Ett specialintresse eller ett vanligt intresse?

Vissa av oss med autism har specialintressen, och ibland får jag frågan hur man vet ifall intresset är ett så kallat vanligt intresse eller ett specialintresse. Inte sällan hör jag även begreppet specialintresse användas fel. Vissa tror nämligen felaktigt att bara för att en autist har ett intresse så är intresset automatiskt ett specialintresse, men det måste inte vara så! När man tittar på diagnoskriterierna för autism framgår det att diagnoskriteriet ”begränsade och repetitiva beteenden ” kan yttra sig på olika sätt. Långt ifrån alla autister har specialintressen, och man kan alltså ha autism utan att ha specialintressen!

Det finns gränsfall

Autism är ett stort spektrum, och dess kännetecken som vissa kallar för ”symptom”, ett begrepp som jag själv dock ogillar, kan variera i art och omfattning. Vissa uppfyller diagnoskriterierna i betydligt större omfattning än andra vilket i sin tur innebär att vissa kan utgöra gränsfall. I praktiken innebär detta att det finns de som har utpräglade autistiska drag vilket kan göra att olika kliniker är oense om patienten har tillräckligt många autistiska drag för att en autismdiagnos ska vara legitimerad. Gränsdragningen kan bland annat vara svår att göra vad gäller i hur pass stor omfattning diagnoskriterierna ska uppfyllas. Var går exempelvis gränsen mellan att ha en favorithobby som man tycker väldigt mycket om och ett specialintresse?

Ofta är det uppenbart

Inte sällan är det uppenbart vad det handlar om, men i gränsfall kan det alltså vara svårt för läkare att avgöra om intresset ”bara” är en stor passion eller ett specialintresse. Tycker patienten liksom bara väldigt mycket om träning eller dominerar träningen patientens liv så pass att den skulle kunna kallas för ett specialintresse? Tony Attwood tar upp ett talande exempel om ett specialintressefall i sin bok den Kompletta Guiden till Aspergers syndrom: en flicka som har hästar som specialintresse kan inte leva ett vanligt liv eftersom hästar är det enda som finns för henne! För att nämna ett exempel har hon bland annat flyttat in sin madrass till stallet för att kunna sova bredvid hästen varje natt. I detta fall är det ju uppenbart att det är ett specialintresse det handlar om, men vid osäkerhet får klinikern utreda frågan närmare.

Specialintressen kan skifta

Med ovanstående sagt är det inte alls givet att en autist har samma specialintressen livet ut. En autist med tendens för att utveckla specialintressen kan mycket väl ha specialintressen livet ut, men vad dessa specialintressen sedan är kan skifta under olika livsperioder. Så har det också varit för mig! Förut var träning mitt specialintresse men är inte det längre. Jag är en person som endast fokuserar på 1-2 intressen åt gången istället för att variera mina aktiviteter under en och samma livsperiod. I mitt nuvarande liv finns ingen plats för träning, och jag är för det mesta en allt-eller-inget-person. Oftast är det så att jag antingen har ett intresse som specialintresse eller inte alls. Det finns liksom inget mellanting!

Var helt fascinerad av träning

Hur vet jag då att träningen var mitt specialintresse och inte bara ett vanligt intresse? Jo, träningen dominerade hela mitt liv! Jag gick powerwalks i ur och skur minst 5 morgnar i veckan, tränade också på gymmet varannan dag och åt styrketräningskost. När jag inte tränade läste jag om träning, tänkte på det och var helt fascinerad! Och jag avvek aldrig från dessa rutiner, inte ens på julafton. Och detta var alltså ett stort intresse för mig, inte ett uttryck för psykisk ohälsa. Hur jag vet det? Jo, för det första bringade träning väldigt mycket glädje i mitt liv. För det andra jämförde jag aldrig mina resultat med andras och kände mig aldrig misslyckad ifall jag någon gång inte såg synliga resultat i min kropp. För det tredje fick jag aldrig ångest fall jag tvingades avstå från träning p.g.a. sjukdom eller skada. Jag fick aldrig dåligt samvete om jag inte tränade men var däremot väldigt glad när jag väl kunde träna!

Svårt att se sig själv utifrån

I mitt fall är det alltså uppenbart att det är specialintressen jag har, men om du är osäker på om du själv eller din närstående har specialintressen eller inte kan det vara så att du/vederbörande endast har ”vanliga” intressen då specialintressen i princip genomsyrar hela personens liv! Ibland kan det vara svårt att se sitt eget liv ur ett objektivt perspektiv så vid osäkerhet kan du fråga om anhörigas åsikter eller så kan du läsa igenom sin utredning för att få reda på vad utredningsteamet skrivit om dig.

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn