Nej, studenter med autism måste inte vara sociala

Amerikanska professorer har listat sina bästa tips om hur man kan få begåvade autistiska studenter att lyckas med högre studier. Hemligheten enligt professorerna är att börja uppmuntra autistiska barn redan tidigt i livet när de går i skolan. Bakgrunden är att endast 39% av autistiska studenter som påbörjar högskolestudier i USA också slutför dessa, men motsvarande siffra för alla studenter i sin helhet är 64%. Skillnaden mellan autistiska och neurotypiska studenter är alltså stor vad gäller studieframgång!

Tipsen är många

Professorernas tips inkluderar att identifiera autisternas särbegåvning redan tidigt i livet, att uppmuntra autistiska elever att välja utmanande kurser i skolan och samtidigt förmedla att man förväntar sig att de ska bedriva högre studier senare i livet, uppmuntra barnet att anmäla sig till skolans extrakurrikulära aktiviteter i syfte att låta barnet förbättra sina ledarskapsförmågor, jämföra olika högskolor inklusive deras stödutbud till studenter med funktionsnedsättning, söka stöd hos professionella på högskolan samt lära ut den autistiska studenten att be om specifikt stöd. Och med det sistnämnda menas att studenten inte bara ska säga ”jag behöver stöd” utan hen ska också beskriva utförligt vad hen behöver för stöd exakt.

Är för mjuka värden

Jag håller med om vissa av dessa tips, men andra ställer jag mig tveksam till. Jag förstår absolut att det är viktigt att tro på en autistisk elevs förmåga, och självklart är det bra att autistiska elever väljer kurser på gymnasiet som motsvarar deras förmåga. Men däremot vet jag inte om det alltid är bra att ha väldigt höga förväntningar på ett autistiskt barn vad gäller barnets framtidsplaner. Självklart är det olika från fall till fall, men jag är definitivt för mjuka värden vilket innebär att det är mycket viktigare för mig med lycka och välmående än utbildning. Visst, många välutbildade och framgångsrika personer är också friska och lyckliga, men har man en funktionsnedsättning orkar man kanske inte alltid tänka på karriär. Som parentes kan jag tillägga att jag såklart resonerar utifrån svensk kontext: här kan det funka att leva ett okej liv utan högre utbildning. Jag är medveten om att det är annorlunda i vissa andra länder.

Kunde ändå leva ett bra liv

Jag kommer själv från en välutbildad familj där universitetsstudier ses som typ det viktigaste i livet. Både min pappa och bror är mycket framgångsrika civilingenjörer: min bror har doktorerat och min pappa är hedersdoktor. Mamma har ”bara” en masterexamen i språk. Jag har haft förväntningen på mig att jag ska bli läkare, jurist eller civilingenjör och jag har mått dåligt av förväntningarna. Jag trodde därför att man skulle bli urfattig och behöva gå och lägga sig hungrig på kvällarna om man inte utbildade sig till något av dessa yrken. Döm om min förvåning när jag som ung vuxen levde som sjukpensionär på garantinivå och upptäckte att jag ändå kunde leva ett bra liv! Tänk om någon hade sagt till mig när jag var liten att det är möjligt att vara lycklig även utan karriär. Jag talar inte för alla autister, men jag behöver få höra: ”Du duger som du är och behöver inte prestera” istället för: ”kom igen, du är intelligent och måste utmana dig själv!”

En autist kan behöva testa sig fram

Något jag också känner mig tveksam till är att en autistisk student förväntas veta själv vad hen behöver för stöd. Visst, det är aldrig fel med självkännedom, men samtidigt ingår det i autism att inte alltid veta vad man behöver. Ibland kan man behöva bolla med läraren, studievägledaren och samordnaren! Hur ska en autistisk student veta vad hen mår bäst av om hen inte fått prova sig fram och testa olika lösningar? Hur ska hen vara säker på vad som funkar bäst om hen inte kan tolka sina egna känslor? Ibland tar det tid för en autistisk student att lista ut vad hen behöver. Och varför borde autisten ta initiativ till att be om hjälp? Alla autister vågar inte göra det. Varför kan inte autisten få en mentor som kollar med autisten med jämna mellanrum att studierna funkar?

Viktigt i Nordamerika

Det tips som dock gör mig mest skeptisk är att man ska uppmuntra en autistisk elev att delta i skolans sociala aktiviteter för att lära sig socialt samspel och ledarskap. I sammanhanget får vi hålla i minnet att dessa tips har getts i nordamerikansk kontext, och jag vet hur viktigt det är med sociala färdigheter i Nordamerika eftersom jag var utbytesstudent i Kanada i ett år när jag gick på gymnasiet. Jag hamnade i konflikt med utbytesorganisationen eftersom de ville att jag skulle delta i skolans extrakurrikulära aktiviteter för att ”få ut mer av året i Kanada”. Jag bråkade med dem länge om det, och till slut gick jag med på att anmäla mig till skolans badmintonlag. Organisationen var nöjd, men jag hatade att spela badminton! Det gjorde mig utmattad och gjorde mitt utbytesår sämre.

Alla passar inte som ledare

Seriöst, när ska världen förstå att vi människor är olika? Vissa är födda till ledare och/älskar lagidrotter, och dessa barn älskar säkert aktiviteter som badminton och cheerleading. Men andra barn är introverta och teoretiskt lagda och kan passa bra som forskare om de vill bedriva högre studier senare i livet. Det ingår ofta i autism att man har svårt med socialt samspel. Jag skulle vilja veta vad det beror på att över 60% av autistiska studenter i USA aldrig avslutar påbörjade studier. Beror det verkligen på att de inte fått tillräckligt mycket social träning som barn? Kan inte en av förklaringarna vara att det inte är accepterat att vara introvert i Nordamerika och de därför blir utstötta på högskolan? Är lösningen verkligen att göra autister så neurotypiska som möjligt? Kan inte neurotypikerna istället rannsaka sina attityder och lära sig att acceptera att man kan lyckas med akademiska studier utan att vara en ledartyp?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn