte psykologen eller kuratorn bra kanske arbetsterapeuten är det..
Även fast jag själv inte upplevt så mycket stöd av dom kan de med största sannolikhet hjälpa vissa. Bland dom jag haft kontakt med som har autism har det funnits blandade upplevelser av hab.

Jag tror också att det handlar om tur! Jag har exempelvis själv erfarenheten att de flesta utbildade psykologer har gett mig betydligt bättre råd än vårdbiträden, undersköterskor osv som arbetar som kontaktpersoner inom vården. Men jag har för mig att du eller någon annan skrivit på bloggen att psykologer inte varit till mycket hjälp utan just kontaktpersoner inom psykiatrin som saknar psykologutbildning. Mycket handlar om personkemi och tur, tror jag!

Det är väldigt lätt att behandla alla man möter med respekt, tycker jag. Särskilt om de gör det själva. Bara vara trevlig, snäll och glad, ge alla samma bemötande och hellre vara tyst om man inte har något positivt att säga. Men det har ingen annan tyckt.

Jag håller med dig om att det är jätteviktigt att behandla alla med respekt, och det borde inte vara så svårt heller. Däremot är jag alldeles övertygad om att det finns respektfulla människor! Jag är alldeles säker på att majoriteten av de som läser och kommenterar min blogg håller med oss om att det är viktigt med respekt.

Svara

Ja, här har folk alltid varit trevliga! 🙂 Men det är nog just för att de som läser din blogg redan kan känna igen sig i hur det är att vara annorlunda och vara objekt för folks fördomar och okunskap. Och jag tror inte de som inte gör det eller tycker det spelar någon roll hur man behandlar andra skulle vara intresserad av att läsa den heller, som du någon gång skrev.

Jag tror knappast heller att sådana personer söker sig till min blogg alls! De som läser min blogg håller med om det jag skriver och läser bloggen för att lära sig mer.

Svara

Känner så igen mig i inlägget och era kommentarer! När en hela livet känt sig annorlunda, försökt hänga med men alltid varit ett steg efter eller hållit på att dräpa sig själv av att hålla jämna steg och samtidigt få höra att en är för känslig och behöver ”vara” mer. Med andra ord, vara mindre som sig själv. Och sen få beröm för att ha blivit den person en förväntas vara, men på bekostnad av att ha förlorat sig själv. Det långsamt urholkar en och tar död på livsviljan! Jag har börjat känna av all sorg som samlats i kroppen under åren av att bit för bit sudda bort delar av mig. Mitt i all sorg finns ändå en liten del av mig kvar. Det behövdes någon som såg den biten av mig, förstod hur mycket jag kämpat och sa det till mig. Som insisterat och uppmuntrat mig att acceptera mig själv precis som jag är. Jag tänker att det behövs någon som säger det till en som motvikt till alla som sagt att en måste förändras. Min upplevelse är att det bara behövs en person som säger ”jag ser dig och du är mer än okej” och menar det. Det är svårt att stå upp för sig själv när ens tankar och känslor förminskas och ens upplevelse av livet ogiltigförklaras. Varför ska allt hela tiden normaliseras?? När allt en försökt med hela livet är att sträva efter att vara normal! Det gör det väldigt svårt att stå upp för och att våga vara sig själv. En person sa nyligen till mig att jag äger min historia och min person, ingen annan.

Åh vad jag känner igen mig!! Vad bra att du fått höra att du äger din historia. Tänk om man hade fått höra sådant när man var barn. Vilken skillnad det hade gjort!

Jag fick ofta höra under min uppväxt: ”Självklart duger du som du är, men du borde träna på att…” och sen kom det en lång lista över saker som jag borde öva på. Jag borde öva på att ta kontakt med jämnåriga och ha så kallade ”normala” fritidsaktiviteter istället för att bara leta efter fyrklöver på gräsmattan eller läsa grammatikböcker. Och jag borde öva på att bredda mina fritidsintressen istället för att bara ha ett väldigt intensivt intresse. Varje gång jag ”utvecklades” fick jag beröm. Det stora problemet var att jag själv mådde dåligt av denna ”utveckling” för jag började låtsades vara någon jag inte var.

Det var väldigt befriande att få höra: ”Jag ser dig, och det är helt okej att du fungerar som du gör.” Jag önskar att någon hade sagt det till mig när jag var barn! Jag håller med dig om att det gör väldigt stor skillnad om bara en person säger så. Om någon däremot säger att man duger som man är men ändå borde förändras förstår man ju att personen inte menar det hen säger.

Svara

Det var ren lycka såna där dagar när man bara fick vara hemma och se på tecknat eller göra vad man ville och slapp gå iväg till skolan och vara med de elaka jämnåriga. Det ”stärkte” mig inte alls att vara med dem utan tog ned mig i den absoluta botten. Men även det är något man ska och förväntas tycka, att alla barn mår bra av att gå i skolan och vara bland jämnåriga. Oavsett hur det är där och hur de blir behandlade. Liksom att alla vuxna mår bra av att jobba och att allt annat är ”utanförskap”. Det har inget med aktivitet att göra, utan enbart hur folk behandlar en. Det är nästan som om man uppmuntrar folk till att mobba och frysa ut sjukskrivna, för att på så vis ”motivera” dem till att ”komma ur sin lathet”. Med andra ord; förbise sina läkares omdöme och diagnoser om psykisk eller fysisk sjukdom och inse att de inte kunde sina jobb. Och att varje annan person visste bättre. För det är vad alla med de åsikterna tror. Vad har man då för människosyn?

Om alla mådde bra av att jobba, skulle ingen heller sitta på sina jobb och ösa sin bitterhet, fördomar och hat över alla som inte behöver jobba p.g.a. sjukdom. Då skulle de vara glada istället. Alltså stämde inte det heller.

Jag håller med om att det var lycka att kunna stanna hemma från skolan! Därför tyckte jag att det var skönt att vara förkyld för då fick jag bara vara. Jag kände på samma sätt på gymnasiet även om jag inte längre blev mobbad i den åldern längre, så för mig var det inte bara mobbningen som gjorde att jag vantrivdes i skolan utan det var flera faktorer som samverkade. Jag vantrivdes lika mycket på gymnasiet som i grundskolan även om jag blev mobbad i grundskolan men inte på gymnasiet. Så för mig hade aktiviteterna en mycket större betydelse än det faktum hur jag blev behandlad!

Det är märkligt att vissa utomstående förbiser läkarens bedömning. Dessa åsikter ska man inte lägga något värde i, tycker jag!

Svara

Förstår det helt. Jag hatade själv skolan och allt som hade med den att göra. Men konstigt nog tyckte jag ändå sämre om när det gjordes utflykter och vi hade friluftsdagar och allt annat dylikt… Allt man inte hade valt eller skulle gjort själv. Och särskilt inte med dem man var med.

Precis! Själv hatade jag också friluftsdagar och alla aktiviteter som avvek från schemat. Skönt att skoltiden är över nu!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap