Så här kan livet se ut för en kvinna med autism

Kvinnor med autism löper en särskilt stor risk för att insjukna i psykiatriska sjukdomar. Jämfört med autistiska män uppvisar kvinnliga autister oftare psykiatriska problem före diagnosen, men även efter diagnosen och särskilt i ung vuxenålder sjukhusinläggs autistiska kvinnor oftare än autistiska män (dock löper även autistiska män en högre risk jämfört med neurotypiska män). Det konstaterar Miriam Martini, doktorand vid Karolinska institutet, i sin avhandling. Och det förvånar mig inte ett dugg att autistiska kvinnor mår ännu sämre än autistiska män! Autistiska kvinnor kamouflerar ju oftare än autistiska män vilket är mentalt krävande, skriver psykologen och autismforskaren Tony Attwood i sin bok.

Anna fick utbrott hemma

Låt mig introducera dig för en fiktiv kvinnlig autist, 30-åriga Anna, som fram tills nyligen saknat officiell diagnos eftersom vården inte har trott att hon har autism. Anna har känt sig utanför hela livet även om hon har gjort allt för att passa in. I skolan härmade hon sina klasskamrater eftersom hon var osäker på vad som förväntades av henne i sociala situationer. Varje dag Anna kom hem från skolan var hon utmattad och på dåligt humör. Hon fick utbrott hemma, men när hennes föräldrar lyfte oro på föräldramötet fick de höra att Anna aldrig hade sådana problem i skolan. Kanske berodde problemet på bristande föräldraförmåga? Anna mådde kanske dåligt hemma?

Hennes värld rasade samman

Anna skaffade bästis som agerade som social tolk för henne i skolan så att hon skulle kunna navigera i sociala situationer. Kanske var bästisen snäll och omhändertagande, men i värsta fall var hon elak och utnyttjade det faktum att Anna var så osäker och behövande. Anna var extremt beroende av bästisen. Varje gång bästisen var sjuk var Anna tvungen att skolka för hon vågade inte gå till skolan när bästisen inte var där. När Anna började högstadiet ville bästisen plötsligt vidga sin umgängeskrets och ville inte längre vara lika tajt med Anna. Då rasade Annas värld samman. Det var ju inte alls samma sak att umgås i en stor grupp som att umgås exklusivt med bästisen!

Hon blev utnyttjad

Eftersom Anna aldrig kände sig hemma i den sociala gemenskapen bland andra tjejer i klassen kände hon att hon inte dög. Detta kompenserade hon genom att alltid vara snäll och foglig och vara alla till lags. Hon var alltid tyst på lektionerna och gjorde som hon blev tillsagd, och eftersom hon aldrig gjorde väsen av sig och såg nöjd ut sågs hon som en lätt elev av lärarna. Hennes snällhet utnyttjades av många: det var alltid hon som fick bjuda, och det hände titt som tätt att hon lånade ut pengar till höger och vänster utan att se röken av dem igen.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).

Föräldrarna blev oroliga

Vidare kompenserade Anna sitt utanförskap genom att se till att vara så smal som möjligt. Hon var noga med vad hon åt vilket resulterade i anorexi i tonåren. Hennes föräldrar blev oroliga och kontaktade sjukvården. Föräldrarna funderade på om Anna skulle kunna ha autism, men detta viftades bestämt bort av vårdpersonalen: Anna hade ”bara” ätstörningar och social ångest och hon var ovanligt blyg! Annars var hon ”vanlig”, empatisk och rar. Vårdpersonalen hade haft många autistiska patienter, och ingen av dem hade varit som Anna, fick föräldrarna höra.

Fick korrekt diagnos till slut

Anna blev inte bättre av terapi, snarare tvärtom. Hon började undra vad som var fel med henne och varför hon aldrig hade passat in. När hon blev ung vuxen hade hon utvecklat självskadebeteenden. Hon lade all sin energi på att försöka jobba heltid, men hennes psykiska mående blev bara sämre och sämre. Men psykiatrin såg inte hennes problem som neuropsykiatriska för hon ”klarade ju av att jobba och bo själv”. Allt var finemang med Anna förutom att hon behövde terapi för sina psykiatriska problem. Men autism var fortfarande absolut uteslutet, enligt sjukvården. Till slut fick Anna chansen att träffa en specialist som kunde sätta korrekt diagnos på henne, och det var först då hon fick självinsikt och rätt stöd.

Kunskapen behöver öka

Detta är en helt vanlig, dock visserligen fiktiv historia, om en genomsnittlig autistisk kvinna som har kämpat genom livet men som har förbisetts av vården. Det finns många som har det som Anna. Och faktum är att autistiska kvinnor aldrig kan få rätt stöd och vård så länge huvuddiagnosen (=autism) missas! Eftersom det numera är känt att kvinnliga autister mår mycket dåligt och löper särskilt hög risk för suicid, hur kommer det sig att vårdpersonalen fortfarande saknar kunskap om hur kvinnlig autism kan yttra sig? Dags att höja medvetenheten om autism hos kvinnor!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.