Kategorier
Paulas blogg

Övning om perspektivskifte

Det är inte ovanligt att vi med funktionsvariationer blir bemötta annorlunda än någon utan funktionsvariation. Vill vi byta en boendestödjare eller en arbetscoach är det långt ifrån säkert att vi får det (min utförare tillåter boendestödsbyte tack och lov men jag är ett undantag!) utan vi riskerar att få höra: ”Min kollega/anställd är jätteduktig, ge det lite tid bara så kommer det att gå bra” eller: ”Alla boendestödjare/arbetscoacher jobbar på lite olika sätt men alla är lika duktiga.” Däremot skulle det vara otänkbart om någon som ville byta sin husläkare på en vårdcentral fick denna respons!

Vill någon med funktionsvariation ha lön för det hen gör istället för att praktisera gratis med sjukersättning i 15 års tid (hen kanske vill spara pengar till ett fritidshus eller samla på pensionspoäng) så riskerar personen att få höra att hen ställer för höga krav samt att hen borde vara glad för att åtminstone ha en praktikplats vilket var fallet med Emma. Om någon utan funktionsvariation däremot skulle få höra från sin chef att hen tänker sluta betala lön men förväntar sig att personen fortsätter arbeta på företaget med 6500 kronor i månaden efter skatt skulle det däremot vara totalt otänkbart!

I måndags hade vi ett jobbmöte, och inför mötet hade jag planerat en övning som mina kollegor skulle få göra. Övningen gick ut på att inta ett perspektivskifte genom att diskutera följande frågeställningar:

1. Föreställ dig att din chef plötsligt meddelar dig att han tänker sluta betala din lön men vill att du jobbar kvar på företaget med en ersättning på 6500 kronor i månaden. Om du är ensamstående och inte äger fritidshus och inget kapital kan du även få viss ersättning för dina bostadskostnader om din hyra är tillräckligt låg, annars inte. Föreställ dig att situationen kommer att bestå i 15 år framåt. Hade du varit glad och tyckt att situationen hade varit helt okej?

2. Föreställ dig att föregående punkt har inträffat och du berättar för alla du känner att du endast får 6500 kronor i månaden för det du gör men att dina kollegor får full lön. Du hade hoppats på att få medhåll om att situationen inte är okej, men istället blir alla överdrivet positiva och säger att det är jätteroligt för dig att ha en sådan här chans, och de förstår inte alls varför du är negativ. Hur hade du känt?

3. Föreställ dig att alla dina kollegor avancerar på jobbet men att du aldrig gör det trots att du har jobbat i 10 år på samma arbetsplats. När du uttrycker att du också skulle vilja utvecklas tycker din chef att du ställer för höga krav och inte ska jämföra dig själv med dina kollegor. Hur hade du känt?

4. Föreställ dig att du har känt dig risig under de senaste månaderna och måste ha regelbunden kontakt med din husläkare. Tyvärr känner du att husläkaren inte tar dig på allvar och dessutom är mycket otrevlig. Du ber om att få byta husläkare men får till svar att det inte går. Istället är det du som patient som ska ändra din attityd och förväntas ha förståelse för att alla husläkare jobbar på olika sätt och förstå att alla är lika duktiga. Hur hade du känt inför att tvingas gå till samma otrevliga husläkare år efter år?

5. Föreställ dig att du lever i en värld där normen är att springa 5 maratonlopp i veckan. Du är helt säker på att du aldrig kommer att klara det oavsett hur mycket du övar och ber om att få slippa. Du har ju försökt många gånger och vet att du skulle bränna ut dig om du skulle försöka ännu mer. Hur hade du känt om ingen hade tagit dig på allvar när du hade försökt förklara hur du känner?

En av mina kollegor frågade mig om han fick använda dessa frågeställningar som övningsuppgifter på sina utbildningar vilket han självklart får! Ibland behöver yrkesverksamma påminnelser om att vi med funktionsvariationer vill ha samma rättigheter och respekt som majoritetsbefolkningen.

Dela:

2 svar på ”Övning om perspektivskifte”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *