Kategorier
Asperger och stress

Nej, vi med autism behöver inte höjda krav

”Hur höga krav ska man ställa på någon som har autism?” är det många anhöriga och yrkesverksamma som frågar sig. Inte sällan befarar anhöriga och yrkesverksamma att autisten inte utmanas tillräckligt ifall kraven skulle bli för låga. ”Tänk om min närstående inte får tillräckligt med stimulans och aldrig får chansen att utvecklas till sin fulla potential om jag inte pushar hen att prestera?” är en inte alltför ovanlig farhåga.

Kan handla om allt möjligt

De högre ställda kraven som enligt många borde ställas på oss med autism kan handla om allt ifrån att sträva efter högre betyg i skolan, förbättra autistens färdigheter och förmåga till ögonkontakt eller varför inte att hjälpa till i hemmet. Det är många föräldrar som resonerar att barn och ungdomar med autism ska hjälpa till i hemmet i syfte att lära sig att ta ansvar. Att en autist ska utsättas för sociala utmaningar brukar också ses som viktigt då goda sociala färdigheter anses vara fördelaktiga i arbetslivet.

Många är rädda för låga krav

Under mina många år som föreläsare har jag märkt att det är betydligt fler som är rädda för att ställa för låga krav på oss autister än de som är rädda för att ställa för höga krav. Av någon anledning verkar det ofta resoneras att låga krav ställer till det betydligt mer än vad för höga krav gör. Av rädsla för att inte utmana autisten tillräckligt tar många det säkra före det osäkra och uppmanar autisten att träna på självständighet och sträva efter utveckling även om det inte skulle vara autistens önskemål. Allt för att autisten inte ska förbli utan stimulans.

Höga krav är ett större problem

Det är många som blir förvånade när jag berättar att för höga krav utgör ett betydligt större problem för mig än för låga dito. Missförstå mig rätt, jag tycker att alla borde få lagom krav ställda på sig för lagom är självklart det ultimata i detta fall. Det finns liksom ingen anledning till att ge autisten uppgifter i stil med ”vad är 1 plus 1?” om man vet att autisten ligger på en betydligt högre nivå än så och tycker om matematik. Men om min omgivning är osäker på hur mycket de ska utmana mig vill jag isåfall hellre att de ställer för låga krav på mig än för höga dito.

Hellre ostimulerad än utmattad

Varför då? Jo, för lågt ställda krav innebär att jag blir uttråkad och ostimulerad. För höga krav innebär däremot negativ stress, utmattning, psykisk ohälsa, avsaknad av livslust och mycket mer, och jag är tusen gånger hellre uttråkad och ostimulerad än mår psykiskt dåligt av utmattning och stress! Skulle jag dagarna i ända befinna på ett ställe där jag förväntas lösa uppgifter i stil med ”vad är 1+1?” skulle jag se uppgifterna som meningslösa, men det skulle inte göra mig så jättemycket. Jag skulle ju alltid kunna stimulera mig själv på min fritid!

Autism innebär ofta stor överbelastning

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det ofta oroas för att vi autister riskerar att bli bortskämda om vi ges väldigt mycket stöd, men däremot är det betydligt färre som oroar sig för de negativa konsekvenser som överkrav riskerar att föra med sig. Jag känner betydligt fler autister som säger att de fått alldeles för höga krav än de som säger sig önska att deras omgivning skulle ställt ännu högre krav. I slutändan är det alltid den enskilde autisten som ska bedöma vilken kravnivå som är lagom, men däremot ska du aldrig utgå ifrån att de flesta autister drömmer om att få höjda krav. Autism innebär ofta utmattning och stor överbelastning, och därför behöver vi oftast avlastning och sänkta krav istället för tvärtom!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

25 svar på ”Nej, vi med autism behöver inte höjda krav”

Hej, jag har skrivit till dig förut med frågor och nu skriver jag till dig igen med anledning av min nu 21-åriga hemmavarande dotter som står i en evighetslång kö för att få utredas om ev autism/add. Dottern har inget jobb, hon har för några månader sedan avslutat en ettårig utbildning som inte ledde till någonting alls då hon inte kände sig bekväm med yrket (Frisör) Då hon inte har någon erfarenhet av att arbeta och inte har den startmotor som behövs för att aktivt söka och försöka komma ut i någonting är situationen nu sådan att hon som sover så väldigt lite om nätterna sover långt ut på eftermiddagen och spenderar resten av dagen på sitt rum om jag inte försöker få med henne ut dom dagar jag är ledig. Min katastrof-hjärna arbetar förtvivlat med tankar på hur jag ska hjälpa henne och oro över att hon inte kommer iväg ut i ett självständigt och vuxet liv. Hur mycket kan jag pressa henne och till vilken nytta pressar jag henne ut i jobb jag innerst inne vet att hon skulle må dåligt i?

Jag tycker inte att du ska pressa din dotter ut i jobb där hon skulle må dåligt. Det finns många som inte mår bra av att jobba och mår betydligt bättre av att vara hemma med aktivitetsersättning. Frågan är om hon skulle må bättre i ett anpassat jobb, eller är hon en person som inte mår bra av att jobba alls oavsett vilka anpassningar hon får? Omöjligt att veta! Om hon själv vill kan hon ju testa att jobba inom en annan bransch, men annars kan ni avvakta och se. Det kan vara så att hon behöver återhämtning just nu.

Vad gäller hennes sovtider så är den stora frågan om det är ett problem för henne eller inte? Mår hon bra? Att sova på nätterna och vara uppe på dagtid är en norm i vårt samhälle, men denna norm kanske inte passar alla. Jag vet flera vuxna med NPF-diagnoser som har en likadan dygnsrytm son din dotter och säger sig må bra av det. En förvriden dygnsrytm kan förvisso bero på psykisk ohälsa som personen behöver behandling för, men det måste inte vara så!

Svara

Precis så här har vi det idag. Jag känner det som att jag ställer för lite krav på min autistiska 16-åring medan hennes pappa kräver mer än jag vet att hon klarar. Vi hittar inte en lagom balans här eftersom dottern inte själv kan uttrycka om det vi begär är övermäktigt eller lagom. Hur mycket hör till hennes diagnos, och hur mycket beror på tonårs-ovilja, det är ju ingen som kan svara på.
Där står vi och stampar sedan ett par år tillbaka.

Jag förstår att det är svårt för er att hitta en balans. Det är tyvärr omöjligt att veta vad som beror på tonårstrots och vad som beror på autism! För att vara på den säkra sidan skulle jag fråga barnet, och skulle jag inte få ett svar skulle jag ställa låga krav för säkerhets skull.

Svara

Det är väl en sak med personer under 18 som fortfarande är i föräldrarnas omvårdnad. Men vilken rätt har någon annars att ställa krav på en annan vuxen människa över huvud taget? Lika stor rätt som varje person skulle ha att göra detsamma med dem, tänker jag. Känns nedvärderande. Och om autisten har sagt eller visat att hen mår dåligt av det, så är det ju helt fel.

Egentligen kan ingen ställa krav på en vuxen person, men däremot finns det ofta indirekta krav för en vägran att ställa upp kan föra med sig negativa konsekvenser. Socialtjänsten kan inte tvinga en vuxen personen att arbeta, men vägrar personen kan konsekvensen bli hemlöshet då socialtjänsten slutar betala försörjningsstöd. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan agera på ett liknande sätt. Vad gäller boendestöd så är det ofta riktlinjerna som dikterar att det ska ställas krav på ”självständighetsträning”. Den berörda personen kan förvisso vägra att ställa upp på dessa krav, men risken finns att boendestödet dras in då.

Sedan finns det ju även krav på arbetsplatser och utbildningsprogram. Många mår bra av utmaningar när dessa ligger på lagom nivå, men risken finns att de ställda kraven blir för höga.

Jag håller med dig om att det är fel om autisten sagt att hen mår dåligt av kraven och det ändå inte sker en förändring! Om man är osäker på om autisten blir stressad eller ej är det enligt min mening bäst att ta det säkra före det osäkra och sänka kraven.

Svara

Jag menade mer utomstående som inte har någon relation till personer de tycker borda leva på annat sätt och göra annat än vad de gör, men ändå känner sig ha rätt att ha åsikter om dem, lägga egna värderingar och tro sig veta bättre om andra och deras liv än vad de själva gör.

Jag håller med dig. Utomstående har definitivt ingen rätt att ställa krav på andra!

Svara

Existerar verkligen tonårstrots?

Vi är flockdjur som vill vara till lags och bli accepterade, och det gäller även små autister. Har vi inte alla minnen av hur fruktansvärt det kändes att bli anklagad för olydnad eller trots när vi bara missförstått eller saknat förmåga?

Jag har två barn, 18 och 22. Autister är vi alla tre, och min strävan har varit att de ska känna igen var deras gränser går och kunna avgöra själva när de ska pusha sig och när de behöver vila. Det har inte alltid fungerat, för dels är det svårt att veta förrän det är för sent, och dels är budskapet från resten av världen att om du inte passar in och presterar så är du inte en fullvärdig människa.

Vad gäller att ställa krav så har jag försökt skilja på slentrianmässiga förväntningar och verkliga måsten – det finns färre sådana än man först kan tro!

Även det som man verkligen måste göra kan ofta göras på något annat, mindre outhärdligt sätt. Jag har utgått från att barnen inte säger nej utan anledning, så när de var små var det upp till mig att lista ut varför och hitta en lösning så att de kunde säga ja. Ett exempel: min dotter ville inte borsta tänderna, och jag såg hur mycket självövervinnelse det krävdes av henne varje gång. Det visade sig att hon hade sensoriska problem i munnen och verkligen plågades, men att hon ändå kämpat på eftersom hon trodde det var så för alla andra också. Via habiliteringen fick vi tips att byta till mildare tandkräm, skaffa en pytteliten bebis-borste och att ”bedöva” med sockerfritt tuggummi strax före borstningen. Tandborstning var fortfarande obehagligt, men inte till den grad att hon verkligen led. Hur hade det blivit om jag ”ställt krav” för att ”lära henne att ta ansvar”?

Vartefter barnen blivit äldre så har vi haft mera dialog och mindre detektivarbete. Oftast hittar vi en acceptabel lösning, men när det inte går och jag säger att det är nödvändigt så ger de sig faktiskt. Senast det hände, för ett par år sedan, sa min son ”Ok, mamma, du har cred. Om du säger att jag borde så tror jag dig.”

Precis som Paula säger så lever många autister med konstanta överkrav, och alltför ofta leder det till utmattning, ohälsa och sänkt livskvalitet. För en utomstående kan det se ut som att autisten försöker smita från rimliga krav, men i själva verket handlar det om att överleva. Det är bättre att ta bort hindren än att öka pressen, och det är lättare att vara flexibel och hitta lösningar om man inte redan kört slut på sig.

Ännu en Anna skrev:
”Precis som Paula säger så lever många autister med konstanta överkrav, och alltför ofta leder det till utmattning, ohälsa och sänkt livskvalitet. För en utomstående kan det se ut som att autisten försöker smita från rimliga krav, men i själva verket handlar det om att överleva. Det är bättre att ta bort hindren än att öka pressen, och det är lättare att vara flexibel och hitta lösningar om man inte redan kört slut på sig”

Jättebra sammanfattat av dig Ännu en Anna:)

Med reservation för att vissa av ”hindren” inte alltid går att ta bort utan ibland kan behöva hanteras med acceptans.

Det är många som dömer ut de autister som inte orkar sånt samhället ofta ”kräver”!
Det kan gälla alltifrån att inte orka delta/närvära vid t ex kalas/släktsammankomster till att inte orka slutföra gymnasie- eller universitetsstudier, organisera sin vardag, höra av sig till vänner/bekanta för att ta några exempel. Antar att det inte sällan kan ha att göra med att omgivningen ofta inte förstår vad som är för belastande för just den autisten en har att göra med. Min erfarenhet är att om en ändå vill hjälpa med vissa hinder som autisten ber om hjälp med kan det krävas att en lär känna autisten på djupet.

Det låter som att du är en jättenengagerad mamma iallafall som har god kontakt med dina barn. Kan en säga att du visar/har visat dina barn vägar med hjälp av dina egna autistiska perspektiv?

”Det låter som att du är en jättenengagerad mamma iallafall som har god kontakt med dina barn. Kan en säga att du visar/har visat dina barn vägar med hjälp av dina egna autistiska perspektiv?”

Tack, jag försöker så gott jag kan. Du har helt rätt i att mitt stöd till barnen har sin grund i mina egna erfarenheter, men de är ju egna individer med egna erfarenheter, och jag missar ibland. (Dessutom tänker jag att de skulle haft nytta av en mamma som kunde jobba heltid, sköta hemmet, servera näringsriktiga måltider på fasta klockslag, plus alla andra ”normala” mamma-förmågor. Finns det några mammor över huvud taget som inte känner sig otillräckliga? 😄😄)

Vi jobbar alla tre aktivt med att ta vara på våra styrkor och hantera/acceptera våra begränsningar. Det fungerar, utom när omgivningens och samhällets normer, krav och bristande anpassning gör det omöjligt. (alldeles för ofta)

Jag brukar läsa dina inlägg, Kritan, och tycker mig ha förstått att du också lever så.

Tack för din kloka kommentar, Anna! Det är en mycket bra fråga om ifall tonårstrots existerar. Det beror nog också på vad man menar med ”tonårstrots”.

Jag tror som du att dessa så kallade trotsåldrar i grund och botten handlar om att barnet av någon anledning inte klarar av att hantera de krav som ställs. Att ditt barn sa nej till att borsta tänderna p.g.a. annorlunda perception är ett bra exempel på detta! En tonåring utsätts dessutom ofta för överkrav och är sällan känslomässigt mogen för att hantera den typen av stress vilket ibland kan resultera i trots/utagerande beteende.

Själv har jag ofta varit med om att omgivningen trott att jag försökt smita från rimliga krav precis på det sätt du beskriver. Tyvärr trodde jag förut att dessa överkrav var rimliga för jag hade liksom inget att jämföra med! Idag vet jag bättre.

Jag håller med dig om att det finns färre riktiga måsten än vad många tror. Vad bra att du hittat en lösning som funkar för er alla och att dina barn faktiskt lyssnar på dig när det handlar om ett verkligt måste!

Svara

Jag har bara haft diagnos sedan 2012, och jag kämpar fortfarande med vad som är ”rimliga” krav att ställa på mig själv.

Det är faktiskt lättare med barnen: dels känner jag igen och kan bromsa en del av de överkrav de utsätts för, och dels finns det större förståelse i samhället idag. Sonen fick diagnos 2006, och mycket har hänt bara sedan dess. Bloggar som din, Paula, är ovärderliga. Innan autister kunde ta del av varandras erfarenheter och upplevelser var vi utlämnade till omvärldens (negativa) tolkningar av vårt beteende. Nu växer kunskapen att neurologisk mångfald är på riktigt och att ”annorlunda” inte är samma sak som ”sämre”.

Apropå tonårstrots – jag frågade min dotter om hennes åsikt. Hon hade ett ganska utförligt svar, men det gick ut på att ordet trots förutsätter att man ser den som trotsar som någon man kan kräva lydnad av, snarare än någon man kan samarbeta med. Jag tror hon kan ha rätt, för de föräldrar jag känner som haft den attityden har också haft ”trotsiga” tonåringar. De föräldrar jag tänker på brukade ofta avfärda barnens skäl att säga nej, och när man inte längre förväntar sig att bli hörd så minskar utrymmet för dialog och konfliktlösning.

Vad roligt att du tycker att det jag skriver på min blogg hjälper. Jag håller med om att förståelse för autism troligen ökat i samhället, men tyvärr finns det fortfarande väldigt mycket som behöver förbättras, inte minst autisternas situation i skolan. Jag tror som du att det faktum att vi autister kunnat ta del av erfarenheter har stärkt oss. Innan jag fick träffa andra autister trodde jag att jag hade fel om det mesta, men tack vare andra autister och habiliteringen fick jag bekräftelse på att man visst kan funka som jag!

Jag gillar din dotters resonemang om tonårstrots! Det är intressant att det ofta förväntas lydnad av barn och tonåringar. Skolvägrar tonåringen ses det inte sällan som trots, men vilken rätt har vi vuxna egentligen att kräva av ett barn att vara på ett ställe där det mår dåligt?

Svara

Håller med, men ändå inte. Jag förespråkar ofta att alla människor borde öva sig i att utmana sig själva, och ta mer ansvar. Tror att många problem går att lösa, men att man måste tänka på ett nytt sätt och inte alltid gå direkt till standardlösningar. Tror faktiskt att även en del autister skulle kunna göra mer om man hittade fler/nya/annorlunda sätt att göra dem – och att det finns en styrka i att veta att även autister kan utvecklas. Men! Däremot så håller jag med om att detta ofta används mot autister på ett felaktigt sätt. Ofta är det just för att någon är autist som neurotypiker anser att den behöver ändra sig själv och såklart på exakt det sätt som neurotypikerna anser är rätt. Finns mycket oförståelse för hur en del saker verkligen kan bryta ner oss autister och hur lätt det är att bli överstimulerad eller till och med utbränd. Så därför håller jag som sagt delvis även med dig =)

Jag tror att jag förstår hur du menar! 🙂 Däremot är jag tveksam till att en autist borde lära sig att ta ansvar om det inte är autisten som själv önskar det. Alla vi autister är individer och behöver olika lösningar, men jag får personligen avlastning just genom att slippa utmana mig själv, ta ansvar och försöka hitta nya sätt att göra saker på (har testat det mycket men det fungerade inte!) Även om jag skulle kunna utvecklas mer mår jag inte bra av det. Därför tackar jag nej till denna typ av utveckling men måste tyvärr ta diskussionen med biståndsbedömare ibland.

Däremot kan jag såklart utvecklas inom andra livsområden. Grammatik är ju mitt specialintresse, och jag skulle kunna bli ännu bättre på grammatik genom att läsa ännu mer grammatik om jag skulle vilja det. Men i så fall kan jag utvecklas på egen hand hemma och det är ingenting jag vill diskutera med myndigheter, boendestödjare och andra som tycker att jag borde utvecklas. Vill jag utvecklas inom mina specialintressen vill jag liksom sköta det själv och höja kraven på mig själv utan andras inblandning.

Men ovanstående kan iofs vara ett exempel på det du nämnde, dvs att omgivningen ofta kan trycka ner en autist genom att påtala vilka områden denne borde utvecklas inom när autisten kan vilja utvecklas inom något helt annat område.

Svara

Jo jag tänkte på det att..

så länge någon inte har fördjupat sig i en autists osynliga utmaningar går det inte att veta om personen behöver högre krav på sig eller ej. De eventuella osynliga utmaningarna och livsomständigheter i övrigt/helhetsperspektiv på autistens livssituation bör ligga till grund för ett ställningstagande till om någon behöver sänkta eller höjda krav!
Liksom för om någon behöver ”ta mer ansvar” eller ej på något sätt.

Ofta verkar det som att många missuppfattar
autisters synliga och osynliga beteenden, aktiviteter, prioriteringar och drar en mängd olika förutfattade slutsatser om vad den enskilde autisten ”borde må bra av”. Speciellt om det är något hen inte gör, vill, ställer upp på. Jag är så trött på att så många utgår från sig själva och bestämmer autistens behov och vad hen borde känna, ha som mål, sträva efter..

Vissa autister skulle själva också behöva utveckla sitt tänkande och resonemang kring andra autisters behov. Idag dömer vissa andra för lätt. Det kan vara i samband med att de hittat något som fungerar för just dom som de är lite väl ”på” andra, lite inflexibla i att se till andras individuella behov..

Glömde skriva…
undersök, undersök, undersök också till alla som vill förstå autister bättre. Dra inte för enkla slutsatser. Det behöver inte alls vara så som omgivningen tror, så som det ser ut att vara.

Jag har märkt att omgivningen lätt vill projiciera sina känslor på mig när de ser mig göra något eller inte göra något och det har jag blivit mycket förvirrad av. Istället har jag många gånger behövt få frågan om vad JAG känner inför, under och efter t ex någon aktivitet jag gjort eller något sammanhang jag varit i. Påminnelsen om att ”försöka skilja på andras och egna upplevelser/känslor” och att ”det är helt normalt/går att förstå eftersom du har autism” eller liknande, hade också kunnat hjälpa mig.

Bra skrivet! Jag har också märkt att omgivningen gärna projicerar sina egna känslor på mig oavsett om det handlar om matvanor, undvikande av krav, utmattning eller något liknande.

Jag håller också med dig om att en autist inte nödvändigtvis förstår en annan autist. En autist kan, liksom en neurotypiker, utgå ifrån sig själv, och vissa autister tänker: ”jag har autism och jag mår bra av att utvecklas så mina erfarenheter kan tillämpas på alla andra autister utan undantag.” Den risken finns särskilt om en autist fungerar som normen i t.ex. viljan att utvecklas/träna på svåra saker/ha ett jobb. Då är det lätt att dra förhastade slutsatser som ”alla människor mår bra av att jobba/exponera sig för sina svårigheter”. Och den typen av generaliseringar och antaganden är livsfarliga!

Svara

Du/Paula skrev: ”Och den typen av generaliseringar och antaganden är livsfarliga!” och jag håller med till tusen. Det är därför det kan vara livsfarligt för autister att hänvisas till t ex en Daglig verksamhet, en psykiatrimottagning, en samtalsterapeut, handläggare på kommunen om dessa arbetar enbart utifrån devisen att ”alla människor mår bra av att jobba/exponera sig för sina svårigheter”. Det är läskigt när professionella och deras ledningar snöar in i en bestämd uppfattning om vad som är rätt och bra för de flesta med autism och inte inser att de kan behöva göra en del undantag från sin linje.. om de vill hjälpa vissa autister på riktigt.

Sant! Det värsta är att autistiska ungdomar/unga vuxna sällan vet vad som är bäst för dem själva utan lyssnat blint på vad vuxna säger. Och mår de dåligt kan de ha svårt att koppla att det dåliga måendet kan bottna i exponeringen. Även vi vuxna autister kan ibland ha svårt att lyssna på våra egna behov, men ungdomar är ännu mer utsatta.

Svara

Ja långt upp i vuxen ålder ”kopierade” jag uttalanden andra gjorde om mina behov och känslor och så spreds de som mina när jag uttalade dom. Jag trodde på dom, andra trodde på dom. Du har ju skrivit att du gjort samma och jag tror det var du som var den första som fick mig att förstå detta också.

Numera sväljer jag inte uttalanden autister gör om sina behov direkt utan tänker alltid på att de kan vara påverkade/färgade av andra som (ofta med all välvilja) formulerat och därigenom bestämt deras behov som de sedan kopierat. Frågar en en autist 10 år senare kan en få ett helt annat svar.. T ex att en inte visste bättre, att en hade svårt att skilja på egna och andras behov.

Precis, jag gjorde exakt samma sak! Men det har förändrats sen jag blev äldre.

Jag minns när jag läste till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, och skolan hade förutom informatörslinjen också ett par andra utbildningsprogram för elever med Aspergers syndrom/autism. Jag fick höra att vi informatörselever ofta var ”jobbigast” och klagade mest när det gällde skolans aktiviteter. Många av oss tackade t.ex. nej till skolans gemensamma sociala fikastunder i köket och ifrågasatte även många andra aktiviteter som skolan anordnade medan de autistiska eleverna på de andra utbildningsprogrammen deltog oftast i de flesta aktiviteter snällt utan att klaga och ifrågasätta.

Faktum är att vi som läste på informatörslinjen var äldre än de autistiska eleverna på de andra utbildningsprogrammen. Och eftersom vi hade valt att läsa till informatör/autismföreläsare hade vi reflekterat mycket kring vad vi mådde bra respektive mindre bra av. Vi var ju med tanke på vårt blivande yrkesval intresserade av sådana frågor. Jag är övertygad om att det var det som gjorde att vi ofta sa ifrån medan eleverna på de andra linjerna verkade glada och nöjda med det mesta. De var unga och gjorde förmodligen som vuxna sa. Det är vad jag tror.

Jag tycker exemplet du nämnde i ngn kommentar på något av de senaste blogginläggen var så bra dvs jag kunde relatera till mig själv och vissa andra autister. Du skrev ungefär att p.g.a. att andra sagt till dig att du skulle bli rastlös av att leva på aktivitetsersättning så började du uttrycka för andra att du inte skulle ansöka om det för att det kunde göra dig för rastlös.. Detta är väl ett talande exempel på att ha svårt att skilja på egna och andras känslor om vad som är bra för en? Inget illa ment, tycker detta är ett jätteintressant exempel. Sedan prövade ju du aktivitetsersättning och upplevde raka motsatsen ju, har du berättat om.

Precis så var det! Jag viftade liksom bort mina egna känslor för jag trodde inte att det var möjligt att känna som jag gjorde. Ingen hade någonsin sagt till mig att man kunde tycka att det var skönt att inte ha några åtaganden på dagarna så jag förstod inte att mina känslor var ”verkliga”.

Jag visste inte heller vad som var mina känslor och vad som var andras men förstod samtidigt inte heller att jag hade svårigheter i att identifiera mina egna känslor. Det tog lång tid innan jag förstod att jag hade dessa svårigheter! Det var först efter att jag hade börjat förstå vad jag hade svårt med som jag lärde känna mig själv och mina känslor och behov.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap