Kategorier
Okategoriserade

Om (o)tillgänglighetens olika grader

Bristande tillgänglighet utgör numera en av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Vad som sedan räknas som bristande tillgänglighet är en betydligt mer komplicerad fråga, men faktum är att diskrimineringslagen gäller på skolor, universitet och arbetsplatser vilket innebär att ovannämnda institutioner är skyldiga att utföra skäliga anpassningar under förutsättning att deras ekonomiska och praktiska förutsättningar tillåter det. Lagen är indispositiv vilket betyder att den inte går att avtala bort.

Allt är inte svart och vitt

Det som inte alla tänker på är att allt inte alltid är svart och vitt. Det är sällan man stöter på institutioner som är 100% tillgängliga eller 100% otillgängliga utan det finns många olika grader av tillgänglighet och otillgänglighet. Ibland kan en och samma institution vara tillgänglig när det gäller vissa aspekter och otillgänglig när det gäller andra vilket kan leda till att institutionen är tillgänglig för en rullstolsburen person men inte för någon med autism. Eller så är det tvärtom.

Skillnad mot LSS

Låt oss ta universitet som exempel. Vi som har funktionsvariationer har i enlighet med diskrimineringslagen en lagstadgad rätt till särskilt pedagogiskt stöd om vi kan uppvisa att ett behov föreligger. Däremot specificerar ingen lagtext vilka stödåtgärder högskolorna är skyldiga att tillhandahålla exakt (jämför med LSS där 10 specifikt angivna insatser är specificerade och som alla kommuner är skyldiga att tillhandahålla). Därför kan särskilt pedagogiskt stöd skilja sig från en högskola till en annan. När man ansöker om särskilt pedagogiskt stöd på universitet kan något av följande hända:


1. Man får beviljad de stödinsatser man är i behov av

Det kan hända att samordnaren för särskilt pedagogiskt stöd kontaktar studenten och meddelar att det inte är några problem för studenten att få det stöd hen begär. Vissa, däribland jag, kan ha svårigheter utöver det vanliga. En av mina stora svårigheter är att navigera och hitta på läroplattformar men däremot har jag inga som helst svårigheter i att planera mina studier eller komma ihåg deadlines. På ett tillgängligt universitet kan samordnaren säga till sådana som jag: “Våra mentorer brukar oftast bara hjälpa till med att påminna studenter om deadlines och planera studierna på ett vettigt sätt, men eftersom vi inte kan tillgodose ditt stödbehov på annat sätt beviljar vi dig ändå en mentor som hjälper dig att få tillgång till uppgifterna.”

2. Man beviljar inte stödet fullt ut

Vissa samordnare kan säga: “Våra mentorer hjälper endast hjälp till med att påminna om deadlines och planera ett studieschema. Vill du ha stöd med detta så är det inga problem.” Om man sedan har förklarat att man endast behöver hjälp med att navigera på läroplattformar kan man få till svar: “Tyvärr står den typen av stöd inte med på vår lista. Men kanske får du en snäll lärare som kan hjälpa dig ändå. Fråga vettja! Men säger läraren nej finns det ingenting vi kan göra.” Vissa lärare kan sedan påminna varje gång studenten ber om hjälp: “Detta tillhör ju inte mina uppgifter alls men okej då.” Dessa universitet kanske ser sig själva som tillgängliga, men hur tillgängliga är de egentligen på en skala för en student som alltid måste leva med känslan att hen är i vägen och helt beroende av lärarens välvilja?

3. Man får inte stödet beviljat

Vissa universitet är stenhårda med vilka stödinsatser de erbjuder. De kan t.ex. säga: “Vi erbjuder endast extratid för inlämning, anteckningsstöd eller hjälp med påminnelser om deadlines. Något annat stöd erbjuder vi inte.” Själv drabbades jag av detta för ett antal år sedan. Visst, samordnaren menade att min mentor möjligen skulle kunna hjälpa mig att hitta uppgifterna om han var snäll, men eftersom min mentor inte gjorde detta fick jag höra att jag inte kunde lägga skulden på mentorn då det inte ingick i hans uppgifter. Här ställer man sig den stora frågan om universitet också agerar på samma sätt med förlamade studenter och säger till dem att de får skylla sig själva för att de inte dykt upp på tentan eftersom salen låg 3 trappor upp utan hiss och mentorn inte ville hjälpa dem med att bära upp rullstolen.

Ibland är stödet svårtillgängligt

Högskolor tillhörande den första kategorin är tillgängliga för mig och de som tillhör den tredje kategorin är otillgängliga. Den andra kategorin då? Jo, det beror på hur mycket energi jag har för tillfället. Mår jag ovanligt bra orkar jag handskas med känslan att vara i vägen och orkar hantera lärarnas kommentarer att det egentligen inte ingår i hens uppgifter att hjälpa mig. Men är jag trött eller stressad orkar jag inte, och i sådana fall är det lättare att hoppa av kursen. Ibland är tillgänglighetsåtgärderna så svårtillgängliga att man inte orkar kämpa och väljer att ge upp!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

2 svar på ”Om (o)tillgänglighetens olika grader”

Jag tycker att det är väldigt inskränkt av de högskolor som bara erbjuder en viss typ av stöd. Deras kunskaper om neuropsykiatriska funktionshinder måste vara väldigt låg. Jag, med ADHD, fick en gång anpassningen att jag fick göra några inlämningsuppgifter jag fastnat på muntligt istället. Det var till stor hjälp för mig då jag bara behövde lära mig så mycket som möjligt inför samtalet, istället för att känna att jag inte kunde tillräckligt mycket när jag skulle skriva uppgifterna, eller fastna för att min hjärna inte kunde formulera meningarna när jag skulle skriva dem. Läraren påpekade att för de flesta hade det varit svårare att svara på frågorna muntligt i en konversation utan tillgång till studiematerialet. Och det är ju också en viktig sak. Anpassning är inte samma sak som förenkling.

Jag håller med dig! Ibland undrar jag om problemet beror på att samordnarna saknar kunskap om NPF eller om det handlar om att de inte bryr sig eller ser varje tillfälle till avslag som ett tillfälle att spara pengar. Jag sa en gång till en samordnare att jag kunde förklara och fixa kompletterande läkarintyg, men samordnaren svarade bara att de ändå inte beviljar mentorer till någon som behöver det för det ändamålet som jag, dvs att hitta kursuppgifterna på läroplattformen. Och detta trots att mentorn bara skulle lägga ner max 10 minuter i veckan på uppdraget om ens det! Däremot har jag märkt att det är sjukt lätt att få extratid för inlämningsuppgifter. Jag tycker att det är intressant att vissa typer av anpassningar är lätta att få och andra svåra.

Vad bra att du fick göra skriftliga uppgifter muntligt! Sånt kan hjälpa riktigt mycket om man har lättare för att prestera muntligt än skriftligt eller tvärtom. Vissa högskolor är tillmötesgående och kan t om befria en från grupparbeten om man t.ex. har autism och svårt för grupparbeten.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *