Kategorier
Begränsade intressen och rutiner

Sluta medikalisera autisters specialintressen

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Att autism kan innebära specialintressen som är abnorma i intensitet är det många som vet om. Vad däremot betydligt färre vet om är att dessa specialintressen allra oftast skänker oss autister väldigt mycket glädje i livet, och detta trots att våra specialintressen ibland kan ses som helt meningslösa i andra människors ögon. Med detta sagt är det såklart fullt möjligt att fixera sig vid destruktiva beteenden när man har autism, men när det är fråga om ett specialintresse är fixeringen i de allra flesta fall bara något positivt för oss. Tyvärr finns det emellertid en risk för att våra specialintressen misstolkas som tvångssyndrom eller annan typ av psykisk ohälsa.

Tränade ofta

Ni som brukar läsa min blogg vet om att mitt ätbeteende ibland felaktigt har setts som ett tecken på psykisk ohälsa. Vad ni däremot troligen inte vet om är att jag förut hade ett stort specialintresse i träning. Mitt specialintresse var inte ”bara” att uppnå en god hälsa utan även en vältränad, fast kropp och framför allt rumpa. Jag brydde mig aldrig om hur andra människor såg ut och hur de tränade, men däremot ville jag uppnå synliga resultat i min kropp eftersom jag tyckte att det var roligt. Jag tränade flitigt flera dagar i veckan med ett par vilodagar emellan så att min kropp skulle få tillräckligt mycket återhämtning mellan varven. Däremot avvek jag aldrig från mina träningsrutiner, inte ens på julafton och gladdes åt när jag såg min kropp bli fastare och fastare.

Misstolkades som kroppsmissnöje

Tyvärr missuppfattade vissa det som att jag hade dålig självkänsla och var missnöjd med min kropp, och andra såg mitt specialintresse som ett meningslöst intresse. Jag fick höra saker som att jag borde lära mig att vara tillfreds med min kropp, men faktum var att mitt specialintresse inte var konstigare än mitt specialintresse för språk: på samma sätt som jag får en kick av att utöka mina språkkunskaper fick jag en kick av att se synliga förändringar i min kropp. Det gjorde mig ledsen att mitt specialintresse sågs som ett ”värdelöst” intresse för det skänkte mig meningsfullhet och glädje i livet. Att jag slutade med träningen handlar inte alls om att träningen skulle varit ett dåligt specialintresse utan om helt andra orsaker. Jag har ju bland annat börjat föreläsa och blogga vilket gör att jag numera har helt andra åtaganden i livet!

Kim blir missförstådd

Det finns även andra autister som har i andra människors ögon meningslösa specialintressen, och nyligen fick jag höra om ett mycket talande exempel. En person som vi kan kalla för Kim gav mig tillåtelse att publicera sin historia. Ett av hens specialintressen är virussjukdomar vilket bland annat tar sig uttryck i att hen gör allt för att hålla sig frisk. Detta innebär att hen i möjligaste mån undviker att vistas bland människor i syfte att slippa bli smittad. Hen motionerar i hemmet, vistas ute på balkongen för att få dagsljus och beställer mat på nätet. Hen är sjukpensionär vilket innebär att hen inte har några åtaganden på dagarna, och hen mår fysiskt och psykiskt bra. Och hens problem är att andra människor tror att hen har en fobi för förkylningsvirus vilket är fel. Hen är inte ett dugg rädd för förkylningar utan hens fixering handlar bara om ett givande specialintresse.

Krävs öppenhet och empati

Jag vågar påstå att det krävs öppenhet och en rejäl dos empati för att förstå människor som Kim. Det krävs en förmåga att förstå att det finns människor som mår bra av att leva på ett sätt man själv skulle må dåligt av. Tidigare i livet har jag själv betett mig ungefär som Kim men av helt andra orsaker: mitt beteende grundar sig i kräkfobi och jag har gjort allt för att undvika bli smittad med magsjuka av rädsla. Mitt undvikande för magsjuka har inte alls varit förknippat med glädje vilket varit fallet för Kim. Mitt och ditt liv har alltså ingenting med Kims att göra, och bara för att jag själv mår dåligt av magsjukerädslan och du själv skulle kanske må dåligt av att undvika virus betyder det inte att det inte kan vara tvärtom för Kim. Bara för att hens specialintresse är annorlunda betyder det inte att det inte kan bringa glädje i hens liv.

Annorlundaskap ska inte medikaliseras

”Men..det måste ju vara skadligt att leva som Kim. Hens beteende är ju inte normalt!”, tänker kanske du nu. Men skadligt på vilket sätt? Med vilken rätt pådyvlar vi Kim våra egna värderingar och preferenser och påstår att när någons intresse skiljer sig från normen så betyder det automatiskt att det är ett dåligt intresse? Med vilken rätt avfärdar vi andras intressen som meningslösa? Gör vi så är vi inte ett dugg bättre än människor som fram till för fem decennier sedan sjukdomsförklarade homosexualitet. Har du inga fog för att misstänka att din klient/patient/granne/anhörig mår dåligt ska du därför varken döma ut eller sjukdomsförklara annorlundaskap och ovanliga specialintressen!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

12 svar på ”Sluta medikalisera autisters specialintressen”

Det är jättebra att hen vågar berätta sin historia! Önskar alla kunde göra det och bara kunde få vara sig själva utan att bli kritiserade och dömda och ännu värre. Men alla mina erfarenheter gör att jag aldrig mer kommer säga sanningen nu. De är ändå inte mina vänner och jag kommer troligen aldrig mer träffa dem heller. T.o.m. läkare som jag gått till för fysiska problem – en urolog och allt – har avfärdat det med att jag ju har ”psykiska problem” så fort som de fått höra om min emetofobi, så att jag därför troligen inbillar mig precis allt annat också. Då även att jag skulle ha en knöl på mitt könsorgan – utan att knappt ens titta på det, utan istället sitta merparten av tiden med att bara visa hur konstigt och fel han tyckte det var med hur jag levde och varför jag inte gjorde det och det, samt att det ALDRIG var äldre människor som hade några fobier utan BARA vi yngre. Man stöter bara på fördomar och okunnighet överallt. Och ett nedlåtande och kränkande bemötande samt en vidrig människosyn. De flesta andra vars hela liv handlat om mobbning och kränkningar från folk, skulle troligen må betydligt sämre och aldrig klarat sig lika bra. Men folk dömer helt efter vad de ser och de gör det rakt av.

Jag skulle varken kalla mitt eget val att leva för att undvika det för glädje eller specialintresse, det handlar bara om att existera på det enda sätt man kan. Annars vore livet inte värt att leva. Men nu måste jag även undvika Coronaviruset, det är betydligt jobbigare, för då är jag isolerad året om. Tidigare var jag ju ute på sommarhalvåret.

Du är en fin människa med bra värderingar och artiklar du i alla fall, Paula. 🙂 Jag tror att de hjälper många.

Kim ville faktiskt inte heller vara öppen med sitt namn då det är känsligt för hen att ständigt bli missförstådd. Däremot ville hen gärna att jag skulle skriva om hens erfarenheter för att öka kunskap.

Tyvärr finns det läkare som brister i kunskap om psykiska diagnoser. Till och med vissa med självskadebeteenden blir dåligt bemötta av vården då vårdpersonalen anser att patientens skador är självförvållade! 🙁 Det är oacceptabelt att personer med psykiska diagnoser inte blir tagna på allvar av vården och att deras symptom istället blir avfärdade som inbillningssjuka. Jag har också själv varit med om det!

För mig var det inte heller aldrig ett eget val att undvika magsjuka utan undvikandet var starkt förknippat med ångest och säkerhetsbeteenden. Det är viktigt att yrkesverksamma lär sig att skilja specialintressen från psykisk ohälsa så att de inte tror att människor som Kim mår dåligt av sina specialintressen.

Vad roligt att du tycker att jag är en fin människa, tack Kane! 🙂 Vad glad jag blir!

Svara

Kan relatera. En hel del människor drar ofta alldeles för enkla slutsatser av mina ”konstiga intressen, beteenden, behov, sätt att göra saker på”. Det gissas /antas ofta saker om mig och saker undersöks inte närmre.

Samma här, jag blir också missförstådd ibland! Jag har ibland känslan att det finns betydligt mer förståelse för psykiska besvär hos yrkesverksamma än vad det finns för specialintressen. Visst, många privatpersoner saknar kunskap om fobier, men däremot har många som arbetar med att ge stöd till oss med diagnoser haft viss förståelse för min kräkfobi men däremot betydligt mindre förståelse för t.ex. just specialintressen!

Svara

Vad jag inte förstår är när blir ett intresse ett special intresse. Jag fick mina diagnoser för ett och ett halvt år sedan. ADD och Asberger. Dyslexi har jag vetat att jag har men aldrig fått diagnosen. Nu undrar jag om special intresse. Jag älskar och träna.. Tränar 2 till 3 gånger i veckan. Jag älskar att dansa. Jag har en del kroppsliga sjukdomar ex diabetes typ fibromyalgi. Jag mår mycket bättre av träning. Jag ser inte det som ett speciellt intresse. Det är många som tränar 3 gånger i veckan. Jag måste ta hand om mi för hälsans skull.
Jag älskar böcker läser en del av dåtidens författare och deckare.
Jag gillar hudvård med allt vad det innebär ansiktsmask krämer mm.

Alla människor har intressen, och man måste inte ha ett specialintresse när man har autism! Ett specialintresse är ett intresse som är abnormt i intensitet och omfattning. Om t.ex. träning inte dominerar ditt liv kan det mycket väl handla om ett ”vanligt” intresse då det är många, precis som du skriver, som tränar 3 gånger i veckan och det inte är något ovanligt att träna ofta. Men det är svårt för mig att säga, och gräsen mellan vanliga intressen och specialintressen kan i vissa fall vara flytande. Du kan ju läsa vad det står i din utredning om du vill veta hur utredningsteamet ansåg att autism tar sig uttryck i ditt fall!

Svara

Hej ! Jag instämmer med Kane att du är en fin person . Du hjälper andra och tycks alltid svara dem som ber om råd i din blogg. . Det kräver stor målmedvetenhet att få sin kropp som man vill ha den . Jag tror att de flesta ser det är ett omöjligt uppdrag. Men många klagar desto mer. Jag tror att du tänker att ”då är det bara något att göra åt det”. Jag tycker inte att det är lätt. Dessutom har du skrivit böcker och det är också få som kan. Så du kan vara mycket stolt över dina specialintressen. Jättebra gjort! Jag har sedan några år intresserat mig för att lära mig sånger på olika språk. Det är det egentligen ingen annan som vet om. Vänliga hälsningar

Tack Saffy, vad glad jag blir över det du skriver! 🙂 Jag tror att det är lätt att träna/äta hälsosamt om man har träning och kost som specialintresse, men om man däremot ser ovanstående som ett nödvändigt och tråkigt måste kan det säkert vara svårt!

Du har rätt i att jag brukar göra allt för att ändra på det jag är missnöjd med, och det som jag inte kan ändra på accepterar jag istället. Samtidigt har jag full förståelse för att personer med psykisk ohälsa ofta fastnar i destruktiva tankar och har svårt att komma vidare så jag dömer absolut inte ut de som fastnar i negativa tanke- och beteendemönster!

Vad roligt att du vill lära dig sånger på olika språk! 🙂 Det är säkert ett jättebra sätt att lära sig nya språk på om man är musikintresserad, och roligt också om man gillar musik!

Svara

Hur kan det bli om en autist har ett specialintresse många inte kan relatera till eller har lite svårt att förstå samtidigt som hen är med om någon jobbig händelse som ger psykisk ohälsa?
Är inte risken stor att intresset ses som ännu mer avvikande då?

”Psykisk ohälsa” som t ex depression, ptsd, tvångssyndrom anser ju många ska avhjälpas delvis genom att en ska börja göra saker ”normalt” och lagom. Det är ju det de flesta uppmuntras till iallafall, oavsett om man är en autist eller NT, och behandlas på t ex en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.

Autisten kanske får ännu mer psykisk ohälsa om även specialintresset döms ut?

Jag tror absolut att det är så! Till och med jag som inte har lidit av psykisk ohälsa på många år känner mig frustrerad när mina specialintressen döms ut. Jag kan verkligen tänka mig att fel bemötande gör psykisk ohälsa värre!

Jag kan också tänka mig att om en autist med komorbid psykisk ohälsa har avvikande specialintressen så finns risken att alla beteendeavvikelser förklaras med den psykiska ohälsan. Många har säkert svårt att förstå att bara för att någon mår psykiskt dåligt så måste inte alla vederbörandes beteendeavvikelser handla om OCD, ätstörningar osv utan det kan lika gärna handla om specialintressen!

Svara

Ja precis.
Ibland är det troligen nödvändigt att man klarar av att ta en hel del i beräkning parallellt om man ska hamna rätt i sina analyser
🙂

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *