Ibland får jag frågor om ett mycket obehagligt ämne, nämligen suicid, i folkmun kallat för självmord. Det är ett mycket olustigt ämne att blogga om men eftersom det är ett ämne som oroar många känner jag att jag måste ta upp det på bloggen. För det första lite fakta: docenten Christer Allgulander menar att suicid nästan alltid kan härledas till psykisk ohälsa. Suicidtankar, -planer och -försök kan exempelvis förekomma hos patienter med egentlig depression, i folkmun kallad för depression. Depression är därmed en mycket allvarlig sjukdom som kräver vård, och enligt psykiatern Lorna Wing är det ett vanligt förekommande tillstånd hos autister.
Alla visar inte sina tankar utåt
Hur ska man tänka kring självmordsrisken hos en familjemedlem med autism då? Hur ska man veta om vederbörandes suicidhot är allvarligt menade? För att få ett svar på frågan ska vi titta på vad framstående autismforskare säger om självmord vid autism. Tony Attwood skriver att vissa autister, särskilt flickor och kvinnor, kan manipulera sin omgivning med hjälp av känslomässig utpressning. Samtidigt skriver han att vissa autister med klinisk depression kan ha självmordstankar och -planer och ibland lyckas genomföra ett fullbordat självmord. Det kluriga i sammanhanget är, menar Attwood, att vederbörande inte alltid visar några depressiva tankar utåt. Vilket självklart är komplett livsfarligt för detta hindrar omgivningen från att gripa in!
Bokstavlig tolkning ställde till det
Christopher Gillberg menar i sin tur att vissa autister kan tala på ett barnsligt och hotfullt sätt om självmord utan att mena allvar och utan att ha självmordstankar i verkligheten. Till följd av mentaliseringssvårigheter, det vill säga svårigheter att förstå andras tankar och känslor, förstår inte autisten nödvändigtvis att hen gör sin omgivning mycket illa genom att uttrycka tomma suicidhot. Samtidigt skriver han om en ung autist som genomförde ett suicidförsök efter att en annan person hade sagt till hen: ”Gå och dränk dig!” Detta hade autisten tolkat bokstavligt och följt uppmaningen, dock hade suicidförsökte tack och lov inte lyckats i detta fall!
Omöjligt att bedöma risken
Nu ska vi gå tillbaka till Allgulander, och han menar att suicidrisken nästintill är omöjlig att bedöma i det enskilda fallet. Visst, psykisk ohälsa utgör en riskfaktor för suicid, men samtidigt påpekar han att de allra flesta med psykisk ohälsa inte begår suicid. Mot bakgrund av ovanstående ska självmordsprat enligt mig alltid tas på allvar! Visst, det kan vara så att din familjemedlem bara kommer med tomma hot i syfte att manipulera sin omgivning, men varför chansa liksom? Du kanske tror att vederbörande bara kommer med tomma hot, men tänk om dessa är allvarligt menade? Forskning har trots allt påvisat att risken för suicid är förhöjd hos personer med autism.
Hade kunnat genomföra suicidförsöket
Christopher Gillberg menar att man vid självmordsprat kan testa om man kan avleda autisten genom att börja prata om något annat. Om så är fallet menar han att självmordspratet bara brukar utgöra tomma hot. Med detta sagt vet jag inte om jag personligen skulle lita på Gillbergs bedömning i detta fall. Själv hade jag nämligen mycket frekventa självmordstankar som tonåring men berättade inte för någon. Om jag mot förmodan skulle ha berättat för någon och min samtalspartner skulle ha avlett samtalsämnet till något annat är jag rätt säker på att jag aldrig skulle tagit upp ämnet igen. Däremot hade jag mycket väl kunnat genomföra självmordsförsöket ändå!
Saknade tillgång till internet
Attwood skriver att det finns autister som döljer sina självmordstankar för omgivningen i syfte att inte oroa någon. Själv känner jag igen mig! Som ung hade jag en stark suicidönskan och funderade på att begå suicid genom att överdosera läkemedel. Dock vågade jag aldrig genomföra ett suicidförsök, detta för att jag har kräkfobi och var orolig för att bli upphittad och tvingas kräkas upp medicinerna. Sedan visste jag inte heller vilka läkemedel jag skulle behöva äta för att dö och i vilken dos. Tack och lov var det mycket ovanligt med internet på den tiden, det vill säga i början av 1990-talet. Hade jag haft tillgång till internet hade jag kunnat hitta information!
Viktigt att reagera
Men trots att jag aldrig genomförde ett suicidförsök hade jag alltså konkreta suicidtankar men berättade aldrig för någon. Jag har aldrig velat vara till besvär och oroa andra, och de sista personerna i världen jag ville oroa var mina föräldrar. Jag är alltså en sådan autist som Tony Attwood tar upp: jag kunde definitivt ha begått självmord i tonåren, och självmordet hade isåfall kommit som en total överraskning för alla i och med att jag var väldigt mån om att hålla mina depressiva tankar för mig själv i syfte att inte oroa någon. Trots att autismforskare menar att vissa autister enbart använder självmordshot/känslomässig utpressning i manipulationssyfte utan att vederbörande har suicidtankar är min bestämda åsikt alltså att du som anhörig ska vara mycket uppmärksam när självmord kommer på tal och aldrig ta några risker. Hellre reagera en gång för mycket än en gång för lite liksom!
Hit kan du vända dig
Har du själv självmordstankar eller -planer? Om läget är allvarligt ska du ringa 112. Vid mindre akuta fall kan du kontakta:
Mind Självmordslinje: mind.se (chatt) eller tel 90101 kl 00-24
BRIS: Tel 116 111
Jourhavande medmänniska (Röda korset): Tel 08-7021680
SPES: Tel 020-181800 kl 19-22
Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag tycker synd om dig när jag läser i din bok om mobbningen du var med om. Du bytte skola…
Att genom livet ha en kroniskt förhöjd stressnivå tror jag delvis kan förklara varför vissa av oss känner oss tröttare…
Jag tycker också att sådana personer är lätta att känna igen! Däremot finns det personer med psykopatiska drag, och de…
Jag har lärt mig att känna igen tecknen mycket tidigare än när jag var i yngre år. Med alla människor…
Jag håller med dig om att en grupp sällan enbart är offer eller förövare utan vissa som tillhör gruppen kan…
Tack, jättebra tips!
Vad tråkigt att du blivit utsatt för psykiskt våld av tjejer! Det är absolut inte okej. Det låter som att…
Jag har aldrig träffat en autist som har tvingats flytta ut på gatan för att socialen inte gett vederbörande pengar…
Vad tråkigt att tjejen hade blivit slagen i sina relationer! Det är inte alla som känner igen människotypen, och särskilt…
Mer om överlappningen mellan autism och ätstörningar. https://www.gu.se/gnc/har-autism-och-anorexia-nervosa-nagra-gemensamma-atbeteenden
Samma fenomen med flera mobbare jag mött. De som hade blivit utsatta själva ville istället ”stå på den andra sidan”…
Tips: https://attwoodandgarnettevents.com/how-to-be-the-best-partner-to-an-autistic-person/
”ibland så dras vissa kvinnor, både nt och asp, till svin.” Tyvärr precis mina erfarenheter också. 🙁 Jag har alltid…
Angående att utförsäkrade autister iaf får ett boende och mat på bordet, tja, det var inte vad som hände min…
En asptjej jag kände förr sa att hon hade varit ihop med två män som slagit henne. Jag frågade om…
25 svar på ”Om risken för suicid vid autism”
Jag har haft många sk ”vänner” som hotat med suicid men ingen av dem någonsin begått det. Jag försökte förstås hjälpa, vilket endast ledde till att mitt liv började kretsa runt deras problem. Så varenda gång handlade det bara om manipulering. Har inget med dem att göra längre och tycker att det är bra så.
Dessutom handlar inte suicid alltid om psykisk ohälsa. Inte ens om man samtidigt har någon psykiatrisk diagnos. T ex människor som lever med kronisk smärta är en stor grupp som inte syns i statistiken (för att de är ju bara inbillningssjuka enligt vården). Detta pga eutanasi för någon helt ofattbar anledning inte är tillåtet i de flesta länderna.
Har aldrig riktigt förstått varför man inte skulle få bestämma över sitt eget liv och död, så länge man förstår vad man gör. Obs detta betyder inte att jag uppmanar någon till suicid, säger bara hur jag personligen tänker.
När det gäller dina före detta vänner så kan de ha faktiskt menat allvar med sina suicidplaner trots att de aldrig kom till skott. Inom psykiatrin är det känt att suicid ofta, dock inte alltid, är en långsam process och den enskilde kan ha haft suicidtankar länge och pratat med många om sina planer innan suicidtankarna övergår i konkreta suicidplaner och hen till slut genomför handlingen. Allt sker liksom stegvis. Att en person med psykisk ohälsa pratar om sina suicidtankar med andra kan ses som rop på hjälp. Det man kan göra ifall någon uttalar suicidtankar är att hänvisa vederbörande till ett telefonnummer de kan ringa till så som jourhavande medmänniska. Och om läget är akut så får man larma 112. Med detta sagt förstår jag att du inte har med dessa personer att göra idag eftersom du kände dig manipulerad.
När det gäller eutanasi är det en svår och laddad fråga. Själv har jag full förståelse för att patienter med svåra, kroniska sjukdomar vill dö. Det finns en klinik i Schweiz dit patienter med t.ex. ME kan åka för att avsluta sina liv. Däremot vet jag att många med psykisk ohälsa känner för att begå suicid för stunden men innerst inne egentligen inte vill dö varför jag tycker att det är bra att vem som helst inte får avsluta sitt liv. Jag vet t.ex människor som begått suicidförsök p.g.a. depression men blivit upphittade och besvikna över att de blivit det eftersom de verkligen velat dö för stunden. Men när de väl fått behandling för sin psykiska ohälsa och ordnat upp sina liv är de så här i efterhand tacksamma för att leva och glada för att suicidförsöket hann stoppas! Själv ville jag också dö på fullaste allvar förut men är idag jättetacksam för att jag lever. För patienter med mycket svåra och kroniska sjukdomar som orsakar lidande och smärta är det såklart annorlunda, och det är väl den gruppen som tillåts avsluta sina liv på kliniken i Schweiz.
Tyvärr är det väldigt få av oss som har råd med att betala 30 000 € för en resa till Schweiz. Helt orimligt att kräva att man ska vara rik för att ha rätt till sådana här grundläggande mänskliga rättigheter. Jag kommer nog aldrig att förstå varför just den här frågan är så svår även för vissa vettiga människor. För mig som har levt med en obotlig, väldigt smärtsam och begränsande kronisk sjukdom från dag 1 är saken väldigt enkel. Det är jag och endast jag som har rätt till att bestämma över mitt liv, någon läkare eller myndighet äger inte min kropp. För mig har detta alltid varit självklart. Men det är ju lite som om man skulle prata om de homosexuellas rättigheter på 80-talet, väldigt frustrerande.
Och telefonnummer för stödorganisationer osv. har jag nog givit, flera olika, gång efter gång. Det hjälpte inget. Vissa människor säger tyvärr vad som helst för att få uppmärksamhet, jag måste helt enkelt välja bort sådana.
Jag beklagar verkligen din situation, Joel! Och jag tycker att det är en helt annan sak att vilja avsluta sitt liv p.g.a. en kronisk, smärtsam sjukdom och att försöka begå suicid som en följd av en impulsiv och desperat handling p.g.a. psykisk ohälsa bara med anledningen att ingen tagit patientens rop på hjälp på allvar. Jag har t.ex. förståelse för att patienter med allvarlig ME åker till Schweiz för att avsluta sina liv.
Jag vet ingenting om din sjukdom och situation men jag förstår verkligen din frustration och jag kan tänka mig att din sjukdom orsakar dig stort lidande. Jag hade ingen aning om att det kostade hela 30 000 € att få hjälp av kliniken i Schweiz men håller med dig om att det är en orimligt stor summa!
Jag håller med om att man måste välja bort vissa människor. Det har jag också gjort!
Tack Paula!
Visst finns det en stor skillnad mellan en svår kronisk sjukdom och impulsiva handlingar. Och självklart tycker även jag att psykiatrisk vård måste finnas tillgänglig för dem som på riktigt behöver den! Men ibland vägrar man ta emot hjälp. Dessa personer som jag nämnde har haft kontakt med vården under flera år men nekat till en erbjuden plats på avdelningen osv. Så det är inte frågan om att vården eller kontaktpersoner inte finns. Svårt att hjälpa, samt ifall vederbörande bor utomlands…
Att visa vägrar ta emot hjälp kan iofs bero på den psykiska sjukdomens art. Det är känt inom psykiatrin att många vägrar ta emot hjälp för stunden men är i efterhand glada för att deras liv räddats och de inte tillåtits dö. Psykiatrins utgångspunkt är att när allt känns hopplöst så kan alla göra dåliga val för stunden och tro på allvar att de velat dö vilket de egentligen inte alls velat. Dock är Allgulander som jag hänvisade till en specialist i allmän psykiatri vilket gör att han skriver utifrån psykiatrins utgångspunkt. Jag förstår verkligen att du känner att ni som lever med kroniska och smärtsamma sjukdomar har glömts bort i debatten, och jag kan tänka mig att det känns väldigt frustrerande för dig.
Suicid var allmänt accepterat inom antiken men kyrkan förbjöd sedermera suicid och det avkriminaliserades i Sverige så sent som 1864. Inom religion anses ju kroppen och själen vara skapade av Gud vilket är anledningen till att det är förbjudet att ta sitt liv i de flesta religioner. Även om de nordiska länderna blivit sekulariserade tror jag att vissa av våra nuvarande normer fortfarande härstammar från religion även om vi inte tänker på det. Och efter andravärldskriget har idealet liksom varit att allas liv är lika mycket värda vilket nog kan vara anledningen till att många reagerar negativt när du tar upp ämnet eutanasi, kan jag tänka mig. Folk vill ju så gärna höra att alla med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar har en lika bra livskvalitet som den övriga befolkningen vilket kan göra det svårt för dem att acceptera eutanasi, kanske? Nu spekulerar jag bara men det var bara några tankar jag fick!
När du skrev om det här med att diskutera homosexuellas rättigheter för några decennier sedan så kom jag att tänka på att normer och värderingar ändras väldigt snabbt i samhället. Idag tycker många att det är självklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som alla andra samt att det är helt ok att vara en ensamstående mor, men för inte alls länge sen tänkte man helt tvärtom. Och idag ses abort som en rättighet medan eutanasi är förbjudet. Vem vet, kanske kommer värderingarna ändras inom några decennier igen och folk börjar resonera helt annorlunda kring eutanasi? Det skulle inte förvåna mig alls!
Läste ett reportage för några år sen om en man i 50-årsåldern som åkte ned till Schweiz för att avsluta sitt liv. Tror han hade just ME. Han satt i rullstol. Ett reportageteam hade följt med honom dit. Kvällen innan gick han ut på restaurang med sin bror och allt för att äta ”avslutningsmiddag” och var på väldigt gott humör…Ett starkt reportage. Problemet med dödshjälp är ju just när någon annan måste utföra det. Det är ju många som har hjälpt nära anhöriga att avsluta sina liv när de varit svårt sjuka, lidit och haft ont, men sen oftast blivit dömda för det. Sen känns det bisarrt att det kostar så mycket och även att det faktiskt finns ett pris på det över huvud taget…
Min halvsyster tog ju sitt liv vid 20, som tidigare nämnt. Där försvann resten av alla som fanns i mitt liv också, som inte redan hade svikit sen jag själv blev sjukskriven och mådde dåligt över hur allt varit. Sen har jag känt några till som också har gjort det, bl.a. en gammal klasskamrat, men de övriga kände jag bara flyktigt. Men det där om att vara uppmärksam på om någon som varit långvarigt deprimerad plötsligt börjar vara gladare igen och t.o.m. säga att de mår bra, har jag läst om flera gånger. Ofta med kändisar som har gjort det, vars anhöriga sen har berättat om det i efterhand.
Ja, dödshjälp är ju olagligt i Sverige även när den anhörige har en svår sjukdom, och problemet är som Joel skriver att kostnaden är 30.000 € att göra det på ett lagligt vis i Schweiz.
Det är riktigt hemskt att din halvsyster tog sitt liv! Jag minns att du berättat det tidigare. Jag förstår att det varit en stor sorg för din familj och jag beklagar verkligen sorgen.
Självmordstankar ska alltid tas på allvar! Det är en signal om att personen inte mår bra och behöver hjälp och förståelse för den situation hen befinner sig i. För kvinnor med både autism och adhd är suicidrisken 10 ggr högre jämfört med kvinnor i den övriga befolkningen enligt en studie på KI. https://nyheter.ki.se/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden
Precis, självmordshot ska alltid tas på allvar. Jag håller med dig!
Tack ska Du ha för att du lyfter risken för suicid vid autism!
Det är alldeles för tyst om det. Eftersom risken är mycket högre för oss än för den stora massan i befolkningen borde det vara mer på tapeten.
Gissar att det kan vara mycket svårt att som psykiatriker eller allmän medicinare bedöma, diagnostisera, behandla, en patient med autism och suicidtankar rätt, liksom övrig psykisk ohälsa.
Precis, det är nog inte enkelt för psykiatrin. Det svåraste är att det aldrig går att bedöma suicidrisken i det enskilda fallet. Därför kommer suicid ofta som en chock för alla även om det varit känt att vederbörande varit deprimerad. Depression är en riskfaktor för suicid, liksom schizofreni, ADHD, autism och vissa andra psykiatriska diagnoser.
Tack för ett viktigt inlägg! Håller med dej om att det alltid måste tas på allvar!
Tidigare när jag fått fylla i frågeformulär hos psykologer/läkare osv. har jag alltid signalerat att detta är något jag tänker på men att det aldrig har övergått i faktiska planer och att det handlar om att jag inte orkar leva längre. Efter att ha levt med odiagnostiserad autism i 30 år så kom jag tillslut till en punkt där mina tankar om att jag inte orkar med livet längre gick över till faktisk planering och en situation där tankarna blev konkreta och situationen kändes så pass desperat att suicid kändes som det enda rimliga alternativet. Det var inget som hade kommit över en natt utan det var något som värkts fram under en period på nästan 20 år.
Från sjukvårdens sida blev jag avfärdade med att ”är det VERKLIGEN så illa så kanske du borde gå till psykakuten”, ”du får höra av dej om det blir värre” ”byt jobb eller partner” (hade inget med saken att göra) och/eller ”det är skillnad på att inte orka och att faktiskt inte se någon annan utväg”.
För mej är det så svårt att säga dom där orden om att jag inte orkar längre, så jobbigt att jag nästan inte får fram det. Och det syns inte på mej hur dåligt jag faktiskt mår.
Att då möta personer inom vården som inte tar dessa ord på allvar utan avfärdar minsta antydan om suicid är rent livsfarligt. Och förstår inte hur någon kan tro att jag skulle ringa dom när jag mår så dåligt då dom ändå inte tar mej på allvar?
Att jag lever idag är att mina föräldrar av en slump tillslut upptäckte hur pass dåligt jag mådde. Och dom vart så oroliga att dom tvingade mej att flytta hem till dom under en period.
Så alla som jobbar inom vården måste ta minsta antydan om detta på allvar för alla har inte den turen och någon som är kapabel att stötta en på det viset. Och hade BUP tagit mej på allvar, vad gäller tankarna om att inte orka leva, redan då jag var 13 så hade det kanske aldig behövt gå så långt som det faktiskt gjorde.
Usch, jag blir ledsen över att höra att din psykiska ohälsa och suicidplaner blev avfärdade av vården. Det tyder på enorm okunskap från deras sida, och det är ju långt ifrån alltid svår depression syns utåt! Men du är definitivt inte den enda som blivit otroligt dåligt bemött av psykiatrin för jag vet flera andra som också är mycket missnöjda. Det är riktigt hemskt 🙁
Ett problem, så som jag ser det, är att många patienter bara blir tilldelade kontaktpersoner varav vissa inte alls har någon högre utbildning i att ge behandling vid allvarlig psykisk ohälsa utan endast enklare samtalsstöd. Många skulle behöva långvarigt stöd av en psykolog med specifik kompetens om patientens problematik men får inte det. Vad bra att du har fått stöd av dina föräldrar istället! ♥
Starkt inlägg och viktigt ämne.
Allt är ju självklart olika från person till person. Vad gäller det mesta. Men min egen erfarenhet är att de som pratar om självmord eller hotar att ta livet av sig sällan gör det, utan att det är de som håller uppe en fasad och låtsas att allt är bra som sen plötsligt gör det. Nog för att de inte vill riskera att bli räddade eller att någon ingriper, den dag de väl tagit beslutet. Dock brukar dessa personer oftast ha varit nedstämda och deprimerade en längre tid innan. Och det man kan vara uppmärksam på är om de en dag plötsligt verkar må bättre igen utan direkt anledning. Då kan anledningen vara att de tagit beslutet och ser ljuset i tunneln. Många exempel på det skulle kunna nämnas.
Jag är också mer rädd för att spy än för att dö. En läkare frågade mig en gång ”Skulle du ha förståelse för om någon med någon annan fobi sa att de hellre skulle dö än att uppleva det?” (Nog i tron om att jag skulle svara nej.) ”Ja, verkligen.”, sa jag då. För jag har all förståelse för att alla inte är eller behöver vara som jag. Och att andra kan uppleva saker jag själv inte bryr mig det minsta om som SIN värsta skräck.
Jag har nog personligen aldrig haft konkreta självmordstankar. Men jag har alltid sett att det är det oundvikliga efter mamma, eftersom jag inte kan existera i en värld utan henne. Mindre än någonsin, trots den ålder jag är i. Jag hade haft bättre chans till det och att klara min ensam som 10-åring än idag. Hur absurt det än låter. Och jag har sen länge kommit till insikten att folk inte bryr sig vilket som, hur man än mår. Att man lever för sig själv och får göra det bästa med sitt liv och försöka hitta sin egen mening och styrka för att fortsätta. Eftersom ingen bryr sig och alla sviker. Alla man hade funnits där för och skulle gjort allt för själv. Jag tror inte de flesta människor är bättre än så.
Usch ja Kane. P g a kronisk sjukdom i flera år har jag kommit till samma insikt som du – man är själv i sitt eget liv.
Enligt docenten Christer Allgulander, specialist i allmän psykiatri, är muntliga självmordsvarningar faktiskt ett varningstecken för att vederbörande kommer att genomföra handlingen. Många är dock ambivalenta in i det sista och alla vågar inte göra begå suicid när det kommer till kritan, men väldigt många som begår suicid har berättat om sina suicidtankar för någon annan tidigare! Sedan är det ju inte så att alla som pratar om suicid kommer att göra det, men risken är alltid svår att bedöma i enskilda fall.
Jag har också hört liknande historier om deprimerade personer som plötsligt verkar glada och sedan begår suicid. De har liksom bestämt sig vilket ger dem frid. Så en plötslig ändring i humöret är definitivt ett varningstecken precis som du skriver! Och Allgulander skriver att i de fall suicidförsöket har genomförts i ensamhet på det sättet att upptäckt är osannolik har vederbörandes avsikt oftast verkligen varit att dö. Därför är det viktigt att vara uppmärksam och reagera direkt om man märker en förändring i sin deprimerade familjemedlems beteende.
Jag hoppas verkligen att du får behålla din mamma så länge som möjligt! Jag vet att du har gjort dåliga erfarenheter av andra människor 🙁
Jag ville förut ta livet av mig på grund av att jag misslyckats med allt jag företagit mig. Jag tänkte att ju mindre jag gör desto bättre och till slut att det vore bäst att jag dog. Andra med autismspektrumtillstånd kanske kan förstå.. Jag har heller aldrig hotat om detta eller stört andra. Vänliga hälsningar
Vad tråkigt att höra! Själv tänkte jag också förut att det vore bäst om jag var död eftersom jag ändå gjorde allt fel, men det var när jag var ung. Jag hoppas att du mår bättre idag! ♥
Tack för svar. Också för mig var det värre när jag var ung. Med åldern får de flesta av oss självkännedom . Det är tråkigt att göra fel och att vara klantig men det kunde varit mycket värre.❤❤
Vad bra att du också har fått självkännedom med åren! Det är faktiskt en fördel med att bli äldre: man har hunnit lära känna sig själv och sina behov bättre.
Tar man självmord hamnar man i helvetet, även om man ej tror på Jesus .
Usch vad hemskt. Jag har i vissa perioder mått mycket dålugt men ändå inre haft självmordstankar. Min kristna tro förbjuder självmord. Men jag har vid vissa tillfälken tänkt att det inte skulle göra någonting om jag dog, så länge det inte sker på ett väldigt läskigt sätt. Vad kallas sånt: att tycka att det kvittar om man lever eller dör?
Hmm, jag vet inte vad det kallas för då det är svårt att veta vad din känsla beror på. Vissa känner att det kvittar om de lever eller dör trots att de trivs med livet eftersom de känner att de redan upplevt allt det går att uppleva och de tror på livet efter döden. Andra känner däremot så eftersom de lider av dystymi som är en form av konstant känsla av nedstämdhet. Jag tror personligen att den känslan oftast kan härledas till dystymi!
Ja de är en stor synd att begå självmord. Bättre att vända sig till Jesus.
En period levde jag med ångest men de var syndanöd. Pga jag såg på porrfilmer. Samt låg med min kontaktpersons make, han visste ej hon var kontaktperson. Hon avslutade uppdraget .. Jag har bett om förlåtelse