Sluta medikalisera autisters specialintressen

Att autism kan innebära specialintressen som är abnorma i intensitet är det många som vet om. Vad däremot betydligt färre vet om är att dessa specialintressen allra oftast skänker oss autister väldigt mycket glädje i livet, och detta trots att våra specialintressen ibland kan ses som helt meningslösa i andra människors ögon. Med detta sagt är det såklart fullt möjligt att fixera sig vid destruktiva beteenden när man har autism, men när det är fråga om ett specialintresse är fixeringen i de allra flesta fall bara något positivt för oss. Tyvärr finns det emellertid en risk för att våra specialintressen misstolkas som tvångssyndrom eller annan typ av psykisk ohälsa.

Tränade ofta

Ni som brukar läsa min blogg vet om att mitt ätbeteende ibland felaktigt har setts som ett tecken på psykisk ohälsa. Vad ni däremot troligen inte vet om är att jag förut hade ett stort specialintresse i träning. Mitt specialintresse var inte ”bara” att uppnå en god hälsa utan även en vältränad, fast kropp och framför allt rumpa. Jag brydde mig aldrig om hur andra människor såg ut och hur de tränade, men däremot ville jag uppnå synliga resultat i min kropp eftersom jag tyckte att det var roligt. Jag tränade flitigt flera dagar i veckan med ett par vilodagar emellan så att min kropp skulle få tillräckligt mycket återhämtning mellan varven. Däremot avvek jag aldrig från mina träningsrutiner, inte ens på julafton och gladdes åt när jag såg min kropp bli fastare och fastare.

Misstolkades som kroppsmissnöje

Tyvärr missuppfattade vissa det som att jag hade dålig självkänsla och var missnöjd med min kropp, och andra såg mitt specialintresse som ett meningslöst intresse. Jag fick höra saker som att jag borde lära mig att vara tillfreds med min kropp, men faktum var att mitt specialintresse inte var konstigare än mitt specialintresse för språk: på samma sätt som jag får en kick av att utöka mina språkkunskaper fick jag en kick av att se synliga förändringar i min kropp. Det gjorde mig ledsen att mitt specialintresse sågs som ett ”värdelöst” intresse för det skänkte mig meningsfullhet och glädje i livet. Att jag slutade med träningen handlar inte alls om att träningen skulle varit ett dåligt specialintresse utan om helt andra orsaker. Jag har ju bland annat börjat föreläsa och blogga vilket gör att jag numera har helt andra åtaganden i livet!

Kim blir missförstådd

Det finns även andra autister som har i andra människors ögon meningslösa specialintressen, och nyligen fick jag höra om ett mycket talande exempel. En person som vi kan kalla för Kim gav mig tillåtelse att publicera sin historia. Ett av hens specialintressen är virussjukdomar vilket bland annat tar sig uttryck i att hen gör allt för att hålla sig frisk. Detta innebär att hen i möjligaste mån undviker att vistas bland människor i syfte att slippa bli smittad. Hen motionerar i hemmet, vistas ute på balkongen för att få dagsljus och beställer mat på nätet. Hen är sjukpensionär vilket innebär att hen inte har några åtaganden på dagarna, och hen mår fysiskt och psykiskt bra. Och hens problem är att andra människor tror att hen har en fobi för förkylningsvirus vilket är fel. Hen är inte ett dugg rädd för förkylningar utan hens fixering handlar bara om ett givande specialintresse.

Krävs öppenhet och empati

Jag vågar påstå att det krävs öppenhet och en rejäl dos empati för att förstå människor som Kim. Det krävs en förmåga att förstå att det finns människor som mår bra av att leva på ett sätt man själv skulle må dåligt av. Tidigare i livet har jag själv betett mig ungefär som Kim men av helt andra orsaker: mitt beteende grundar sig i kräkfobi och jag har gjort allt för att undvika bli smittad med magsjuka av rädsla. Mitt undvikande för magsjuka har inte alls varit förknippat med glädje vilket varit fallet för Kim. Mitt och ditt liv har alltså ingenting med Kims att göra, och bara för att jag själv mår dåligt av magsjukerädslan och du själv skulle kanske må dåligt av att undvika virus betyder det inte att det inte kan vara tvärtom för Kim. Bara för att hens specialintresse är annorlunda betyder det inte att det inte kan bringa glädje i hens liv.

Annorlundaskap ska inte medikaliseras

”Men..det måste ju vara skadligt att leva som Kim. Hens beteende är ju inte normalt!”, tänker kanske du nu. Men skadligt på vilket sätt? Med vilken rätt pådyvlar vi Kim våra egna värderingar och preferenser och påstår att när någons intresse skiljer sig från normen så betyder det automatiskt att det är ett dåligt intresse? Med vilken rätt avfärdar vi andras intressen som meningslösa? Gör vi så är vi inte ett dugg bättre än människor som fram till för fem decennier sedan sjukdomsförklarade homosexualitet. Har du inga fog för att misstänka att din klient/patient/granne/anhörig mår dåligt ska du därför varken döma ut eller sjukdomsförklara annorlundaskap och ovanliga specialintressen!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.