Ibland får jag frågor om ett mycket obehagligt ämne, nämligen suicid, i folkmun kallat för självmord. Det är ett mycket olustigt ämne att blogga om men eftersom det är ett ämne som oroar många känner jag att jag måste ta upp det på bloggen. För det första lite fakta: docenten Christer Allgulander menar att suicid nästan alltid kan härledas till psykisk ohälsa. Suicidtankar, -planer och -försök kan exempelvis förekomma hos patienter med egentlig depression, i folkmun kallad för depression. Depression är därmed en mycket allvarlig sjukdom som kräver vård, och enligt psykiatern Lorna Wing är det ett vanligt förekommande tillstånd hos autister.
Alla visar inte sina tankar utåt
Hur ska man tänka kring självmordsrisken hos en familjemedlem med autism då? Hur ska man veta om vederbörandes suicidhot är allvarligt menade? För att få ett svar på frågan ska vi titta på vad framstående autismforskare säger om självmord vid autism. Tony Attwood skriver att vissa autister, särskilt flickor och kvinnor, kan manipulera sin omgivning med hjälp av känslomässig utpressning. Samtidigt skriver han att vissa autister med klinisk depression kan ha självmordstankar och -planer och ibland lyckas genomföra ett fullbordat självmord. Det kluriga i sammanhanget är, menar Attwood, att vederbörande inte alltid visar några depressiva tankar utåt. Vilket självklart är komplett livsfarligt för detta hindrar omgivningen från att gripa in!
Bokstavlig tolkning ställde till det
Christopher Gillberg menar i sin tur att vissa autister kan tala på ett barnsligt och hotfullt sätt om självmord utan att mena allvar och utan att ha självmordstankar i verkligheten. Till följd av mentaliseringssvårigheter, det vill säga svårigheter att förstå andras tankar och känslor, förstår inte autisten nödvändigtvis att hen gör sin omgivning mycket illa genom att uttrycka tomma suicidhot. Samtidigt skriver han om en ung autist som genomförde ett suicidförsök efter att en annan person hade sagt till hen: ”Gå och dränk dig!” Detta hade autisten tolkat bokstavligt och följt uppmaningen, dock hade suicidförsökte tack och lov inte lyckats i detta fall!
Omöjligt att bedöma risken
Nu ska vi gå tillbaka till Allgulander, och han menar att suicidrisken nästintill är omöjlig att bedöma i det enskilda fallet. Visst, psykisk ohälsa utgör en riskfaktor för suicid, men samtidigt påpekar han att de allra flesta med psykisk ohälsa inte begår suicid. Mot bakgrund av ovanstående ska självmordsprat enligt mig alltid tas på allvar! Visst, det kan vara så att din familjemedlem bara kommer med tomma hot i syfte att manipulera sin omgivning, men varför chansa liksom? Du kanske tror att vederbörande bara kommer med tomma hot, men tänk om dessa är allvarligt menade? Forskning har trots allt påvisat att risken för suicid är förhöjd hos personer med autism.
Hade kunnat genomföra suicidförsöket
Christopher Gillberg menar att man vid självmordsprat kan testa om man kan avleda autisten genom att börja prata om något annat. Om så är fallet menar han att självmordspratet bara brukar utgöra tomma hot. Med detta sagt vet jag inte om jag personligen skulle lita på Gillbergs bedömning i detta fall. Själv hade jag nämligen mycket frekventa självmordstankar som tonåring men berättade inte för någon. Om jag mot förmodan skulle ha berättat för någon och min samtalspartner skulle ha avlett samtalsämnet till något annat är jag rätt säker på att jag aldrig skulle tagit upp ämnet igen. Däremot hade jag mycket väl kunnat genomföra självmordsförsöket ändå!
Saknade tillgång till internet
Attwood skriver att det finns autister som döljer sina självmordstankar för omgivningen i syfte att inte oroa någon. Själv känner jag igen mig! Som ung hade jag en stark suicidönskan och funderade på att begå suicid genom att överdosera läkemedel. Dock vågade jag aldrig genomföra ett suicidförsök, detta för att jag har kräkfobi och var orolig för att bli upphittad och tvingas kräkas upp medicinerna. Sedan visste jag inte heller vilka läkemedel jag skulle behöva äta för att dö och i vilken dos. Tack och lov var det mycket ovanligt med internet på den tiden, det vill säga i början av 1990-talet. Hade jag haft tillgång till internet hade jag kunnat hitta information!
Viktigt att reagera
Men trots att jag aldrig genomförde ett suicidförsök hade jag alltså konkreta suicidtankar men berättade aldrig för någon. Jag har aldrig velat vara till besvär och oroa andra, och de sista personerna i världen jag ville oroa var mina föräldrar. Jag är alltså en sådan autist som Tony Attwood tar upp: jag kunde definitivt ha begått självmord i tonåren, och självmordet hade isåfall kommit som en total överraskning för alla i och med att jag var väldigt mån om att hålla mina depressiva tankar för mig själv i syfte att inte oroa någon. Trots att autismforskare menar att vissa autister enbart använder självmordshot/känslomässig utpressning i manipulationssyfte utan att vederbörande har suicidtankar är min bestämda åsikt alltså att du som anhörig ska vara mycket uppmärksam när självmord kommer på tal och aldrig ta några risker. Hellre reagera en gång för mycket än en gång för lite liksom!
Hit kan du vända dig
Har du själv självmordstankar eller -planer? Om läget är allvarligt ska du ringa 112. Vid mindre akuta fall kan du kontakta:
Mind Självmordslinje: mind.se (chatt) eller tel 90101 kl 00-24
BRIS: Tel 116 111
Jourhavande medmänniska (Röda korset): Tel 08-7021680
SPES: Tel 020-181800 kl 19-22
Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Önskar speciellt kvinnliga autisters naturliga reaktioner på överkrav, för lite eller ingen förståelse, stöd, eller rentav fel stöd och /eller…
Jag har intrycket av att många autister feltolkas som omotiverade när det handlar om andra saker. Många yrkesverksamma verkar också…
” ”Individuellt anpassat stöd” kan i sammanhanget betyda att det är den enskilde boendestödjaren eller hens chef som avgör vad…
Jag förstår. Fick också försämrat psykiskt tillstånd av hjälp på fel sätt av boendestöd. Behöver man att någon gör saker…
Vad bra att du fick hjälp med att ta dig ur missbruket!
Jag tycker att det är förskräckligt att en autist ska behöva tacka nej till boendestöd bara för att boendestödet i…
Om du sedan tidigare har diagnosen Aspergers syndrom får du ha kvar din diagnos. Det är dessutom fullt möjligt att…
Vad tråkigt att du inte fått hjälp med att sortera papper och läsa instruktioner. Vissa har en god man som…
Precis, även kvinnor kan såklart vara mobbare precis som män kan det. Tråkigt att du råkat ut för sådana kvinnor!
Tack så jättemycket, vad roligt att du tycker att min blogg ger hopp! 🙂 Anledningen till att jag inte gjort…
38 svar på ”Om risken för suicid vid autism”
Jag har haft många sk ”vänner” som hotat med suicid men ingen av dem någonsin begått det. Jag försökte förstås hjälpa, vilket endast ledde till att mitt liv började kretsa runt deras problem. Så varenda gång handlade det bara om manipulering. Har inget med dem att göra längre och tycker att det är bra så.
Dessutom handlar inte suicid alltid om psykisk ohälsa. Inte ens om man samtidigt har någon psykiatrisk diagnos. T ex människor som lever med kronisk smärta är en stor grupp som inte syns i statistiken (för att de är ju bara inbillningssjuka enligt vården). Detta pga eutanasi för någon helt ofattbar anledning inte är tillåtet i de flesta länderna.
Har aldrig riktigt förstått varför man inte skulle få bestämma över sitt eget liv och död, så länge man förstår vad man gör. Obs detta betyder inte att jag uppmanar någon till suicid, säger bara hur jag personligen tänker.
När det gäller dina före detta vänner så kan de ha faktiskt menat allvar med sina suicidplaner trots att de aldrig kom till skott. Inom psykiatrin är det känt att suicid ofta, dock inte alltid, är en långsam process och den enskilde kan ha haft suicidtankar länge och pratat med många om sina planer innan suicidtankarna övergår i konkreta suicidplaner och hen till slut genomför handlingen. Allt sker liksom stegvis. Att en person med psykisk ohälsa pratar om sina suicidtankar med andra kan ses som rop på hjälp. Det man kan göra ifall någon uttalar suicidtankar är att hänvisa vederbörande till ett telefonnummer de kan ringa till så som jourhavande medmänniska. Och om läget är akut så får man larma 112. Med detta sagt förstår jag att du inte har med dessa personer att göra idag eftersom du kände dig manipulerad.
När det gäller eutanasi är det en svår och laddad fråga. Själv har jag full förståelse för att patienter med svåra, kroniska sjukdomar vill dö. Det finns en klinik i Schweiz dit patienter med t.ex. ME kan åka för att avsluta sina liv. Däremot vet jag att många med psykisk ohälsa känner för att begå suicid för stunden men innerst inne egentligen inte vill dö varför jag tycker att det är bra att vem som helst inte får avsluta sitt liv. Jag vet t.ex människor som begått suicidförsök p.g.a. depression men blivit upphittade och besvikna över att de blivit det eftersom de verkligen velat dö för stunden. Men när de väl fått behandling för sin psykiska ohälsa och ordnat upp sina liv är de så här i efterhand tacksamma för att leva och glada för att suicidförsöket hann stoppas! Själv ville jag också dö på fullaste allvar förut men är idag jättetacksam för att jag lever. För patienter med mycket svåra och kroniska sjukdomar som orsakar lidande och smärta är det såklart annorlunda, och det är väl den gruppen som tillåts avsluta sina liv på kliniken i Schweiz.
Tyvärr är det väldigt få av oss som har råd med att betala 30 000 € för en resa till Schweiz. Helt orimligt att kräva att man ska vara rik för att ha rätt till sådana här grundläggande mänskliga rättigheter. Jag kommer nog aldrig att förstå varför just den här frågan är så svår även för vissa vettiga människor. För mig som har levt med en obotlig, väldigt smärtsam och begränsande kronisk sjukdom från dag 1 är saken väldigt enkel. Det är jag och endast jag som har rätt till att bestämma över mitt liv, någon läkare eller myndighet äger inte min kropp. För mig har detta alltid varit självklart. Men det är ju lite som om man skulle prata om de homosexuellas rättigheter på 80-talet, väldigt frustrerande.
Och telefonnummer för stödorganisationer osv. har jag nog givit, flera olika, gång efter gång. Det hjälpte inget. Vissa människor säger tyvärr vad som helst för att få uppmärksamhet, jag måste helt enkelt välja bort sådana.
Jag beklagar verkligen din situation, Joel! Och jag tycker att det är en helt annan sak att vilja avsluta sitt liv p.g.a. en kronisk, smärtsam sjukdom och att försöka begå suicid som en följd av en impulsiv och desperat handling p.g.a. psykisk ohälsa bara med anledningen att ingen tagit patientens rop på hjälp på allvar. Jag har t.ex. förståelse för att patienter med allvarlig ME åker till Schweiz för att avsluta sina liv.
Jag vet ingenting om din sjukdom och situation men jag förstår verkligen din frustration och jag kan tänka mig att din sjukdom orsakar dig stort lidande. Jag hade ingen aning om att det kostade hela 30 000 € att få hjälp av kliniken i Schweiz men håller med dig om att det är en orimligt stor summa!
Jag håller med om att man måste välja bort vissa människor. Det har jag också gjort!
Tack Paula!
Visst finns det en stor skillnad mellan en svår kronisk sjukdom och impulsiva handlingar. Och självklart tycker även jag att psykiatrisk vård måste finnas tillgänglig för dem som på riktigt behöver den! Men ibland vägrar man ta emot hjälp. Dessa personer som jag nämnde har haft kontakt med vården under flera år men nekat till en erbjuden plats på avdelningen osv. Så det är inte frågan om att vården eller kontaktpersoner inte finns. Svårt att hjälpa, samt ifall vederbörande bor utomlands…
Att visa vägrar ta emot hjälp kan iofs bero på den psykiska sjukdomens art. Det är känt inom psykiatrin att många vägrar ta emot hjälp för stunden men är i efterhand glada för att deras liv räddats och de inte tillåtits dö. Psykiatrins utgångspunkt är att när allt känns hopplöst så kan alla göra dåliga val för stunden och tro på allvar att de velat dö vilket de egentligen inte alls velat. Dock är Allgulander som jag hänvisade till en specialist i allmän psykiatri vilket gör att han skriver utifrån psykiatrins utgångspunkt. Jag förstår verkligen att du känner att ni som lever med kroniska och smärtsamma sjukdomar har glömts bort i debatten, och jag kan tänka mig att det känns väldigt frustrerande för dig.
Suicid var allmänt accepterat inom antiken men kyrkan förbjöd sedermera suicid och det avkriminaliserades i Sverige så sent som 1864. Inom religion anses ju kroppen och själen vara skapade av Gud vilket är anledningen till att det är förbjudet att ta sitt liv i de flesta religioner. Även om de nordiska länderna blivit sekulariserade tror jag att vissa av våra nuvarande normer fortfarande härstammar från religion även om vi inte tänker på det. Och efter andravärldskriget har idealet liksom varit att allas liv är lika mycket värda vilket nog kan vara anledningen till att många reagerar negativt när du tar upp ämnet eutanasi, kan jag tänka mig. Folk vill ju så gärna höra att alla med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar har en lika bra livskvalitet som den övriga befolkningen vilket kan göra det svårt för dem att acceptera eutanasi, kanske? Nu spekulerar jag bara men det var bara några tankar jag fick!
När du skrev om det här med att diskutera homosexuellas rättigheter för några decennier sedan så kom jag att tänka på att normer och värderingar ändras väldigt snabbt i samhället. Idag tycker många att det är självklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som alla andra samt att det är helt ok att vara en ensamstående mor, men för inte alls länge sen tänkte man helt tvärtom. Och idag ses abort som en rättighet medan eutanasi är förbjudet. Vem vet, kanske kommer värderingarna ändras inom några decennier igen och folk börjar resonera helt annorlunda kring eutanasi? Det skulle inte förvåna mig alls!
Läste ett reportage för några år sen om en man i 50-årsåldern som åkte ned till Schweiz för att avsluta sitt liv. Tror han hade just ME. Han satt i rullstol. Ett reportageteam hade följt med honom dit. Kvällen innan gick han ut på restaurang med sin bror och allt för att äta ”avslutningsmiddag” och var på väldigt gott humör…Ett starkt reportage. Problemet med dödshjälp är ju just när någon annan måste utföra det. Det är ju många som har hjälpt nära anhöriga att avsluta sina liv när de varit svårt sjuka, lidit och haft ont, men sen oftast blivit dömda för det. Sen känns det bisarrt att det kostar så mycket och även att det faktiskt finns ett pris på det över huvud taget…
Min halvsyster tog ju sitt liv vid 20, som tidigare nämnt. Där försvann resten av alla som fanns i mitt liv också, som inte redan hade svikit sen jag själv blev sjukskriven och mådde dåligt över hur allt varit. Sen har jag känt några till som också har gjort det, bl.a. en gammal klasskamrat, men de övriga kände jag bara flyktigt. Men det där om att vara uppmärksam på om någon som varit långvarigt deprimerad plötsligt börjar vara gladare igen och t.o.m. säga att de mår bra, har jag läst om flera gånger. Ofta med kändisar som har gjort det, vars anhöriga sen har berättat om det i efterhand.
Ja, dödshjälp är ju olagligt i Sverige även när den anhörige har en svår sjukdom, och problemet är som Joel skriver att kostnaden är 30.000 € att göra det på ett lagligt vis i Schweiz.
Det är riktigt hemskt att din halvsyster tog sitt liv! Jag minns att du berättat det tidigare. Jag förstår att det varit en stor sorg för din familj och jag beklagar verkligen sorgen.
Självmordstankar ska alltid tas på allvar! Det är en signal om att personen inte mår bra och behöver hjälp och förståelse för den situation hen befinner sig i. För kvinnor med både autism och adhd är suicidrisken 10 ggr högre jämfört med kvinnor i den övriga befolkningen enligt en studie på KI. https://nyheter.ki.se/autism-kopplat-till-kraftigt-okad-risk-for-sjalvmordsbeteenden
Precis, självmordshot ska alltid tas på allvar. Jag håller med dig!
Tack ska Du ha för att du lyfter risken för suicid vid autism!
Det är alldeles för tyst om det. Eftersom risken är mycket högre för oss än för den stora massan i befolkningen borde det vara mer på tapeten.
Gissar att det kan vara mycket svårt att som psykiatriker eller allmän medicinare bedöma, diagnostisera, behandla, en patient med autism och suicidtankar rätt, liksom övrig psykisk ohälsa.
Precis, det är nog inte enkelt för psykiatrin. Det svåraste är att det aldrig går att bedöma suicidrisken i det enskilda fallet. Därför kommer suicid ofta som en chock för alla även om det varit känt att vederbörande varit deprimerad. Depression är en riskfaktor för suicid, liksom schizofreni, ADHD, autism och vissa andra psykiatriska diagnoser.
Tack för ett viktigt inlägg! Håller med dej om att det alltid måste tas på allvar!
Tidigare när jag fått fylla i frågeformulär hos psykologer/läkare osv. har jag alltid signalerat att detta är något jag tänker på men att det aldrig har övergått i faktiska planer och att det handlar om att jag inte orkar leva längre. Efter att ha levt med odiagnostiserad autism i 30 år så kom jag tillslut till en punkt där mina tankar om att jag inte orkar med livet längre gick över till faktisk planering och en situation där tankarna blev konkreta och situationen kändes så pass desperat att suicid kändes som det enda rimliga alternativet. Det var inget som hade kommit över en natt utan det var något som värkts fram under en period på nästan 20 år.
Från sjukvårdens sida blev jag avfärdade med att ”är det VERKLIGEN så illa så kanske du borde gå till psykakuten”, ”du får höra av dej om det blir värre” ”byt jobb eller partner” (hade inget med saken att göra) och/eller ”det är skillnad på att inte orka och att faktiskt inte se någon annan utväg”.
För mej är det så svårt att säga dom där orden om att jag inte orkar längre, så jobbigt att jag nästan inte får fram det. Och det syns inte på mej hur dåligt jag faktiskt mår.
Att då möta personer inom vården som inte tar dessa ord på allvar utan avfärdar minsta antydan om suicid är rent livsfarligt. Och förstår inte hur någon kan tro att jag skulle ringa dom när jag mår så dåligt då dom ändå inte tar mej på allvar?
Att jag lever idag är att mina föräldrar av en slump tillslut upptäckte hur pass dåligt jag mådde. Och dom vart så oroliga att dom tvingade mej att flytta hem till dom under en period.
Så alla som jobbar inom vården måste ta minsta antydan om detta på allvar för alla har inte den turen och någon som är kapabel att stötta en på det viset. Och hade BUP tagit mej på allvar, vad gäller tankarna om att inte orka leva, redan då jag var 13 så hade det kanske aldig behövt gå så långt som det faktiskt gjorde.
Usch, jag blir ledsen över att höra att din psykiska ohälsa och suicidplaner blev avfärdade av vården. Det tyder på enorm okunskap från deras sida, och det är ju långt ifrån alltid svår depression syns utåt! Men du är definitivt inte den enda som blivit otroligt dåligt bemött av psykiatrin för jag vet flera andra som också är mycket missnöjda. Det är riktigt hemskt 🙁
Ett problem, så som jag ser det, är att många patienter bara blir tilldelade kontaktpersoner varav vissa inte alls har någon högre utbildning i att ge behandling vid allvarlig psykisk ohälsa utan endast enklare samtalsstöd. Många skulle behöva långvarigt stöd av en psykolog med specifik kompetens om patientens problematik men får inte det. Vad bra att du har fått stöd av dina föräldrar istället! ♥
Starkt inlägg och viktigt ämne.
Allt är ju självklart olika från person till person. Vad gäller det mesta. Men min egen erfarenhet är att de som pratar om självmord eller hotar att ta livet av sig sällan gör det, utan att det är de som håller uppe en fasad och låtsas att allt är bra som sen plötsligt gör det. Nog för att de inte vill riskera att bli räddade eller att någon ingriper, den dag de väl tagit beslutet. Dock brukar dessa personer oftast ha varit nedstämda och deprimerade en längre tid innan. Och det man kan vara uppmärksam på är om de en dag plötsligt verkar må bättre igen utan direkt anledning. Då kan anledningen vara att de tagit beslutet och ser ljuset i tunneln. Många exempel på det skulle kunna nämnas.
Jag är också mer rädd för att spy än för att dö. En läkare frågade mig en gång ”Skulle du ha förståelse för om någon med någon annan fobi sa att de hellre skulle dö än att uppleva det?” (Nog i tron om att jag skulle svara nej.) ”Ja, verkligen.”, sa jag då. För jag har all förståelse för att alla inte är eller behöver vara som jag. Och att andra kan uppleva saker jag själv inte bryr mig det minsta om som SIN värsta skräck.
Jag har nog personligen aldrig haft konkreta självmordstankar. Men jag har alltid sett att det är det oundvikliga efter mamma, eftersom jag inte kan existera i en värld utan henne. Mindre än någonsin, trots den ålder jag är i. Jag hade haft bättre chans till det och att klara min ensam som 10-åring än idag. Hur absurt det än låter. Och jag har sen länge kommit till insikten att folk inte bryr sig vilket som, hur man än mår. Att man lever för sig själv och får göra det bästa med sitt liv och försöka hitta sin egen mening och styrka för att fortsätta. Eftersom ingen bryr sig och alla sviker. Alla man hade funnits där för och skulle gjort allt för själv. Jag tror inte de flesta människor är bättre än så.
Usch ja Kane. P g a kronisk sjukdom i flera år har jag kommit till samma insikt som du – man är själv i sitt eget liv.
Enligt docenten Christer Allgulander, specialist i allmän psykiatri, är muntliga självmordsvarningar faktiskt ett varningstecken för att vederbörande kommer att genomföra handlingen. Många är dock ambivalenta in i det sista och alla vågar inte göra begå suicid när det kommer till kritan, men väldigt många som begår suicid har berättat om sina suicidtankar för någon annan tidigare! Sedan är det ju inte så att alla som pratar om suicid kommer att göra det, men risken är alltid svår att bedöma i enskilda fall.
Jag har också hört liknande historier om deprimerade personer som plötsligt verkar glada och sedan begår suicid. De har liksom bestämt sig vilket ger dem frid. Så en plötslig ändring i humöret är definitivt ett varningstecken precis som du skriver! Och Allgulander skriver att i de fall suicidförsöket har genomförts i ensamhet på det sättet att upptäckt är osannolik har vederbörandes avsikt oftast verkligen varit att dö. Därför är det viktigt att vara uppmärksam och reagera direkt om man märker en förändring i sin deprimerade familjemedlems beteende.
Jag hoppas verkligen att du får behålla din mamma så länge som möjligt! Jag vet att du har gjort dåliga erfarenheter av andra människor 🙁
Jag ville förut ta livet av mig på grund av att jag misslyckats med allt jag företagit mig. Jag tänkte att ju mindre jag gör desto bättre och till slut att det vore bäst att jag dog. Andra med autismspektrumtillstånd kanske kan förstå.. Jag har heller aldrig hotat om detta eller stört andra. Vänliga hälsningar
Vad tråkigt att höra! Själv tänkte jag också förut att det vore bäst om jag var död eftersom jag ändå gjorde allt fel, men det var när jag var ung. Jag hoppas att du mår bättre idag! ♥
Tack för svar. Också för mig var det värre när jag var ung. Med åldern får de flesta av oss självkännedom . Det är tråkigt att göra fel och att vara klantig men det kunde varit mycket värre.❤❤
Vad bra att du också har fått självkännedom med åren! Det är faktiskt en fördel med att bli äldre: man har hunnit lära känna sig själv och sina behov bättre.
Tar man självmord hamnar man i helvetet, även om man ej tror på Jesus .
Usch vad hemskt. Jag har i vissa perioder mått mycket dålugt men ändå inre haft självmordstankar. Min kristna tro förbjuder självmord. Men jag har vid vissa tillfälken tänkt att det inte skulle göra någonting om jag dog, så länge det inte sker på ett väldigt läskigt sätt. Vad kallas sånt: att tycka att det kvittar om man lever eller dör?
Hmm, jag vet inte vad det kallas för då det är svårt att veta vad din känsla beror på. Vissa känner att det kvittar om de lever eller dör trots att de trivs med livet eftersom de känner att de redan upplevt allt det går att uppleva och de tror på livet efter döden. Andra känner däremot så eftersom de lider av dystymi som är en form av konstant känsla av nedstämdhet. Jag tror personligen att den känslan oftast kan härledas till dystymi!
Ja de är en stor synd att begå självmord. Bättre att vända sig till Jesus.
En period levde jag med ångest men de var syndanöd. Pga jag såg på porrfilmer. Samt låg med min kontaktpersons make, han visste ej hon var kontaktperson. Hon avslutade uppdraget .. Jag har bett om förlåtelse
Jag kan bara tala för mig själv, LSS-stödet är näst intill obefintligt,
och det lilla stöd som ges anpassas inte efter min autism.
Det är min mamma som hjälper mig istället,
samhället övergav mig för flera år sedan.
Jag har inga syskon som kan ge mig det stöd
som jag behöver när min mamma går bort.
Jag har ingen depression och inga andra psykiatriska besvär
och inga suicidtankar,
men jag ser tyvärr ingen annan utväg än suicid i framtiden.
Jag klarar mig inte utan det stöd som min mamma ger mig.
Jag tror att vi kommer att se en ökning av suicid i framtiden av personer med olika funktionshinder, tyvärr,
det går att förebygga dessa för tidiga fall av död
genom att bemanna upp med mer personal inom LSS
och satsa på utbildning om autism, för politiker, enhetschefer och boendestödjare
För min egen del, ser jag tyvärr ingen annan lösning än suicid,
Jag saknar ekonomiska medel att betala för att en privat utförare
ska ge mig det stöd som mitt funktionshinder kräver
Jag saknar möjlighet att leva vidare efter min mammas bortgång
Men jag har några år kvar att leva iallafall, det är skönt!!!
ps
hoppas ingen tar illa vid sig av det jag skrivit,
vill bara beskriva verkligheten,
är så trött!!! på att det bara pratas om psykiska problem,
i debatten om Asperger och suicid i det här sammanhanget
ds
Jag vill skicka dig en varm kram, Teddy! Jag hoppas verkligen inte att du tar livet av dig. Du borde kunna bo på ett LSS-boende, vet vissa autister som bor på boenden och trivs. Det är fruktansvärt att du inte fått det stöd du skulle behöva. Jag hoppas att du kan få en godman som kan strida för dina rättigheter och bråka med kommunen. Det borde verkligen inte vara så här!
Hej Teddy
Förstår om du känner att din situation känns omöjlig och att enda lösningen skulle va suicid när din mamma inte finns mer.
Du gör som du vill men vill men jag skulle vilja råda dig att förebygga att du står helt utan stöd när din mamma dör redan nu.
Exakt som din mamma stödjer dig, så kommer det nog inte bli.. Men ni kan kämpa, för ett stöd så nära det stöd din mamma ger dig idag, tillsammans, så länge din mamma lever. Förbereda er. Sök god man . Eller personligt ombud. De ska kunna hjälpa er kämpa, uttrycka behov, frågeställningar, ställa krav, ansöka, överklaga etc.
Hur gammal är du idag?
kram
Jag förstår också din trötthet. Du vill bara ha ett fungerande, rätt anpassat stöd. Jag vet hur det är att ha suicidtankar när man inte får rätt anpassat stöd😟 och att det inte alls behöver handla om någon ”psykisk ohälsa” t ex depression (även om det kan va så för vissa).
Precis! Det kan ibland vara det uteblivna stödet som har orsakat suicidtankarna. Rätt stöd har stor betydelse!
Om ”depressionen” går över med en annan omgivning, där man är förstådd, får sina egentliga (men i vissa fall särskilda) behov tillgodosedda, där man har rimliga anpassade krav på sig – var det då en depression? Att må dåligt när man är själv om sitt fungerande i en miljö där de flesta människor fungerar annorlunda än en själv (utan att de behöver förstå det) låter väldigt naturligt.
En mycket bra fråga, och jag har också funderat i liknande banor! Det är ju naturligt att bli deprimerad när man lever i en miljö i ett sammanhang som inte alls passar en. På motsvarande sätt mådde många dåligt under Covid-pandemin p.g.a. social distansering eftersom många mår dåligt när de inte får vistas i ett socialt sammanhang. Jag mådde däremot bra under Covid-pandemin eftersom jag gillar social distansering 🙂
Jag bor på en särskild bostad enligt lss, sk serviceboende, men det finns för lite personal, ca 20 h till 13 personer\dag, och då ska personalen hinna transportera sig emellan och gå på toa och dokumentera och allt också. Ny personal och vikarier introduceras sällan, det är rätt viktigt om man jobbar med människor som har autism. Alla boenden i min kommun har samma låga bemanning. Det finns inget att byta till. Stöd med fritid\motion\matlagning har inte getts på över 8 år, vi lever på pulvermos och färdigrätter, personal hinner träffa alla ca 4h per vecka. Genomförandeplaneringen utförs av personalen, utan vår medverkan, om vi inte vill delta. Men varför ska man delta i en genomförandeplanering?? När man får nej på i princip alla önskemål, och de skrivs mest för att kommunen ska kunna låta bli att ge oss stöd. Det står mest om vad personalen inte ska göra för oss. Genomförandeplanen används som ett vapen emot oss. Min mamma går med till tandläkare och vårdcentral och lagar mat m m. I framtiden finns det ingen som kommer att göra detta. Personal tilldelas utifrån hur stora fysiska funktionshinder brukare har, enbart fysisk funktionsnedsättning, därför finns det nästan ingen personal för boenden där högfungerande bor. Ett tag hade personalen order från kommunen att arbeta som en hemtjänst, trots att det här är Lss, de arbetade helt mekaniskt utan att arbeta relationsbyggande, det ledde till stora problem, mellan personal och autister. Den vanvård som förekom då tystades ner och ingen i personalen vågade anmäla.
Många saknar daglig verksamet helt eller har en bristfällig daglig verksamhet, pga nedskärningar och stora grupper i dv.
Det kvittar hur mkt anhöriga än klagar, det kommer inte ändra på någonting, de ansvariga politikerna, bryr sig inte om LSS, och tycker att villkor inom Lss ska va lika usla som inom äldreomsorg och SoL, eller sämre. Kommunen förvarar personer med autism i var sin lägenhet, gemensamma aktiviter förekommer inte, många är isolerade och ensamma inom Lss i min kommun. Det ser ungefär likadant ut i alla kommuner, tyvärr, men hur det är i framtiden, de vet man ju aldrig
Usch, det låter fruktansvärt! På ett LSS-boende borde det självklart finnas tillräckligt stor bemanning och autismspecifik kompetens. Och självklart borde du få stöd med matlagning, fritid m m. Detta borde anmälas till biståndsbedömaren och även till IVO!
Kan bara instämma med Paula, låter fruktansvärt, Teddy! Tycker du ska höra av dig till Uppdrag granskning om du orkar. Du uttrycker dig bra i skrift. Om du väljer att kontakta dom berätta även om hur du tänker kring framtiden så att dom förstår att det är allvarligt! Och inte bara för dig utan för troligtvis för många fler autister i liknande situation, oavsett om man bor på boende eller ej.
Vi kanske måste göra en ”Greta” ??? Sitta utanför varje Lss-kontor i hela Sverige, varje fredag??? Om det fanns en enad rörelse? där alla föreningar för personer med funktionshonder var samlade, för att protestera och visa på brister och föreslå förbättringar. Då kanske något skulle ändras? Om vi inte syns i media, då finns vi inte, politikerna kommer inte förbätta Lss frivilligt… Men om vi gör en ”Greta” ja då finns en stor chans till förbättringar. Det är synd att det inte finns någon sådan rörelse, jag hade suttit utanför mitt lss-kontor varje fredag i 10 år om det behövdes, även om det kanske inte förändrade min situation så skulle de som kom efter mig få ett bättre liv. Jag skriver på en framtida självbiografi just nu, om den blir bra ska den publiceras, vill att folk ska få reda på hur illa det är ställt inom LSS, det finns så många inom LSS som saknar förmåga att beskriva den vanvård som bedrivs
Jag håller med! Att göra en ”Greta” skulle möjligtvis kunna öppna beslutsfattarnas ögon. Jag har själv tyvärr varken tid eller ork att demonstrera eftersom jag jobbar på heltid, men jag hoppas att du hittar andra som tillhör målgruppen som skulle vara intresserade.
Vad spännande med en självbiografi! Jag önskar dig stor lycka till med boken. Hoppas den blir publicerad!
Går det inte att hitta nån passande facebook-grupp som handlar om att förbättra LSS där du kan ta upp förslaget, Teddy?