Kategorier
Autism hos kvinnor

Så här kamouflerar autistiska kvinnor sin autism

Att vi autister ägnar oss åt kamouflage, det vill säga medvetna strategier för att dölja och kompensera för våra svårigheter i syfte att fungera socialt, är inte ovanligt. Forskarna Lai et Baron-Cohen räknar upp några vanliga kamouflerande strategier. Några vanliga exempel på sådana hos någon med autism är ett medvetet bibehållande av ögonkontakt, utantillinlärning av fraser liksom härmning av andra människors beteenden. Det finns en studie som har påvisat att kamouflage är vanligare bland kvinnliga än manliga autister, dock kan fenomenet självklart förekomma även hos manliga autister. Autismforskaren och psykologen Tony Attwood menar att det är vanligt bland autistiska flickor att artigt avböja att delta i lekar och aktiviteter ifall flickan inte är helt säker på vad aktiviteten går ut på och vad som förväntas av henne. Att tacka nej till en aktivitet är ett utmärkt exempel på kamouflage då det inte sällan leder till att flickan bara ses som blyg istället för som autistisk.

Kamouflage leder till psykisk ohälsa

Tony Attwood menar att ett medvetet användande av kamouflerande strategier och medveten anpassning av beteendet efter omgivningens förväntningar tenderar att kräva mycket energi och kan upplevas som mycket utmattande. Detta eftersom autisten enligt Attwood använder sina intellektuella förmågor snarare än sin intuition för att bemästra sociala situationer. Lai och Baron-Cohen konstaterar i forskningsartikeln som länkades till ovan att kamouflage inte sällan leder till att autisten hinner insjukna i psykisk ohälsa till följd av den mentala påfrestning hen tvingats gå igenom. Det är trots allt mycket påfrestande att ständigt kamouflera istället för att slappna av och ta det lugnt!

Liman och Gerland har erfarenhet

I sammanhanget kan nämnas den autistiska författaren Lina Liman som i åratal brottades med psykisk ohälsa för hennes autism upptäcktes inte förrän relativt sent i livet. Även den autistiska Gunilla Gerland som skrivit ett flertal böcker om autism gick i åratal i terapi, dock hjälptes inte hennes dåliga mående ett dugg av terapin med anledningen att terapeuten fokuserade på fel saker. Gerland hade väldigt länge härmat andras personlighetsdrag och ansiktsuttryck och tvingat sig själv att delta i sammanhang hon inte trivdes i, men terapeuten förklarade allt ovanstående med faktorer som dåliga hemförhållanden och trauman. Terapeuten var mycket negativ till NPF-diagnoser och trodde inte att en autismutredning kunde lösa Gerlands problem. Men Gerland fortsatte att må dåligt och var totalt utmattad.

Ansträngde mig för att säga rätt saker

Själv har jag i mina unga år ägnat mig väldigt mycket åt kamouflage och lagt väldigt mycket energi på att ha rätt åsikter och säga rätt saker. Efter att jag som tonåring hade varit legat förkyld hemma sa jag i skolan att det hade varit tråkigt att vara sjuk och att jag hade längtat tillbaka till skolan trots att jag i själva verket hade älskat att vara hemma förkyld då jag hatade skolan. När jag efter diagnosen blev sjukskriven från mitt jobb och senare fick aktivitetsersättning sa jag till gamla kollegor att jag kände mig rastlös hemma och hade börjat klättra på väggarna för jag hade hört andra arbetslösa säga så. I själva verket var jag väldigt lycklig hemma och kände mig aldrig rastlös, inte en enda gång! Men jag härmade andra människor automatiskt och sade saker jag hörde dem säga. Jag tyckte att det var normalt att härma andra och reflekterade aldrig över mitt eget beteende.

Min fritid var för andra, inte för mig

När jag blev ombedd att följa med på semesterresor gjorde jag det trots att jag inte alls ville det. Och även fritidsaktiviteterna utförde jag för andras skull, inte för min egen! Jag tvingade mig själv att leka med mina klasskamrater på rasterna istället för att spendera rasterna för mig själv vilket var vad jag ville. Det var rätt många år av mitt liv då jag knappt hade någon fritid då jag ansträngde mig så hårt att ägna mig åt ”rätt” aktiviteter på fritiden i syfte att göra andra nöjda. Och det var normalt att gå på bio ibland, kanske spela minigolf ibland och pröva på olika restauranger istället för att äta på samma ställe hela tiden och sitta hemma och läsa grammatik som var mitt specialintresse. Ingen förväntades vara intresserad av allt, men var man ointresserad av det mesta som ens jämnåriga var intresserade av fick man kritik. Därför kamouflerade jag och tvingade mig själv att ägna mig åt aktiviteter jag inte tyckte om. På grund av kamouflage var min fritid ingen fri tid då den var för andras skull, inte för min egen. Men jag låtsades tycka om dessa aktiviteter och trodde att allt var som det skulle för jag trodde att de allra flesta människor kamouflerade på det här sättet.

Det är inte bara att sluta kamouflera

Till skillnad från vad många tror är det inte bara att ”sluta kamouflera” om man under hela sin uppväxt fått lära sig att hela ens person är fel och får höra träna på att bli som andra barn och tonåringar. Mig tog det lång tid innan jag med hjälp av en psykolog började förstå vem jag var och kunde börja öva på att skilja min egen vilja från andras. Men som ni säkert förstår tar kamouflage otroligt mycket på krafterna, och det skulle inte alls förvåna mig om det var en av anledningarna till att suicidförsök är fem gånger vanligare hos autistiska kvinnor än hos den övriga populationen. Därför bör du som arbetar med att behandla eller stödja patienter med autism med komorbid psykisk ohälsa vara uppmärksam på kamouflage. Det skulle inte förvåna mig alls om kamouflagebeteendet i vissa fall kan vara en av de bidragande faktorerna till depression, stress och annan psykisk ohälsa hos oss autister!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget!

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

18 svar på ”Så här kamouflerar autistiska kvinnor sin autism”

Jag förstår vad du menar! Det är inte lätt att sluta kamouflera och det tar tid att lära känna sina egna behov.

Svara

Kom att tänka på omgivningens reaktioner när man slutar kamouflera..
Hur lätt de kan missförstå en då och feltolka en då. Det måste man också kunna hantera.

Slutade kamouflera för många år sedan men fortfarande finns det vissa enstaka personer som önskar att jag gick tillbaka till att vara ”den gamla kritan”. De vill inte förstå att så som jag levde då inte var hållbart. De såg det som att jag gav upp rimliga drömmar och strävanden i takt med att jag förstod mig själv och hur jag fungerade mer och mer. Fortfarande idag ser vissa enstaka de så. ”Drömmarna och strävandena” var dock inte äkta utan jag levde utefter andras förväntningar.

Min erfarenhet är att man kan bli sedd som sjuk om man lämnar strävandena efter en NT-vardag, ett NT-liv. Speciellt om man drar sig undan mer än tidigare för att man kommit underfund med att det inte är hållbart, att i samma utsträckning som tidigare, utsätta sig för t ex sociala interaktioner, aktiviteter på t ex i skolan, på jobbet, fritiden.

Vet att du tidigare skrivit om liknande erfarenheter.

Jag har gjort precis samma erfarenheter! Omgivningen trodde att diagnosen hade varit skadlig för mig eftersom den hade fått mig att förändra mitt beteende och dra mig undan. Men det fanns ju liksom en anledning till att jag överhuvudtaget hade gjort en NPF-utredning! Hade mitt dåvarande liv varit hållbart och jag inte hade varit utmattad och haft självmordstankar hade självklart varken någon diagnos eller en förändring behövts. Precis som du levde jag för andras skull, inte för min egen!

Svara

Jag vet att Gerland säger så sedan ett antal år tillbaka, men däremot vet jag inte om hon har fått detta bekräftat av en läkare. Egentligen skulle nog väldigt många, däribland jag själv, kunna ha PANS istället för autism. Som barn var jag sjuk anmärkningsvärt ofta och hade bland annat scharlakansfeber, kikhosta och körtelfeber. Så teoretiskt sett skulle mina svårigheter kunna bero på PANS, men jag väljer ändå att säga att jag är autistisk eftersom det är en autismdiagnos jag fått. En PANS-diagnos har jag aldrig fått men har samtidigt inte heller bett om att bli utredd för det.

Svara

Känns så igen, fick diagnos som 42-åring och har kamouflerat så länge jag kan minnas. En ren överlevnadsstrategi som orsakat att jag idag känner mig vilsen och har svårt att känna var mina gränser är. Och vem är jag egentligen?
Känner ofta att jag är satt i en kropp och sen har jag gått på autopilot sedan dess.
Precis som du har jag gjort otroligt många saker som jag inte velat göra, allt för att passa in. Men passade inte in ändå.
Så självklart förstår man att det leder till ångest, depression, utanförskap, ensamhet, suicidtankar mm.
Upplever lite livet som en pjäs eller film, där jag har fått en roll att spela, men att regissören aldrig blir nöjd oavsett hur mycket jag anstränger mig.
Nu har jag bestämt mig för att ta över dirigentpinnen, dvs sätta mig i regissörsstolen själv. Och att göra sådant jag vill göra.
Har dock svårt att bli vän med diagnosen, den hämmar mig och har orsakat mig stort lidande. Samtidigt är det en förutsättning att kunna känna acceptans och varsamhet om sig själv och mina förutsättningar.
Tack för din beskrivning av kamouflage, betyder mycket att få ta del av.

Du beskriver kamouflage jättebra, Karin! Just det här med att förstå vem man är kan vara svårt att förstå när man kamouflerar, liksom skilja sin egen vilja från andras. Det har inte alltid varit soklart för mig för vems skull jag säger ”ja” när jag gör det. Är mitt ja min egen vilja eller någon annans?

Jag ser såklart inget fel i att tacka ja i syfte att göra någon annan glad under förutsättning att det sker någon enstaka gång, och det är såklart viktigt att kompromissa ibland. Men det ska isåfall vara ömsesidigt och ska absolut inte gå överstyr! Det är det som är problemet med kamouflage: man tappar bort sig själv helt och lever för andras skull. Allt har gått totalt överstyr!

Svara

Jag har aldrig förstått att jag kamouflerat men antalet ”kostymer” i mitt livs pjäs blev mig slutligen övermäktiga.
Jag hann liksom inte med kostymbytena mellan de olika scenerna 😜🙄

Det tog lång tid att identifiera när jag kamouflerar och ännu mer tid att identifiera vem personen på insidan kostymerna är…

Mycket bra beskrivet. Kämpar just nu för att andra ska se dotterns kamouflerande och hjälpa henne att skaffa strategier för att hantera det.

Åh, vilken träffande metafor med kostymer och pjäser! 🙂 Och det är precis så det är. Jag vet inte om du läst Goffmans teorier om livets teaterspel, men han menar att livet utgör ett teaterspel för alla. Och det är säkert sant i någon omfattning, men när man inte hinner med kostymbytena emellan och scenerna blir alltför många har pjäsen gått överstyr. Då är inte rollen i den främre scenen längre någon integrerad del av en själv. Precis som du skriver vet man då inte längre vem personen innanför kostymerna är.

Svara

Så intressant men också så svårt. Har en dotter som fick sin diagnos (Asperger) för drygt ett år sedan. Hon är i övre tonåren och har mycket svårt med det sociala samspelet. Hon saknar vänner och uttrycker att hon inte vet hur man gör. Så hur gör man? Tänker att mina råd om att prata om neutrala saker eller bara sitta med blir en uppmaning att kamouflera och det blir ju inte bra samtidigt som hon saknar en viss del socialt umgänge…

Det där är en mycket svår balansgång! Det är många autister som uttrycker att de har svårt att få vänner när är sig själva och slappnar av men att det blir lättare att få vänner när de kamouflerar. Jag tycker att din dotter själv ska få avgöra hur mycket hon är villig att anpassa sig för att få vänner. Alternativt söka sig till andra med samma diagnos ifall hon har lättare att hitta vänner bland andra aspergare.

En autist som t.ex. undviker ögonkontakt och pratar väldigt mycket om sina specialintressen skulle kunna ha svårt att hitta vänner. Isåfall anser jag att man kan förklara för autisten vad det kan vara som ”ställer till det” i vänskapsrelationer så att hen blir medveten om att hen kanske pratar väldigt mycket om sina specialintressen som de flesta andra är ointresserade av. När autisten är medveten om detta kan hen välja om hen vill anpassa sig eller inte. Det där var bara ett exempel! Själv vet jag t.ex. om att jag pratar väldigt snabbt och att andra kan störa sig på det. Däremot är jag inte villig att göra något åt det eftersom det skulle ta alldeles för mycket energi av mig att prata långsammare än vad jag gör.

Svara

Tack Paula för dina välformulerade inlägg!

Jag är en 38-årig kvinna som väntar på utredning för misstänkt autism. Känner igen mig i vad många skrivit om att vara med i en pjäs, känner mig dock som den ofrivillige statisten som aldrig hittar min egen huvudrolltrots att jag letar och letar. Jag är så sorgsen och vilsen just nu och känner mig väldigt ensam med alla smärtsamma känslor av sorg över all kamp i livet. Mitt liv har varit mestadels jobbigt och tungt med små ljusglimtar här och där. Ofta undrat hur man lever? Alltså hur gör man?

Har försökt att ”lösa mysteriet mig själv” hela livet och blir nu äntligen tagen på allvar. Känns som jag är så nära att vara ”vanlig” men är ändå inte där vilket gör det svårt att balansera. Kanske är det all kamouflage som tagit över. Jag vet inte vem jag är, min kärna riktigt. Känns som huvudet snurrar och att min kropp och jag inte sitter ihop, därav ätstörning. Saknar likar och vill se en autistisk revolution i samhället! Kram till er alla som kämpar

Vad tråkigt att höra att du känner dig vilse och kämpar med en ätstörning! 🙁 Kamouflage kan leda till det du beskriver, dvs att man aldrig hittar sin huvudroll trots att man letar och letar. Och när man väl tror att man hittat den hamnar man plötsligt i en ny situation och antar en ny roll igen. Man har ingen aning om vem man är för att man kamouflerat hela livet!

Innan diagnosen var mitt liv precis som ditt tungt och jobbigt med några enstaka små ljusglimtar då och då. Nu när jag hittat mig själv är mitt liv trivsamt men har självklart några enstaka sämre dagar också. Men allt som allt trivs jag numera med mitt liv! Jag hoppas att autismutredningen hjälper dig att hitta dig själv och att du får stöd med att skapa ett liv som passar dig. Jag lovar att vi är många som känner/känt som du!

Svara

Tack Paula för svar. Jag är tacksam för alla er som pratar om och som har lyft området autism (särskilt bland kvinnor) under lång tid.
Glädjande att höra att du hittat din plats i livet och mår mestadels bra, det inger ett visst hopp att läsa om.

Tack Zara! Jag hoppas att du också hittar dig själv snart och hittar verktyg för att hantera din vardag.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.