Att många av oss med Aspergers syndrom och autism ogillar grupparbeten är föga förvånande. I bristande förmåga till socialt samspel ingår nämligen inte sällan omfattande svårigheter i att samarbeta i grupp. Själv avskyr jag grupparbeten vilket har flera orsaker. För det första tar oftast själva alla uppgifter mycket energi av mig, och för att kunna göra ett bra jobb måste jag därmed lägga alla mina krafter på uppgiften. Men för att jag även ska en bra person att samarbeta med måste jag dessutom lägga energi på saker som går automatiskt för många andra såsom att försöka lista ut hur mycket jag ska prata i gruppen och hur mycket jag ska låta mina gruppskamrater ta över. Skulle jag inte lägga energi på sådana saker kan jag lova att mina gruppkamrater skulle få det outhärdligt!
Blev utmattad
Om jag inte medvetet håller koll på hur mycket jag pratar och engagerar mig kan det hända att jag av misstag råkar köra över hela gruppen och prata alldeles för mycket alternativt av rädsla för att råka ta över hela uppgiften låter alla andra prata och bidrar därmed inte mycket till uppgiften. I högstadiet och gymnasiet fick jag kritik för att aldrig ha en balans utan jag var alltid antingen för mycket å det ena eller det andra hållet. Jag gjorde allt för att försöka ändra på mig själv, men det gjorde mig totalt utmattad att medvetet försöka tänka på att engagera mig i uppgiften och prata ”lagom mycket”.
Behöver komma igång direkt
En annan orsak till att jag hatar grupparbeten är att jag ofta har ett helt annat sätt att arbeta än vad många andra människor har. Trots att vi med autism enligt vedertagna teorier ska gilla planering vill jag absolut inte planera för mycket vid uppgifter. Då jag tänker extremt fort behöver jag komma igång med utförandet så fort som möjligt för annars glömmer jag bort alla mina tankar och idéer och får ingenting gjort. Så gjorde jag även när jag skrev min bok. Jag skrev, skrev och skrev och rättade alla fel först när boken var klar.
Majoritetens vilja räknas
Om jag hade tvingat mig själv att planera bokens innehåll först hade resultatet blivit mycket sämre, och det är inte alls säkert att min bok hade blivit publicerad alls då. Men eftersom majoriteten av människor oftast vill planera det mesta i förväg förväntas det att jag anpassar mig efter deras villkor vid grupparbeten. De utgör ju en majoritet och jag är en minoritet. Att man ska anpassa sig vid grupparbeten är en självklarhet för mig, men det blir tröttsamt för mig om det alltid är jag som måste anpassa mig och kompromissa och de andra får som de vill (vilket de oftast får eftersom det är majoritetens vilja som räknas).
Syftet har gått förlorat
Eftersom det sociala samspelet inte sker naturligt för mig och jag har svårt att hålla reda på du-och-jag balansen om jag inte medvetet lägger energi på det har det hänt flera gånger att jag varit för snäll och låtit andras behov styra för mycket vid grupparbeten och -projekt vilket har lett till att jag har tänkt alldeles för lite på mig själv och mina behov. Syftet med grupparbetet har då gått totalt förlorat då detta bara lett till att jag inte lärt mig något. Därför undviker jag grupparbeten idag. Jag föreläser ensam, planerar mina föreläsningar ensam och skulle jag någon gång starta ett föreläsningsföretag skulle jag starta det ensam.
Det blir inte bättre
Och nej, det blir inte bättre med åren utan tvärtom! Mina lärare i skolan brukade påstå att träning skulle ge färdighet. Och jag blev faktiskt proffs på att medvetet tvinga mig själv att hålla koll på att jag inte tar över för mycket, men det som inte syntes utåt var att det gjorde mig utmattad! Tvingar jag mig själ blir jag utmattad vilket leder till att jag inte orkar lägga energi på viktiga saker och ta emot boendestödjare i mitt hem. För att må någorlunda bra måste jag därför undvika grupparbeten som pesten.
Rent vansinne
Barn med Aspergers syndrom och autism som inte orkar med grupparbeten ska aldrig tvingas till grupparbeten år efter år och du som arbetar som pedagog ska sluta med det genast! Varför inte koncentrera sig på det barnet faktiskt är bra på istället så att barnets styrkor kommer till användning? Att tvingas lägga energi på att träna upp sina svagheter när det finns en funktionsnedsättning med i bilden är rent vansinne.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
17 svar på ”Sluta tvinga barn med Aspergers syndrom till grupparbeten”
Jeg hatet gruppearbeid! Jeg ville ha kontroll på produktet vi skulle lage. Jeg ble veldig stresset. Ingen gjorde jo som de (jeg) skulle! Jeg kunne ønske vi visste da at jeg hadde asperger. I Norge var det en reform L97 som satte i gang prosjektarbeid som varte i flere uker om gangen. Og vi skulle skrive logg. De andre skrev et par linjer, men jeg hadde så mye jeg skulle sagt om hvem som gjorde ditt og datt. Hvorfor skjønte ikke lærerne hvordan dette tæret på meg?
Vad jobbigt att det tog energi av mig! Jag tvingades också mycket till grupparbeten förut, men nu kan jag som tur är skippa det i vuxen ålder 🙂
Det här var riktigt bra skrivet och jag känner igen mig i allt …särskilt det här med pratandet
Tack Thomas! De flesta neurotypiker tycker troligen att det här med pratandet går av sig självt, och de märker det automatiskt om de pratat för mycket eller inte. Och eftersom sådana färdigheter inte är automatiserade hos oss, är det inte konstigt att vi blir utmattade av att tvingas arbeta i grupp.
”Och nej, det blir inte bättre med åren, snarare tvärtom! Mina lärare i skolan brukade säga till mig att jag skulle bli proffs på grupparbeten om jag övade.”
Det är väldigt viktigt att skilja på social ångest och sociala svårigheter pga autism. Behandlingen mot social ångest är exponernig under kontrollerade former medan sociala svårigheter pga autism behandlas bäst med miljöanpassningar. Miljöanpassning i sammanhanget innebär att eleven inte ska behöva delta i grupparbeten eller åtminstone bara på sina egna villkor.
Jämför med att gå på gym för att bli starkare resp för att lära sig flyga genom att flaxa med armarna. Det första är möjligt om man tränar. Det andra är omöjligt oavsett hur mycket man tränar.
Jämför med att gå på gym för att bli starkare resp för att lära sig flyga genom att flaxa med armarna. Det första är möjligt om man tränar. Det andra är omöjligt oavsett hur mycket man tränar.
Det var en riktigt bra jämförelse! Och många krav som ställs på Asperger-barn i skolan faller tyvärr på den sistnämnda kategorin.
Det är väldigt viktigt att skilja på social ångest och sociala svårigheter pga autism.
Mina sociala svårigheter gav mig faktiskt även social ångest. Det var för att jag försökte för mycket och oroade mig ständigt för att göra något fel. Och allra oftast var min oro tyvärr inte obefogad. Men nu i vuxen ålder utsätter jag mig inte längre för saker som jag inte har förutsättningar att klara av, och därför har jag inte social ångest längre.
Jag har fått förklarat för mig av en psykolog att social fobi ger kraftig ångest inledningsvis i ett socialt umgänge men att ångesten sedan avtar igen om man inte flyr situationen.
Jag har kvar mina sociala svårigheter oavsett hur jag tänker inför situationen och även om jag stannar kvar i obehagskänslorna. De sociala svårigheterna är konstanta. Visst de varierar beroende på hur stort umgänget är, hur mycket som händer runtomkring, hur väl jag känner personerna i umgänget, vilken relation vi har till varandra, hur vi umgås osv men i grund och botten finns problemen alltid där. Jag tror det här är en av flera anledningar till att psykologerna började misstänka att det fanns någonting annat bakom mina sociala svårigheter.
Det psykologen sa till dig låter förnuftigt. Själv upplevde jag social ångest i skolan när jag hamnade i situationer i skolan då man förväntades kunna diverse kändisnamn och jag inte kunde svara om någon lärare ställde frågor till mig om sådana ämnen. Däremot upplevde jag ingen ångest alls om jag inte kunde svara rätt på någon fråga på exempelvis en mattelektion. Det var för att det ansågs vara acceptabelt att inte kunna matte, och man blev inte förlöjligad om man inte kunde geometri. Men däremot var det inte acceptabelt att exempelvis inte veta vem Madonna var.
När vi ändå är inne på ”någonting annat”. Jag lyssnade på Olle Jönssons (sångare i Lasse-Stefanz*) sommarprat i Sveriges Radio. Han berättade att han hade blivit botad från sin flygrädsla men att han efteråt drabbades av knappfobi. Enligt Olle så hade en psykolog/läkare förklarat för honom att det inte är ovanligt att om man botar en fobi så drabbas man av en ny istället. Om det är sant eller inte det vet jag inte men jag kan mycket väl tänka mig att grundmekanismen bakom fobin i hjärnan finns kvar även om man botar en enskild fobi och att summan av fobierna är konstant. Terapin botar alltså bara uttrycket och inte det bakomliggande ”probelmet”.
Det här får mig också att tänka på att det som Gillberg har sagt dvs att många kvinnor med ätstörningar faller inom autismspektrumet. Jag tror att många av diagnoskriterierna i NPF-diagnoser bara är yttre uttryck för de bakomliggande mekanismerna i hjärnan som mänskligheten långt ifrån förstår sig på. Därför vägrar jag också att se mig själv som någonting annat än ett offer för den tid och det samhälle jag lever i. Det är det här samhället som gör mig funktionshindrad. Jag är bara en annorlunda tänkande människa vilket inte är något funktionshinder annat än i människors fantasi. Jag är som jag är för att naturen är som naturen är.
* Lasse-Stefanz är som Madonna eller Lady Gaga men ändå inte.
* Lasse-Stefanz är som Madonna eller Lady Gaga men ändå inte.
Hahaha, älskar dina förklaringar! 🙂
Att man kan drabbas av en ny fobi om man blir botad av en gammal fobi låter intressant! Men det kanske beror på att fobierna ofta har en bakomliggande orsak såsom ångest över någonting, och om orsaken finns kvar, behöver hjärnan en ny fobi för att kunna hantera ångesten.
Jag håller med dig om att samhället gör oss funktionshindrade. Men sedan har jag även vissa svårigheter som faktiskt är svårigheter på riktigt, oberoende av samhället. Att jag blir otroligt trött av helt vardagliga saker är exempelvis ett riktigt handikapp för mig. Men sedan underlättas ju mitt liv tack vare att jag har boendestöd och sjukpenning. Det skulle vara ett ännu större handikapp om jag inte fick något stöd alls.
Det är den här typen av vetenskapliga rön som gör mig skeptisk til medicin mot ADHD och till forskning efter medicin mot Aspergers syndrom (det är bara en tidsfråga innan det kommer och det är bara en tidsfråga innan Försäkringskassan kommer att indirekt tvångsmedicinera oss för att vi inte ska bli utan försörjning):
Utifrån tidigare studier har forskare trott att personer med social fobi har för låga mängder av signalämnet serotonin. En ny studie från Uppsala universitet visar dock att det förhåller sig precis tvärt om. Personer med social fobi tillverkar för mycket serotonin. Ju mer serotonin, som tillverkas, desto räddare är patienterna i sociala situationer. http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/personermedsocialfobiharformycketserotonininteforlite.5.776bfdfd14d77ad8fcc1756.html
Jag läste också den forskningen förut och undrade lite. Flera som har social fobi har berättat för mig att de fått medicin med just seratonin utskrivet.
Jag hoppas verkligen att någon inte kommer att tvångsmedicineras. Fast som det känns för mig just nu skulle jag jättegärna äta medicin som gav mig bättre automatiseringsförmåga och mer ork om sådan medicin existerade och den medicinen inte hade otrevliga biverkningar. Då skulle jag ju kunna jobba på heltid. Men jag är helt emot tvång!
Då skulle jag ju kunna jobba på heltid.
Varför ska du arbeta heltid? Är det något du vill eller handlar det bara om att samhället förväntar sig det av dig?
Du kanske ska arbeta så mycket du orkar oavsett om det är 1 % eller 100 %. Jag har svårt att förstå varför man ska medicinera sig för att orka arbeta mer.
Att jag skulle vilja få mer ork handlar inte bara om att arbeta på heltid, utan även om att få en bättre livskvalitet. Det skulle t ex vara underbart om jag klarade mig på mindre sömn och orkade laga mat osv. Och inte behöva hushålla med min energi hela tiden, och jag skulle slippa den här eviga tröttheten. Men de bra delarna av Aspergers syndrom vill jag behålla, jag vill bara få en bättre automatiseringsförmåga och mer ork.
Sedan skulle jag definitivt vilja arbeta på heltid om jag kunde! Dels för att det skulle vara mycket tryggare och jag skulle inte behöva oroa mig ständigt och jämt för min försörjning (inte ens sjukersättning är 100% tryggt enligt mig för tänk om de minskar på bostadstillägget i framtiden t ex). Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad. Det skulle kännas bättre helt enkelt! Jag hatar egentligen mediciner och äter inte ens centralstimulerande för jag fick så hemska biverkningar av dem, men om det fanns en riktigt bra medicin som verkligen hjälpte mig utan biverkningar skulle jag äta det ändå. Trots att jag är skeptisk mot mediciner och vill leva så naturligt som möjligt, skulle fördelarna väga upp nackdelarna helt enkelt.
Sedan skulle jag definitivt vilja arbeta på heltid om jag kunde! Dels för att det skulle vara mycket tryggare och jag skulle inte behöva oroa mig ständigt och jämt för min försörjning (inte ens sjukersättning är 100% tryggt enligt mig för tänk om de minskar på bostadstillägget i framtiden t ex). Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad.
Jag tycker att det är viktigare att samhället slutar diskriminera människor med Aspergers syndrom än att vi medicinerar oss till oigenkännlighet för att arbeta heltid. Att vi behöver oroa oss för vår försörjning beror på att vi är en förtryckt grupp i samhället. Vi är inte accepterade som de människor vi är. Att medicinera bort sig själv är enligt min åsikt att ge vika för förtrycket. Ingenting säger att skolan eller arbetsmarknaden måste se ut som den gör. Om vi ges mer utrymme att förverkliga oss själva i skolan och samhället så kommer samhället kunna ha fördel av vårt annorlunda sätt att tänka. Jag är skeptisk till mediciner mot ADHD (och på sikt Aspergers syndrom) eftersom man inte brukar medicinera friska människor. Människor med ADHD och Aspergers syndrom är inte sjuka. Vi har ett annorlunda sätt att bearbeta och tolka information på. Det ska respekteras. Inte medicineras bort. Att medicinera bort ett annorlunda sätt hos hjärnan att bearbeta och tolka information på är ingenting annat än ett uttryck för ett förtryck. Det är som att försöka sminka svarta människor vita istället för att acceptera att alla människor är olika och att en del avviker mer andra gör.
Det är inte Aspergers syndrom som är problemet bakom att du oroar dig för din försörjning. Problemet är att samhället inte garanterar människor med Aspergers syndrom en trygg försörjning. Det är det här samhället som är problemet.
Människor med Aspergers syndrom diskrimineras genom hela utbildnignssystemet och överallt på arbetsmarknaden. Det är inte vårt fel att vi ständigt hindras från bidra till samhället med våra styrkor och förmågor. Det är samhällets fel. Jag är beredd att diskutera mediciner när samhället accepterar mig som den jag är. Innan det gör det så kan de köra upp sina mediciner där bak. Och det här samhället har väldigt långt kvar innan det ens är i närheten att acceptera mig som den jag är.
Sen skulle jag ha en mycket bättre ekonomi och få därmed en bättre livskvalitet, och jag skulle slippa leva på skattebetalarnas bekostnad.
Jag bryr mig inte längre om att jag lever på skattebetalarnas bekostnad. Jag tycker bara det är tråkigt att jag inte får högre bidrag och kostar skattebetalarna ännu mer. Jag tycker jag får för lite pengar av skattebetalarna. De som vinner på att samhället fungerar som det gör (och det gör de flesta människorna) kan gott betala för dem som missgynnas av att samhället ser ut som det gör.
Varför ska jag vara kämpa för att jobba och betala skatt när samhället behandlar mig som skit?
Jag kräver ömsesidig respekt. Den dagen samhället inte tvingar mig att leva på socialbidrag, rear ut mig som billig arbetskraft (lönebidrag) eller tvingar mig att leva på garantipension den dagen kan vi börja prata om felet med att leva på sakttebetalarnas bekostnad.
Jag skulle inte vilja medicinera mig till igenkännlighet utan endast ta bort min dåliga automatiseringsförmåga och bristande ork, inget annat. Och jag är också skeptisk till ADHD-mediciner och skulle aldrig börja äta dem igen. Men däremot förstår jag att andra människor får en mycket bättre livskvalitet tack vare ADHD-mediciner och därför väljer att äta dem.
Jag håller med dig om att människor med Aspergers syndrom diskrimineras. De har ju t ex gjort studierna nästan omöjliga för dem som inte orkar arbeta/plugga på heltid utan endast har en liten arbetsförmåga. Men ändå skulle jag göra nästan vad som helst för att få mer ork och en bättre automatiseringsförmåga, det skulle underlätta enormt för mig. Man lever bara en gång, så jag skulle aldrig tacka nej till en tryggare ekonomisk situation och en förmåga att klara mig på mindre än 12 timmars sömn om jag fick en möjlighet att välja ett annat liv. Trots att jag är medveten om att vi diskrimineras, skulle jag inte vara beredd att tacka nej till en trygg ekonomisk framtid om jag hade ett annat val. Och trots att vi diskrimineras, har jag ändå fått visst stöd av skattebetalarna, t ex boendestöd under flera års tid, som jag är glad för. Jag tycker att det är en självklarhet att alla som behöver det ska få stöd och hjälp och att vi som behöver det borde få ännu mer hjälp, men ändå är jag glad att jag i Sverige har en möjlighet att få stöd, och dessutom helt gratis i den kommun jag bor i.