Nej, vi autister ska inte behöva ha dåligt samvete

Ibland får vi som lever med Aspergers syndrom eller autism höra från vår omgivning att det är jätteviktigt att vi ska jobba på vissa saker och förändras. Men den stora frågan är för vems skull vi ska ändra på oss? För vår egna skull eller för andras? Oftast är det nämligen andra som vill att vi utmanar oss själva medan vi själva anser att kostnaden är så hög att det inte är värt det. Därför måste vi autister hålla i minnet att vi aldrig behöver förändra oss för andras skull och brottas med dåligt samvete när vi inte orkar.

Dessa punkter brukar våra medmänniskor vilja att vi jobbar på:

1. Bli mer ordningsamma

Många av oss autister tycker att det är så energikrävande att hålla ordning och städa att det inte är värt det. Andra människor tycker ibland att våra liv skulle underlättas betydligt om vi skulle ha ordning hemma men vi orkar inte alltid det! Och så länge vi bor själva och inte har det så ohygieniskt hemma att det utgör en grund för vräkning har vi rätten att själva bestämma om vi ska ha det rent eller smutsigt, ordningsamt eller stökigt i våra hem.

2. Skaffa ett jobb

Vissa autister får aktivitets- eller sjukersättning och är därför hemma på dagarna istället för att arbeta eller studera. Om det framgår i ett läkarutlåtande att personen inte klarar av att arbeta och personen själv är nöjd med sitt liv måste omgiviningen respektera det. Inte alla autister mår bra av att jobba. Många andra mår säkert bäst av det men det som passar majoritetesnormen behöver inte alltid passa en autist! Autisten ska därför inte alls behöva höra att hen behöver ”skaffa ett jobb”.

3. Bli mer spontana

I Aspergers syndrom och autism kan ibland ingå ett behov av att planera sina aktiviteter långt i förväg, och vi kan också behöva planera in tillräckligt många vilodagar innan och efter sociala aktiviteter så att vi inte bränner ut oss. Visst, omgivningen kan ofta bli frustrerad om de aldrig får med oss på spontana aktiviteter. Då kanske de säger till oss att vi borde förändras, men varför är det så viktigt att vara spontan? Oftast är det för andra människors skull, inte för ens egen.

4. Höra av oss oftare

När jag sa till min arbetsterapeut att jag måste bli bättre på att höra av mig till mina vänner, svarade hon direkt att jag inte alls måste det! Detta för att jag inte orkar ha ett aktivt socialt liv och ett jobb samtidigt. Därför är det helt okej att jag är dålig på att höra av mig och det är inte alls något jag behöver jobba på bara för att behaga andra. Det kändes som en enorm befrielse när jag insåg att jag har full rätt att bejaka min autistiska sida och att jag måste acceptera mig själv som jag är vilket bland annat innebär att jag inte orkar höra av mig och träffas ofta.

Ska vara på bådas villkor

Jag har förstått att jag inte bör ha vänskapsrelationer där den andra parten mår dåligt av att jag inte orkar träffas eller höra av mig lika ofta som hen förväntar sig. Allra bäst passar jag som vän med de som också har väldigt lite ork alternativt är upptagna med egna aktiviteter. Ibland klarar jag inte av att uppfylla någons förväntningar på vänskap och då uppstår en obalans. För att jag inte ska bli utbränd av relationen och den andre parten inte ska må dåligt är det ibland nödvändigt att vänskapsrelationen tar slut. Det är tråkigt men så är livet.

Relationer ska inte ge mer än de tar

Har man en partner som tycker att det är jätteviktigt att vara spontan och social alternativt ha det städat, kan det ibland gå att hitta en kompromiss. Kanske kan man anlita en städare eller flytta isär och bli särbo. Men ibland mår båda parterna dåligt av sådana kompromisser, och då kan den hårda sanningen vara att man inte passar ihop. Tyvärr får vi autister ofta skulden när vi inte orkar anpassa oss och ändra på oss, men vi ska aldrig behöva anpassa oss mer än vi orkar och aldrig mer än vad andra anpassar sig efter oss. Aldrig!

Vi ska inte ha dåligt samvete

Vidare måste vi autister befria oss från det dåliga samvete vi ofta känner för saker som ingår i vår funktionsvariation. Lika lite som jag ska ha dåligt samvete för att min energi inte räcker till för att höra av mig till vänner när jag har ett jobb, bör vi autister inte heller ha dåligt samvete om vi inte klarar av att arbeta, städa samt gå på bröllop och släktmiddagar. Det är de som inte accepterar funktionsvariationer som ska ha dåligt samvete, inte vi!