Kategorier
Vardag med Asperger

Nej, min autism beror inte på brist på exponering

Inte sällan får vi med autism höra saker som: ”Dina svårigheter beror knappast på autism. Du gick ju aldrig i förskolan som barn vilket gjorde att du förblev utan social träning. Du kanske inte ens har autism utan är bara socialt otränad?!” eller: ”Jag visste att sjukersättning inte skulle vara en lösning. Du jobbar inte, men ändå mår du bara sämre och sämre och saknar självkänsla. Sök jobb vetja så kommer du må bättre!”

Saknar grund

Det som är gemensamt med dessa typer av kommentarer är att det man förmedlar till autisten är: ”Att du har problem med A beror sannolikt inte på din autism utan på att du aldrig gör/exponerats för B. Börjar du ägna dig åt B så kommer problemet med A att försvinna.” Men faktum är att dessa typer av slutsatser saknar grund! Även om forskarna med hjälp av en korrelationsanalys skulle visat att A på ett statistiskt signifikant sätt samvarierar med B kan sällan slutsatsen dras att det är A som orsakat B. Det kanske är B som har orsakat A eller så finns det en bakomliggande variabel C som orsakat både A och B. Ingen vet!

Demensen kan vara orsaken

Låt mig ta ett par exempel. Studierna har visat att personer som läser, lär sig nya språk och löser korsord högt upp i åldrarna drabbas av demens i mindre utsträckning än personer som inte gör det. Låt oss säga att aktiviteter som läsning och språkinlärning är variabel A och demens är variabel B. Är det verkligen bristen på intellektuella aktiviteter (variabel A) som orsakar demens (variabel B)? Tänk om personer som kommer att drabbas av demens senare i livet har förändringar i hjärnan betydligt tidigare i livet vilket i sin tur är orsaken till att de inte orkat ägna sig åt intellektuella aktiviteter? Är så fallet är det ju isåfall B (begynnande demens) som orsakat A (bristen på intellektuella aktiviteter) och inte tvärtom. Ingen vet!

Inget orsakssamband

Sedan ett klassiskt exempel. Studierna har visat att det finns ett statistiskt signifikant positivt samband mellan glassförsäljning (variabel A) och drunkningsolyckor (variabel B) vilket betyder att ju mer glass det säljs desto fler drunkningsolyckor sker. Men är det verkligen A (mängden uppäten glass) som orsakar B (drunkningsolyckorna)? Svar nej. I detta fall finns det en bakomliggande variabel C, nämligen varmt väder. Det är alltså det varma vädret som gör att det säljs mycket glass och att många människor väljer att bada, och ju fler som badar desto fler drunkningsolyckor sker. Det är alltså C som orsakat både A och B, och A och B har trots samvariation inget orsakssamband.

Min autism var orsaken

Ibland får jag höra att orsaken till mina sociala svårigheter måste vara bristen på social träning som barn och inte autism. Om vi säger att mina sociala svårigheter är variabel A och avsaknaden av en förskolemiljö variabel B så är det alldeles korrekt att A och B samvarierar i mitt fall. Men faktum är att det finns en anledning till att min mamma valde att bli hemmafru: hon märkte att jag gallskrek i miljöer med mycket folk och intryck. Hon förstod att jag var ett barn som var i ovanligt stort behov av trygghet och att det enda ställe där jag mådde bra var hemma. Det var alltså mina svårigheter/min autism som fick mamma att bli hemmafru och inte tvärtom!

Kan finnas en bakomliggande variabel

Ett annat exempel: hemmasittande barn med autism och vuxna personer med sjukersättning får ibland höra att deras psykiska ohälsa beror på avsaknaden av sysselsättning. Men hur vet man att det är detta som orsakar autistens psykiska ohälsa? Tänk om det finns en bakomliggande variabel C som exempelvis samhällets nervärderande på människor utan sysselsättning som orsakar den dåliga självkänslan och den psykiska ohälsan? Eller tänk om det är genetiska faktorer som gör att psykisk ohälsa kan samvariera med både avsaknaden av sociala färdigheter och kognitiva svårigheter? Isåfall är det generna som är orsaken till den psykiska ohälsan och det faktum att vederbörande inte orkar arbeta/gå i skolan.

Ökad exponering hjälper inte

Som yrkesverksam eller anhörig ska du aldrig dra förhastade slutsatser om en autists liv även om du skulle upptäcka att två variabler ofta samvarierar. Att vissa autister upplever utveckling av ”träning” och ”exponering” är inte ett bevis på att en autist som vägrar exponera sig för sina svårigheter skulle bli bättre med ökad exponering. Anledningen till att jag inte orkar träna är att jag har stora svårigheter och att träning därför bara bryter ner mig. Mina svårigheter beror alltså inte på en brist på träning och exponering utan det är mina stora svårigheter som är orsaken till att jag varken orkar träna eller exponera mig!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

6 svar på ”Nej, min autism beror inte på brist på exponering”

Man kommer aldrig duga som man är i alla fall, den saken är klar. Folk har otroligt mycket åsikter om andras liv och vad de bör göra. Det återgår till att man värderas efter hur nyttig man är för samhället, inte hur man är som person. Och ju ”bättre” och mera högavlönat jobb man har, desto sämre kan man behandla andra och komma undan med det. Redan i skolan lärde de en vad betydelsen av att ”lyckas” i livet är. Det gjordes en oerhörd skillnad på folk redan då. Personlighet och moral var helt oväsentligt, det har det alltid varit.

Fasaden är det enda viktiga, hur det ser ut utåt sett och att man passar in i samhällsnormen. Jag räknar nästan med att folk inom olika yrkeskategorier kommer bemöta en nedlåtande och kränkande nu som förtidspensionär och det har stämt 9 gånger av 10 också. Min livssituation har aldrig fått mig att må dåligt – bara just hur folk behandlar mig. Det har faktiskt varit superskönt att slippa allihop under de senaste åren av total isolering! Det är bara platser jag saknar, inte människor och deras eviga kränkningar. Det var bara okunskap och fördomar överallt. Så blev inte jag själv uppfostrad till att bemöta andra och det har jag heller aldrig gjort.

Jag håller med om att det ofta är det bemötande man får och inte själva livssituationen (t.ex. att vara sjukpensionär) som kan få en att må dåligt. Däremot går det ju att förbättra måendet genom att söka sig till människor som fungerar som man själv gör – om man nu känner sig ensam och önskar kontakt med människor. Fel omgivning kan ställa till det väldigt mycket! Därför är det viktigt att försöka se till att bli omgiven med människor som accepterar en som man är. Sådana personer kan man ofta hitta bland andra med liknande livssituation/samma diagnos.

Det är mycket märkligt om vuxna personer inom olika yrkeskategorier behandlar sjukpensionärer dåligt! 🙁 Själv råkade jag mycket sällan ut för det under de år jag var sjukpensionär. Vissa förstod förvisso inte varför jag inte jobbade, men samtidigt blev jag sällan behandlad på ett nedvärderande sätt på grund av min aktivitetsersättning utan det handlade snarare om att inte alla verkade förstå min livssituation.

Svara

Det är inga jag någonsin valt själv utan folk jag bara tvingats besöka eller ha att göra med såsom läkare (ofta just dem), Soc, tandläkare, taxichaufförer, grannar etc. Bemötandet har ändats helt efter frågan och svaret om vad jag jobbar med, från trevlig till direkt dömande, nedlåtande och kränkande. Jag tror att alla som på något sätt är annorlunda ofta blir utsatta för negativ särbehandling och mobbning livet igenom, eftersom de flesta saknar empati och inte har bättre människosyn än så. Man ska ju inte ha behövt uppleva det själv bara för att börja tänka mer på hur man bemöter och behandlar andra heller.

Vad hemskt om flera yrkesgrupper ser ner på sjukpensionärer! 🙁 Jag var aldrig med om liknande när jag som sjukpensionär åkte taxi och besökte frisörsalonger. Det finns trots allt många sjukpensionärer i Sverige, och många borde ha en familjemedlem eller släkting med sjukpension.

Svara

Tack det var ett mycket tänkvärt inlägg.

Du skrev en bl a

”Ett annat exempel: hemmasittande barn med autism och vuxna personer med sjukersättning får ibland höra att deras psykiska ohälsa beror på avsaknaden av sysselsättning. Men hur vet man att det är detta som orsakar autistens psykiska ohälsa? Tänk om det finns en bakomliggande variabel C som exempelvis samhällets nervärderande på människor utan sysselsättning som orsakar den dåliga självkänslan och den psykiska ohälsan?”

..och du skrev:

”Eller tänk om det är genetiska faktorer som gör att psykisk ohälsa kan samvariera med både avsaknaden av sociala färdigheter och kognitiva svårigheter? Isåfall är det generna som är orsaken till den psykiska ohälsan och det faktum att vederbörande inte orkar arbeta/gå i skolan”.

Vad har jag att säga om ovanstående?
Jo att det är få som verkar tänka i de banorna. Jättebra att du lyfter dessa saker. Det är exempel på vad samhället inte får glömma att ta hänsyn till när de utreder vad som är rätt hjälp och stöd åt något barn eller vuxen med eller utan autism..

Jag upplever att samhället ofta är blind för eventuella orsakssamband.
Samhället verkar inte redo att ta in sådana utan det förlitar sig på de förklaringsmodeller det önskar sig gällde, rakt av bara?
Beteenden och behov förenklas och utreds ofta inte närmre. Det drabbar sannolikt, slår tillbaka på individerna som får ökad ohälsa.

Vad kul att du gillar inlägget! Jag håller med om att det är vanligt att det dras förhastade slutsatser om autism, och det är farligt att så sker. Vi autister kan ha svårt att identifiera våra egna känslor och behov, och när omgivningen säger till oss att vi har problem med X eftersom vi inte eliminerat problemet med Y finns risken att vi lyssnar på det.

Det intressanta är att habiliteringen aldrig försökte komma med sådana kausalitetsförklaringar, inte ens när jag frågade psykologen på habiliteringen vad hon trodde att vissa av mina problem berodde på. Många som däremot är betydligt mindre insatta i autism är enligt min erfarenhet oftast väldigt ivriga att komma med orsaksförklaringar.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap