När en person utan Aspergers syndrom, autism eller någon sjukdom vaknar efter en natt med endast två timmars sömn så kan han eller hon känna att skol- eller arbetsdagen kommer att bli jobbig. Vederbörande kanske dricker en kopp kaffe vilket kan underlätta något, men samtidigt blir det jobbigt att behöva skärpa sig maximalt hela dagen. Det kanske blir slarvfel på jobbet, och personen måste ta det lugnare än vanligt. Men det är nog ingen större fara för man kan alltid kompensera den dåliga sömnen under nästkommande natt.
Tänk om du alltid hade det så?
Men tänk dig om du alltid hade det så, varenda dag, år ut och år in! För många av oss som lever med Aspergers syndrom, autism och/eller ADHD är det ovannämnda scenariot en vardag. Allt tar extremt mycket energi, oavsett om man har sovit bra eller dåligt. Och det hjälper inte att sova bort tröttheten eller att dricka kaffe för vi måste ändå lägga energi på saker som ni andra människor gör automatiskt. För att bearbeta alla intryck (i autism ingår nämligen inte sällan intryckskänslighet) behöver vi tillräckligt mycket vila och återhämtning mellan varven.
Mådde dåligt dagen efter
Under min studietid på aspergerinformatörslinjen på Ågesta Folkhögskola var skoldagarna sex timmar långa. Jag fick gå upp klockan 7 på morgnarna och var åter hemma från skolan vid 15-tiden. Efter vissa skoldagar hade jag boendestöd, och när boendestödet hade åkt hem så hade klockan hunnit bli 18 eller 18:30. För att orka skärpa mig även nästa dag behövde jag 12 timmars sömn, och jag skulle därmed ha behövt gå och lägga mig vid boendestödets slut klockan 19 för att må någorlunda bra dagen efter. Det kändes däremot som en oerhört tråkig tanke att aldrig få göra något roligt, och därför tillät jag mig själv att vara uppe till kl 21 istället med konsekvensen att jag mådde extremt dåligt dagen efter. Att vara social och ta in information i skolan dränerade mig nämligen på all min energi trots att skolan var autismanpassad och lärarna underbara.
När jag tog upp problemet med skolan så möttes jag av medkänsla och förståelse. Jag blev beviljad en kortare skoldag en dag i veckan samt en tillåtelse att ta sovmorgnar ibland och att ta vilodagar ibland om jag var för trött för att åka till skolan. Sådana här anpassningar kan göra susen för oss med Aspergers syndrom/autism! Tack vare att jag fick mer vila kunde jag ta in betydligt mer information i skolan vilket ledde till att jag orkade fortsätta och bli autismföreläsare. Utan Ågestas stöd hade jag däremot aldrig kunnat bli en föreläsare och orkat skriva mina böcker för då hade jag blivit utbränd och behövt sjukskriva mig.
Alla vuxna arbetar inte heltid
Sluta tvinga barn med Aspergers syndrom och autism att gå i skolan på heltid! Det är tusen gånger bättre att barnet är någorlunda piggt för att orka lära sig något i skolan än att det blir utbränt och inte orkar lära sig något i slutändan. För övrigt får inte glömmas bort att långt ifrån alla vuxna arbeta på heltid. Vissa är del- eller heltidssjukskrivna och andra saknar heltidsarbeten av andra anledningar. Varför kräver vi något av våra barn som inte vi vuxna kan leva upp till?
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
58 svar på ”Sluta tvinga barn med autism att gå i skolan på heltid!”
Hej Paula. Intressant att läsa ditt inlägg. Tror att det delvis därför är att min son, (och även andra barn) inte orkar mer än en halv termin innan orken totaltryter. Vid novemberlovet är orken körd i botten, och då skall ”allt” det roliga med advent, julspel, julfest mm dra igång. Vår son fungerar inte i december, och med dina kloka ord borde han kanske få en lång semester då istället och endast gå på det han orkar. Inte skola med krav varje dag. En tankeställare till mig som mamma 🙂
Hej Anette! Vad jag känner igen mig i det här med att vara helt körd i botten. För mig har det alltid varit så att jag orkar överanstränga mig i en viss period, men om det blir för mycket totalkraschar jag. Därför orkar jag ha många föreläsningar på en och samma månad en eller ett par enstaka gånger, men jag skulle aldrig orka leva så i längden.
Jag tycker absolut att det är en bra idé att låta din son ha en längre semester. Ibland kan det vara just sådana här ”roliga” dagar som advent och julspel som tar all energi från NPF-barn. Skolor tycker oftast att alla elever behöver sådana här ”slappdagar” för att orka med det ordinarie skolarbetet, men för barn med Asperger och andra NPF-diagnoser kan det vara just de här dagarna som avviker från schemat som gör att man blir helt utbränd.
Min dotter blev utbränd. Och har varit hemma mycket.
Hon går nu i skolan mellan 10.00 och 12.30 samt är ledig på onsdagar då hon vilar.
Usch, vad tråkigt att höra att din dotter blev utbränd! 🙁 Själv blev jag ordentligt utbränd först i vuxenåldern, men det faktum att jag hade kört slut på mig själv under alla skolår bidrog förmodligen till att jag kraschade till slut.
Jag tycker att det låter som en jättebra idé att låta din dotter ha kortare skoldagar och en ledig dag i veckan, sånt kan göra otroligt mycket! Hoppas hon mår bättre nu.
Mår endel människor alltså BRA i skolmiljö och arbetsmiljö?? Usch, jag kommer bara å tänka på min hiskeliga humör som barn när jag tänker på skolan.
Idag gjorde jag mitt livs bästa inköp, hittills. Ett par hörselskydd, regäla. Jag använde dom när jag handlade på stormarknaden och på bussen hem. För första gången sen urminnes tider så slumrade jag till! Jag var så avslappnad i kroppen av att det var tyst, att jag nästan somnade.
Inne på stormarknaden gick det förbi mig en personal med en skramlande vagn – jag spände mig och väntade obehaget men eftersom jag hade hörselskydd så skonades jag från det! Åh, så härligt!
Tänk om jag fått använda (och vetat att jag behövde) hörselskydd i skolan – då hade jag KANSKE orkat hela dagarna ändå.
Jag håller verkligen med dig. Skoldagarna måste absolut kortas ner för dom som behöver, det är helt galet långa dagar. Jag tror att det ofta är en missuppfattning av barn med npf och autism – att när barnet upplever sensorisk överbelastning så tolkar lärare och omgivningen det som dåligt uppförande.
Många i personalen tror kanske inte att barn kan bli utbrända eller för trötta och ser inte symtomen.
Det är verkligen inte konstigt att en del barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tappar humöret i skolan. De har en otroligt hög arbetsbelastning, och det är inte alls konstigt att de inte klarar det. Jag håller med om att många i personalen inte vet hur det kan vara för barn och de tror bara att barnet beter sig trotsigt och är dåligt uppfostrat.
Vad bra att hörselskydden hjälper dig! När man har en känslig perception kan det göra otroligt mycket. Själv har jag kommit fram till att min perception inte var det största problemet för mig i skolan (även om jag tycker att det är jobbigt med höga ljud), utan det är mina begränsade intressen samt alla praktiska moment (att klä på sig, packa sin väska, spela spel, laga mat, städa osv), och man måste göra otroligt många praktiska saker i skolan. Sedan blev jag utbränd av nästan alla skolämnen för det enda jag gillade och var intresserad av var språk, allt annat var helt ointressant för mig och fick mig att må riktigt dåligt.
I högstadiet så blev det så för mig att jag kom alltid lite senare men det var för att jag stressade på morgonen, jag stressar nästan för ingenting numera, Gymnasiet blev för mycket för mig också med blandade tider, tex måndag 8:30 – 15:00 tisdag 10:00 -14:00 och onsdag 12:00 – 15:00 etc. Måndagar var ju värst så klart. Jag tror många skolor inte tänker på detta som om det vore något problem, jag gillar inte att skylla på lärare men dom missförstår ju en så enormt mycket. min lärare i högstadiet trodde till och med att jag pysslade med droger för att jag kom försent.
Ja, lärare kan verkligen missförstå, speciellt om de är okunniga om neuropsykiatriska diagnoser. Men konstigt ändå att din lärare trodde att du pysslade med droger! Det kan ju finnas hur många anledningar som helst till varför man är trött eller kommer försent.
Många upplever att blandade tider är värst då man inte har någon rutin då. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola fick jag gå och lägga mig tidigt även på mina lediga dagar så att min dygnsrytm inte skulle bli förstörd. Många tyckte att jag överdrev när jag gick och la mig allra senast kl 21 även på helgerna, men jag var tvungen! För när min dygnsrytm blir förstörd mår jag riktigt dåligt. Nuförtiden äter jag sömntabletter för jag har så oregelbundna tider på mitt jobb, och det är tyvärr ingenting jag kan göra något åt 🙁
Vad bra att du har slutat stressa! Jag stressar tyvärr varje gång jag ska iväg, oavsett vilken tid på dygnet det är.
Hej, tack för svaret 🙂
Jag skrev nog lite fel där, jag stressar nästan hela tiden numera, något som börja hända på Gymnasiet. Jag har en fråga, vart ska man vända sig om man vill ha mediciner? jag har gått till en rehabetringen och hon jag prata med sa att jag var ganska nedstämd vilket var ganska vanligt men jag berätta inte personliga saker för henne för jag kände mig ganska otrygg med den jag prata med. du har väll mer erfarenhet med människor än vad jag har för jag är ganska ung.
Detta kanske inte har med tråden att göra, men… jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
Hej igen! 🙂
Det var riktigt tråkigt att höra att du mår dåligt! 🙁 Du får absolut ställa frågor här, det spelar ingen roll om det inte har med tråden att göra.
Nu vet jag inte vilka slags mediciner du menar, men jag antar att du menar antidepressiva? När jag åt antidepressiva förut gick jag till en psykiatrisk mottagning och en psykiater där skrev ut medicin till mig. Men egentligen ska du kunna kontakta vilken läkare som helst på t ex vårdcentralen om du vill diskutera mediciner. Min husläkare på vårdcentralen skriver ut sömntabletter till mig, och det har aldrig varit några problem med att få dem utskrivet.
Om du är ung, kan du även testa att kontakta BUP! Nu vet jag inte om du vill ta upp frågan med dina föräldrar, men om du känner dig bekväm med att berätta för dem så kan du be dem hjälpa dig att boka tid hos någon läkare på vårdcentralen eller någon annan mottagning. Hoppas det löser sig! Och om du har fler frågor, får du alltid skriva här.
Jag har en fråga, vart ska man vända sig om man vill ha mediciner?
Du ringer upp din gamla lärare och säger att du är i desperat behov av narkotikaklassade mediciner. 😉
Min läkare på öppenspykiatrin ville skriva ut Strattera mot ADHD till mig. En läkare på vårdcentralen ville skriva ut den antidepressiva medicinen Lyrica mot social fobi till mig (sedan visade det sig att jag inte hade Social fobi och att antidepressiva mediciner enligt ny forskning förstärker symptomen vid Social fobi). Jag tycker inte att den stora frågan är hur man får tag i mediciner. Den stora frågan är hur man träffar en läkare utan att bli mnedicinerad med antidepressiva mediciner.
För människor som inte är allvarligt deprimerade så tror jag det är läge att fråga sig varför man mår som man mår? Många aspergare lider nog snarare av en nedstämdhet som är en reaktion på livet de lever än av en klinisk depression. Det kanske är dags att börja leva som den du är istället för den som samhället har försökt att göra dig till? Men är du allvarligt deprimerad så ska du givetvis äta medicin. Det kan rädda liv.
Jag tycker inte att den stora frågan är hur man får tag i mediciner.
Om jag hade läst din kommentar tidigare idag hade jag hållit med om att det brukar vara så, men jag kom nyligen hem från vårdcentralen och blev chockad. Den läkare som jag träffade tyckte inte alls att det är bra att jag äter sömntabletter varje kväll, och det var svårt för mig att få henne att skriva ut nya. Till slut gjorde hon det motvilligt, men endast 50 tabletter vilket räcker 25 dagar och inget mer. Nu har jag alltså ett nytt och ganska onödigt orosmoment i mitt liv. Var kommer jag få tag på nya sömntabletter när de här tar slut om några veckor?!
Jag håller med läkaren om att det inte är bra att äta sömntabletter och verkligen inte varje kväll vilket jag gör nu. Men vad har hon för lösning? Att erbjuda mig permanent sjukersättning på deltid kanske så att jag slipper ligga vaken på nätterna och oroa mig över min ekonomi? Se till att kommunen ordnar hemtjänst som gör exakt allt åt mig, inklusive plockar upp allt på golvet, och jag slipper oroa mig för hur jag kommer att orka med allt? Om mitt liv var i ordning och jag levde ett liv som passade mig, ett liv som inte gjorde mig överbelastad, skulle jag sova på nätterna och skulle inte behöva sömntabletter alls. Under de åren jag inte jobbade och var gift sov jag som en stock på nätterna för min dåvarande man gjorde allt hemma och jag hade försörjning. Då hade jag aldrig kommit på tanken att be om att få sömntabletter!
Idag fick jag visserligen en ny remiss till utredning för kroniskt trötthetssyndrom (alltid något positivt;-)), men tyvärr behöver jag hitta en ny läkare igen som skriver ut sömntabletter till mig! Om jag inte får min medicin, kommer jag inte kunna fortsätta föreläsa alls, och samhället vinner ju på att jag åtminstone kan arbeta lite grann.
Låter som läkaren inte orkade/kunde/hade tid med att sätta sig in i din situation ordentligt, har själv problem med att till och med habiliteringen drar förhastade slutsatser.
Sedan hjälper det nog inte att samhället i stort vill att allt ska ha ”quick fix”…
Alla dessa ”besparingar” som samhället gör kortsiktigt kommer ha förödande konsekvenser långsiktigt.
Ja kanske hade hon ingen tid. Men jag tycker att hon kunde ha skrivit ut tabletter så att det räcker lite längre alternativt boka en ny tid med mig till nästa månad så att jag kan få mer medicin då. Nu kommer jag behöva oroa mig för hur jag får tag i medicin om 25 dagar när tabletterna tagit slut!
Ja usch för alla dessa besparingar! 🙁 Men samhället skulle verkligen spara på att jag får medicin så att jag åtminstone kan arbeta lite grann. Konstigt att läkarna förut har tjatat på mig att äta antidepressiva mot tvångssyndrom och jag har vägrat för jag anser att medicin endast ska ätas i nödfall och jag kan leva med mitt tvång. Och nu när jag tycker att det är nödfall när det gäller sömnsvårigheter så är det plötsigt svårt att få medicin!
Var kommer jag få tag på nya sömntabletter när de här tar slut om några veckor?!
Men läkaren ska ju se till din hälsa i första hand och inte till din arbetsförmåga. Så det kanske var rätt av läkaren att inte skriva ut sömntabletter?
Jag tror läkarna är mer restriktiva med att skriva ut mediciner som är narkotikaklassade. Det är möjligt att det hade betydelse för att din läkare inte ville skriva ut sömntabletter?
Egentligen är det säkert rätt att inte skriva ut mediciner hur som helst, och det är verkligen inte bra att ta sömntabletter varje natt. Jag tycker egentligen innerst inne att man inte ska ta sömntabletter alls! Enligt mig har oftast depression och sömnsvårigheter en bakomliggande orsak, och man borde alltid försöka göra livsstilsförändringar istället för att äta medicin om det bara går.
Men just nu oroar jag mig mycket för min ekonomi och annat eftersom min sjukskrivning går ut snart och jag kanske kommer att sakna försörjning. Därför ligger jag vaken på nätterna och kan inte sova utan sömntabletter. Och sömntabletterna gör ju bland annat att jag orkar föreläsa! Försäkringskassan kräver att alla behandlingsmetoder är uttömda innan man får sjukersättning, och det innefattar bland annat mediciner. I mitt fall finns det medicin som gör att jag klarar av att jobba (=sömntabletter), men om läkarna vägrar att skriva ut medicinen till mig och Försäkringskassan inte ger mig pengar för att jag inte äter medicin som skulle förbättra min arbetsförmåga blir det ju verkligen moment 22. Men mitt mål är verkligen att sluta ta sömntabletter varje dag och endast ta dem i samband med föreläsningar, så gjorde jag ju innan min sjukskrivning när jag inte behövde oroa mig för min ekonomi, och det fungerade bra!
Men konstigt ändå att din lärare trodde att du pysslade med droger!
Det är ju inte utan att man undrar vad den läraren gjorde åt saken? Jag menar, det är ju en ganska allvarlig misstanke om det skulle visa sig stämma. Hur gick läraren visadare med misstanken? Jag gissar att läraren inte gjorde någonting mer än att misstänka att André sysslade med droger och det är ju lagom smart av läraren om det nu hade varit på det viset. Jag menar, har man en elev som man anser sig på goda grunde misstänka syssla med droger så kanske man som lärare ska göra någonting åt saken?
Men jag kanske har fel? Läraren kanske gjorde en stor sak av sin misstanke om att du sysslade med droger, tex kopplade in rektorn, kuratorn, samtal med föräldrarna mm?
Du har rätt i att det är en allvarlig misstanke. Jag minns att en lärare på mitt gymnasium misstänkte att en av mina vänner pysslade med droger. Det hon gjorde var att prata med henne, och hon övertygade henne om att hon inte gjorde det. Min vän var både chockad och förvånad över lärarens fråga.
jag gillar inte att skylla på lärare men dom missförstår ju en så enormt mycket
På den punkten är vi olika du och jag. Jag gillar att skylla på lärare, socialsekreterare, handläggare på Försökringskassan och en och annan läkare. Jag tycker de är inkompetenta och att de förtjänar kritik till dess att de presterar bättre. Konstruktiv kritik är bäst så klart men ibland gillar jag att bara klaga på hur dåliga de är. Det enda jag kan säga till lärarnas försvar det är att de nog gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Tyvärr tycker jag inte att det räcker på långa vägar.
Hej Mats. Grejen är att i den här staden jag bor i är det ganska vanligt med droger, kanske det är överallt men det går ju inte förneka att vissa håller på med sånt i högstadiet, jag gick i en liten grupp där jag vill säga att 90% pysslar med droger. Så det var kanske därför han fråga mig. jag höll på med lite dumheter i högstadiet men vem gjorde inte det, jag var fortfarande delaktig på lektioner och kom alltid endå om jag kom senare.
Jag vill säga att jag har mått ganska dåligt senaste halvåret pga hoppat av gymnasiet och blivit fast hemma. Folk försöker få ut mig på fester, eller att umgås bara. Ibland har jag tvingat mig själv att gå. Jag har gått på några enstaka fester visst. men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha med mig någonstans. Om jag har rätt så är självmordstankar väldigt vanligt för människor med asperger, något som börjat dyka upp i min skalle då o då även fast jag är säker på att jag inte kommer att göra det, Men endå att ha en läkare vore ganska skönt kan jag tänka mig, jag är inte mycket för mediciner men jag har hört att det ska underlätta lite i alla fall. Jag ska prata med min mor om vi kan gå till vårdcentralen eller något… hon påstår att jag mår dåligt för att jag inte går ut och att jag sitter i mitt rum hela tiden, men det är ju inget nytt precis.
Vad tråkigt att höra att du mår så dåligt, André! 🙁 Ja, tyvärr är det ganska vanligt att ha självmordstankar när man har Aspergers syndrom, men jag är nästan övertygad om att detta inte beror på Aspergern i sig utan på det faktum att samhället inte är anpassat efter våra behov alls. Nästan vem som helst skulle bli deprimerad om man ständigt hamnade utanför och samhället krävde att man kör slut på sig själv.
Själv hade jag också starka självmordstankar för 15 år sedan, men det berodde just på att jag levde ett liv som inte passade mig. Självmordstankarna försvann med en gång när jag fick aktivitetsersättning och kunde stanna hemma hela dagarna. För mig var det positivt att få isolera mig och inte ha en sysselsättning, men jag vet att många andra fungerar tvärtom. Så jag instämmer med Mats om att det är viktigt att fråga sig varför man mår som man mår. Jag tycker att livsstilsförändringar är det allra viktigaste när det gäller behandling av depression, och framför allt spelar dessa tre saker en mycket stor roll:
1. Att få i en Asperger-anpassad miljö
2. Att äta nyttigt
3. Att motionera
Men självklart ska man äta medicin om man verkligen är allvarligt deprimerad!
Hej, kanske du skall be om en kurator/psykolog via HAB eller vårdcentralen…sen kan du alltid visa läkaren eller din mor allt som står här om du har svårt att ”prata – berätta” eller skriva ner på papper och ge dom…Och det är viktigt du försöker förklara för din mor att detta inte alls har med saken att göra att du skulle må bättre av att ta dig ut liksom…
Man tvingar inte en lam att gå, en döv att höra, en blind att se, en stum att prata MEN man tvingar om och om igen personer med sociala handikapp att vara just sociala och försöker göra om dom att passa in i mallen för vad som är det ”normala” i samhället man har orimliga krav och förväntningar utan att förstå att den som skall anpassa sig är omvärlden…för den KAN anpassa sig!
Man tvingar inte en lam att gå, en döv att höra, en blind att se, en stum att prata MEN man tvingar om och om igen personer med sociala handikapp att vara just sociala
Du har så rätt! Och det där är helt tokigt. Jag minns att jag för några år sedan läste en artikel om en man som satt i rullstol och flygplatspersonalen ifrågasatte honom och undrade varför han inte kunde försöka gå lite grann när han skulle flyga utomlands. Men han kunde verkligen inte gå alls! Jag kan tänka mig att alla som läste artikeln blev chockade och undrade hur man kan ifrågasätta någons behov av rullstol.
Det är verkligen helt tokigt att ifrågasätta något sådant, och jag kan inte alls förstå hur man tänker då! Men det som ofta glöms bort är att vi som har Asperger och andra osynliga diagnoser blir ofta ifrågasatta, och då är det inte alls lika många som blir chockade när andra frågar oss varför vi inte kan göra saker vi inte klarar av. Det är bara för att våra svårigheter inte syns utanpå!
Hej Mima 🙂
Jag är väldigt tacksam över att ni ger tips till mig för jag har inte har haft så mycket erfarenheter med att gå till läkare och andra ställen när det kommer till att försöka få någon sorts hjälp från samhället. Att skriva ner på papper låter som en bra idé, Jag tror att anledningen till att folk missförstår en är att man försöker få fram hur man ser på saker eller upplever saker på ett annat sätt, det är ganska jobbigt för jag vet inte vad jag ska säga när jag är i ett samtal osv, jag är rädd för att säga fel oftast. Jag har blivit jätte nere psykiskt efter gymnasiet, jag blir oftast arg och ledsen inombords ibland när inte saker går till och att man måste vänta, det är det värsta jag vet.
Tack Paula för denna bloggen, jag tycker det är jätte intressant med folk med samma diagnos beskriva hur man upplever vardagen i sitt eget perspektiv man känner faktiskt igen sig 🙂
Jag är väldigt tacksam över att ni ger tips till mig för jag har inte har haft så mycket erfarenheter med att gå till läkare och andra ställen när det kommer till att försöka få någon sorts hjälp från samhället.
Jag tycker det låter vettigt att söka vård om du mår dåligt men jag föreslår att du vänder dig till öppenpsykiatrin (BUP?) istället för vårdcentralen. Öppenpsykiatrin borde ha bättre kunskap om Aspergers syndrom och samtida diagnoser och större möjligheter att hjälpa dig på ett bra sätt. Läkarna på vårdcentralerna ger jag inte mycket för vad gäller psykiatrisk behandling. Det är möjligt att du måste gå vägen om vårdcentralen för att få komma till öppenpsykiatrin. Dessutom kanske det går snabbare att få komma till vårdcentralen än att vänta på att få tid hos öppenpsykiatrin. Men om du har Aspergers syndrom så tycker jag att du borde ha en kontakt inom psykiatrin som du kan vända dig till i sådana här lägen. Du ska inte behöva vara utlämnad till läkare på vårdcentraler.
Vad kul att du känner igen dig i min blogg, jag blir alltid glad av att få positiv feedback 🙂
Jag tror en del personer med Aspergers syndrom mår dåligt av social isolering. För min del är social isolering det minst dåliga av två dåliga alternativ. Jag mår dåligt av socialt umgänge och jag mår dåligt av att vara socialt isolerad. Skillnaden är att jag står ut med att vara relativt socialt isolerad men inte med att umgås socialt på ett normalt sätt. Det är en balansgång som lätt leder till att det blir för mycket av det goda oavsett vad jag väljer.
Jag tror också att många med Aspergers syndrom inte mår bra av att vara isolerade. Jag mådde ju jättebra av att gå hemma utan sysselsättning, men många andra mår dåligt och klättrar på väggarna om de inte har sociala kontakter eller något att göra. Och därför behövs bland annat daglig verksamhet!
Jag har hört många säga samma som du Mats att det är en svår balansgång att välja om man ska vara isolerad eller umgås med andra för man mår dåligt av båda sakerna. Jag undrar om det kan vara så att de Aspergare som har starka specialintressen mår bra av att vara hemma men andra som inte har speciellt starka specialintressen eller inga specialintressen alls behöver sysselsättning och mycket mer sociala kontakter? Det är bara min teori, men jag har ibland undrat om det kan vara så.
Jag är en som inte har några specialintressen och jag håller på att bli galen av att vara ensam hemma och utan sysselsättning, så på mig stämmer din teori.
Intressant! Tack för att du berättade hur det är för dig, Johan.
Jag undrar om det kan vara så att de Aspergare som har starka specialintressen mår bra av att vara hemma men andra som inte har speciellt starka specialintressen eller inga specialintressen alls behöver sysselsättning och mycket mer sociala kontakter?
Det kan ligga någonting i det. Jag mår mindre dåligt av min sociala isolering om jag är inne i något intresse. Då uthärdar jag isoleringen mycket bättre än om jag är sysslolös.
Intressant! Då ligger det kanske någonting i det.
hon påstår att jag mår dåligt för att jag inte går ut och att jag sitter i mitt rum hela tiden, men det är ju inget nytt precis.
Social isolering kan både bero på och ge upphov till psykisk ohälsa som tex depression och ångest.
Om jag har rätt så är självmordstankar väldigt vanligt för människor med asperger, något som börjat dyka upp i min skalle då o då även fast jag är säker på att jag inte kommer att göra det, Men endå att ha en läkare vore ganska skönt kan jag tänka mig, jag är inte mycket för mediciner men jag har hört att det ska underlätta lite i alla fall.
Det låter på det du skriver som att du lider av minst en SAMTIDA DIGANOS dvs en diagnos utöver Aspergers syndrom. Det är vanligt med samtida diagnoser om man har Asperger syndrom. Jag tror forskarna är inne på att en människa med Aspergers syndrom är mer sårbar för depression och ångest men också att de påfrestningar som människor med Aspergers syndrom möter i livet ofta leder till depressioner och ångesttillstånd. Det finns ju ingen medicin mot Asperger syndrom men det finns mediciner mot samtida diagnoser tex antidepressiv medicin mot depression. Det är mycket möjligt att det är någonting för dig. Det finns vissa saker som du kan göra själv också:
1. Försök att hålla en regelbunden dygnsrytm. Gå och lägg dig på kvällen och gå upp på morgonen. Lättare sagt än gjort för många med Aspergers syndrom men det är viktigt för måendet.
2. Gå en rask promenad på 30-45 minuter i dagsljus varje dag.
3. Ät nyttigt. Det finns forskning som visar att deprimerade människor äter onyttigt men också att onyttig mat ökar risken för depression.
men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha med mig någonstans.
De vill förmodligen har med dig för att de gillar att umgås med dig. Det låter typiskt deprimerat att fråga sig varför någon skulle vilja ha med mig någonstans.
Det finns ett screeningtest (MADRS) för depression här: http://psychology-tools.com/montgomery-asberg-depression-rating-scale/
Hej, rutiner är någonting jag är väldigt dålig på, men jag får väl försöka skriva ner så jag kommer ihåg, att ta bara gå ut och promenera ett tag låter också som en bra idé. När det kommer till andra diagnoser så är det inga jag är medvetna om, Jag har inte läst igenom mina papper, men hon på psykiatrin nämnde att jag hade ADHD men det är ingenting jag har tänk på eller varken hört från min mamma.
Jag är sällan förbannad, När jag var mindre kände jag enorm orättvisa, och kunde få en massa utbrott. jag känner även orättvisa idag också men jag visar det inte, som sagt jag blir väldigt sällan våldsam.
I år har jag bara blivit arg ett par gånger men det var för att stressen tog kol på mig, jag försökte komma i tid för att få mitt studiebidrag, jag fick inte ens den sömn jag behövde. tillslut orkade jag inte längre, jag ville bara hoppa av jag var trött på att vara runt en massa människor konstant, försöka bli klar med en massa arbeten på direkten, jag fick inte ens nåt vettigt stöd från skolan vilket min mamma berättade när jag började där, en lektion i veckan fick jag hos någon jobbig lärare. När jag begärde mer så erbjöd dom mig en till lektion i veckan.
jag är fullt medveten om att gå och träna, eller äta nyttig kan få en att må bättre, men återigen jag glömmer bort, så att skriva ner kan vara en träning. det är möjligt att jag missförstår folk som säger saker, jag kan inte ta ironi ibland heller.
Alltså angående ”men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha med mig någonstans” Jag vet inte det känns som om jag bara är i vägen ibland. Kanske min självkänsla ligger på 0 numera.
Det låter bra att du försöker promenera! Det sägs att det är viktigt att göra det i dagsljus för man blir piggare och mår bättre då. Men det allra viktigaste är att man kommer ut, oavsett vilken tid på dygnet det är! Själv brukade jag promenera mycket förut, men nu när jag varit helt slut och överdrivet trött har jag varit tvungen att sluta med det. Men jag hoppas på att kunna göra det i framtiden igen!
Jag vet inte det känns som om jag bara är i vägen ibland. Kanske min självkänsla ligger på 0 numera.
Ja det låter som om din självkänsla är låg och att du har ett depressivt sätt att se på dig själv. Även att du skriver att du bara ”är i vägen” tycker jag är en typisk kommentar från en deprimerad männsika.
Suicidbenägna människor går ofta steget längre och säger ”att världen skulle bli bättre utan mig”. Dina kommentarer är inte riktigt så allvarliga men jag tycker ändå att de indikerar på att du ser på dig själv ur en ohälsosamt negativ synvinkel.
Hej, rutiner är någonting jag är väldigt dålig på, men jag får väl försöka skriva ner så jag kommer ihåg, att ta bara gå ut och promenera ett tag låter också som en bra idé.
Det ska du inte ha dåligt samvete för att du har svårt för rutiner. Det ingår i Aspergers syndrom (och ADHD).
När det kommer till andra diagnoser så är det inga jag är medvetna om, Jag har inte läst igenom mina papper, men hon på psykiatrin nämnde att jag hade ADHD men det är ingenting jag har tänk på eller varken hört från min mamma.
Jag har för mig att Svenny Kopp har sagt på en föreläsning att mellan 50-80 % av de som har Aspergers syndrom också har ADHD. ADHD handlar enkelt uttryckt om impullsivitet och koncentrationssvårigheter. Det är mycket möjligt att du har ADHD utan att du för den skulle vill slå folk på käften. ADHD är mer komplicerat än så. Det borde stå i utredningsteamet bedömning om du har enbart Aspergers syndrom eller om du också har AD(H)D.
Depression och ångest kan ju tillkomma så det kan du ha även om du inte hade det när du blev utredd. Omvänt kan depression läka av sig själv också så det kan du ha haft när du blev utredd även om du kanske inte har det nu längre. Det låter iofs på vissa saker du skriver som att du mycket väl kan vara deprimerad just nu. Samtidigt så tycker jag det är viktigt att skilja på att vara deprimerad pga depression och att vara deprimerad för att man lever ett liv som inte är anpassat efter att man har Aspergers syndrom.
I ditt fall utesluter jag inte att din ev depression till viss del beror på att din vardag (skolmiljö) inte är anpassad efter dina svårigheter. Eller rättare sagt: Jag skulle bli väldigt förvånad om din skola har anpassat din studiemiljö tillräckligt mycket efter att du har Aspergers syndrom. Du skriver att du fick en lektion i veckan hos någon lärare. Det låter mer som ett dåligt skämt än som en anpassad skolmiljö för en elev med Aspergers syndrom. Men jag är så klart inte förvånad för det är så här dåligt det ser ut i den svenska skolan för många elever med Aspergers syndrom. Jag förstår att du stannar hemma från skolan.
jag är fullt medveten om att gå och träna, eller äta nyttig kan få en att må bättre, men återigen jag glömmer bort, så att skriva ner kan vara en träning.
Försök att komma ut en sväng varje dag. Det behöver inta vara för att träffa människor. Gå en rask proemand, cykla en sväng eller vad du trivs bäst med. Bara du lämnar bostaden 30-60 minuter per dygn och får någon form av motion. Men det ska helst vara motion som gör dig lite lätt svettig. Helst när solen är uppe också så du får solljus på dig.
ADHD handlar enkelt uttryckt om impullsivitet och koncentrationssvårigheter.
Hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter menar jag. Men hyperaktiviteten brukar vad jag har läst övergå i inre stress när barnen med ADHD blir vuxna. Kvar blir intre stress och koncentrationssvårigheter.
[…] att hen inte orkade gå idag. Att hen behövde en vilodag. Jag läste följande inlägg i en blogg http://blogg.aspiration.nu/sluta-tvinga-barn-med-autism-att-ga-i-skolan-pa-heltid-2/ Klokt och viktigt! Jag har gett länken till Cs […]
Så bra skrivet! Och så viktigt!!!
Jag har delat ditt inlägg i min blogg (www.supermamsen.wordpress.com), skickat den till min 13-årings
mentorer och till nära och kära som behöver förstå.
TACK!!!
Tack, vad kul att du gillade inlägget och delade det 🙂
Hej Paula!:), jag har nyss hittat din blogg och tycker att den är jätte bra, jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Jag undrar hur du fick aktivitetsersättning fast du var hemma ?
Jag är ju inte Paula men jag har aktivitetsersättning utan att jag har någon aktivitet för att jag helt enkelt inte klarar av ett jobb på ordinarie arbetsmarknaden. Eftersom det är på grund av min funktionsnedsättning jag inte kan jobba får jag aktivitetsersättning istället för det försörjningsstöd de utan funktionsnedsättning måste ansöka om månadsvis när ekonomin inte går ihop.
När man fyllt 30 är det däremot sjukersättning som gäller, om man nu lyckas få det vilket verkar otroligt svårt.
Hej Magnus!
Vad roligt att du hittade till min blogg och att du känner igen dig i mycket av det jag skriver 🙂
Precis som Johan hade jag aktivitetsersättning eftersom jag inte klarade av att jobba. Jag fick det beviljat pga mina funktionsnedsättningar (bland annat Aspergers syndrom). Jag vet många som går hemma och har aktivitetsersättning eftersom de inte klarar av att delta i någon aktivitet. Aktivetsersättning får man om läkaren bedömer att ens arbetsförmåga är nedsatt under minst ett års tid och Försäkringskassan beviljar ansökan. Här finns mer information att läsa om aktivitetsersättning:
http://www.forsakringskassan.se/sjukvard/aktivetetsersattning
Jag undrar hur du fick aktivitetsersättning fast du var hemma ?
Typiskt ett neurotypiskt samhälle att kalla ersättningen för aktivietetsersättning. Det borde heta passivitetsersättning eller möjligtvis gå-hemma-och-ta-det-piano-ersättning. Då hade Magnus inte undrat hur Paula fick det fast hon var hemma. Livet blir enklare om man namnget saker efter vad de faktiskt är.
Okej, tack för svar paula och Johan 🙂
Debattartikel om AD(H)D i dagens Aftonbladet för den som är intresserad: http://www.aftonbladet.se/debatt/article23138563.ab
Tack för länken, ska försöka läsa det senare när jag hinner!
Tack! Precis som jag kommit fram till för mina barn. Så fint att du skrev ner det så bra! <3
Tack Marie! 🙂
Lika bra sagt som vanligt. ❤
Tack Johanna ❤ ❤
Jag delade ditt inlägg på min Facebook sida
Vår familj går mot strömmen…
Vi har valt att ej medicinera våra barn!
Som de flesta gör för att passa in i dagens skolmiljön.
Som idag blir mer teoretisk och mindre praktisk…
Vad är belöningen för våra barn när dom går till skolan?
Visst på lång sikt lärdom
Svårt att få barnen att känna detta som en belöning… då flesta vill ha snabba belöningar!
Vi vuxna går till jobbet och i slutet på månaden kommer belöningen LÖNEN… det kan även vara i form av bra kollegor…
Barnens snabba belöning är att träffa kompisar… raster… roliga lektioner
Idag minskas det på raster…. och för dom praktiska eleverna minskas deras roliga lektioner… när ska dom få chans att visa sitt rätta JAG?
Mina barn har många år kämpat i skolan och blivit klassens clown…
En av pojkarna är knappt välkommen på skolan!
Lärare, elever och föräldrar är rädd för vår Goa 10åriga pojk.
Sociala har ansökt om LVU då vi ej vill medicinera honom ist jobbar vi med bemötande och anpassningar ”psykoterapi”
Med god framgång.
Vår Goa kille med glimten i ögat… trevlig och empatisk.
VARFÖR KAN INTE SKOLAN ANPASSA OCH BEMÖTA?
Ist ska barnen medicinera bort sin drivkraft….
En drivkraft som behövs och är en tillgång på rätt plats!
I vuxen ålder är det tillåtet att ha drivkraft, där kan vi välja vårt arbete… det får inte barn göra!
Då ska alla ”jobba” på samma arbete!
Inte konstigt att vissa vantrivs i skolan… det skulle jag också göra om jag skulle bli tvingad att jobba på tex kontor…
Hur är samhället skapt… vilka bestämmer hur skolan ska se ut?
Det kan då inte vara någon som har ADHD eller har erfarenhet om hur dessa barn fungerar…
På måndag börjar skolan och jag känner… nu börjar det igen… telefonsamtal mm ifrån skolan…
Sommarlovet är verkligen semester för oss !!!
Så skönt, det är den ända tiden som mina barn känner att dom passar in!
Mina härliga Goa barn med drivkraft!
Skolan förstör verkligen dessa barn!!
Att gång på gång trycka ned en triangel i en fyrkant… det gör ont och skaver i minst 9års tid….
Det sätter sina spår!
Istf att dessa barn får blomma ut!
En mindre skola … med anpassning och kunnig och erfaren personal… och dessa barn skulle få chansen att känna att dom passar in… och med det stärks deras självkänsla som är den viktigaste grundstenen i våra liv!!
Passa in är så viktigt!!!
Om dessa skolor skulle finnas så är jag helt övertygad att Sverige skulle spara in massor av pengar enligt mig…. och viktigast av allt spara in massor av barns lidande som i senare ålder kan leda till det värsta… självmord pga av dålig självkänsla.
Jag har i flera år tillbaka gått hemma heltid utan betalning…. pga av två av mina barn har planerad skolgång ”går kortare dagar” och jag behöver hjälpa dom igång på morgonen samt se till att dom kommer till skolan… samt 100% vara tillgänglig för skolan…
Hur kan det vara möjligt att man som förälder ska behöva vara hemma utan att få någon slags ersättning för att inte ens barn kan gå full tid i skolan?
När skolan är skyldig att ge mina barn en anpassad skolgång…
Jag vill tillägga att soc / familjebehandlare har under en längre tid varit med i vår familj och ej funnit brister samt BUP (mobila teamet) har kartläggt vår familj i 5v och ett par veckor i skolan och ej funnit brister i familjen… enbart i skolan…
Detta tyder på att Skolan behöver / måste också anpassa!
Varför kan inte samhället ställa upp för dessa barn??
Att dom får vara den dom är!
Kloka ord som vanligt
Tack Maria!