Därför är det viktigt för mig att bejaka min autism

När man har autism kan man behöva jobba väldigt hårt innan man fullt ut accepterar sig själv och slutar skämmas för den man är. Anledningen till att det är mycket svårt är kommentarer som: ”Jag vet att du har autism och självklart duger du som du är. Men jag tycker ändå att du borde…”. Och det är just detta ”men” som kan ta kål på ens självkänsla. Dessutom är kommentaren mycket kontroversiell. Duger man som man är borde det enligt min logik inte finnas några ”men”. Antingen duger man som man är eller så gör man inte det.

Trodde att jag behövde jobba på mig själv

Jag kämpade länge emot min autistiska natur vilket gjorde mitt liv väldigt tungt att leva. En sak som jag förut inbillade mig att jag måste jobba bort är min människokräsenhet. När jag som yngre träffade någon som gärna ville lära känna mig men jag själv inte kände någon gemenskap med vederbörande trodde jag att felet låg på mig och att jag därför borde ignorera min magkänsla. Jag hade blivit indoktrinerad sedan barnsben att det var okej att inte vilja vara vän med alla men att om man däremot gick i en klass med 30 barn eller var på en arbetsplats med 20 anställda och inte kände gemenskap med en enda av dessa personer så skulle man träna på sina sociala färdigheter. Att man är för sig själv istället för att söka sig till andra människor ses ju som väldigt autistiskt för det anses ingå i svårigheterna med socialt samspel som i sin tur ingår i diagnoskriterierna för autism.

Jag fungerar annorlunda

Men sanningen är att om man är begränsad när det gäller rutiner och intressen, varför skulle man inte också vara det när det gäller människor? När man har autism är man sällan en allätare när det gäller mat, rutiner och vanor till skillnad från många neurotypiker som tycker om många olika fritidsintressen, mat och människor även om det såklart är omöjligt att gilla alla. Det tog många år att hitta ett arbete jag inte mådde dåligt av, och på samma sätt som jag har att hitta passande arbetsplatser har jag svårt att hitta personkemi med andra personer. Felet ligger inte på andra människor utan handlar om att jag fungerar annorlunda. Och det fick mig att må mycket dåligt att tvinga mig till sociala sammanhang jag mådde dåligt av.

Min syn på mig själv förändrades

Till slut läste jag litteratur om autism och fastnade för Tony Attwood som skriver att autism kan ses som en genetiskt betingad personlighetsvariant. Vidare beskriver han att det är vanligt att autister bara vill utveckla vänskapsrelationer med ytterst få utvalda människor vilket kan få dem att uppfattas som människokräsna. Det förändrade hela min syn på mig själv! Det var då jag förstod att detta inte är något som jag behöver träna bort utan det är en del av min autistiska natur. För att må bra måste jag bejaka min autism, inte kämpa emot den. Och så länge jag är trevlig mot alla finns det ingenting som säger att jag måste lära känna alla människor. Jag har också full rätt att avstå från After-Works.

Autisten ska få vara autistisk

I mitt fall är alltså min människokräsenhet som har setts som ett problem , men andra autister kan ha andra egenskaper som de uppmanas att träna bort. Det kan vara alltifrån sparsamt kroppsspråk, avsaknad av ögonkontakt, monotont tal eller kanske något specialintresse som omgivningen tycker är udda eller onödig. Men det är viktigt att komma ihåg att autistens egenskaper aldrig ska behöva tränas bort så länge dessa inte stör autisten själv eller går ut över andra människor. Är inte så fallet ska autisten vara precis så autistisk och kräsen hen vill!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.