När jag berättade för min nuvarande boendestödjare om tiden då jag fick min autismdiagnos nämnde jag att jag vid diagnostillfället först blev sjukskriven och att sjukpenningen året därpå övergick i aktivitetsersättning. När hon frågade mig hur det kändes att få aktivitetsersättning berättade jag att det var jätteskönt och stor glädje. För det var så det kändes!
Ett tecken på att det behövdes
Boendestödjaren menade att mina känslor var ett tecken på att aktivitetsersättningen verkligen behövdes: en person med full arbetsförmåga gläds nämligen inte åt att sluta jobba! En sådan person skulle bli uttråkad över bristen på saker att göra, ledsen över att förlora det sociala på jobbet och möjligheten till utveckling samt känna en stor frustration över ekonomin, enligt henne. Därför hade Försäkringskassan fattat rätt beslut i mitt fall, tyckte hon.
Ville bara må bra
Det var så bra sagt! Jag hade bara mått dåligt på jobbet och längtat efter ett liv utan måsten, jag ville absolut inte ha social gemenskap med arbetskamrater och jag hade inte en tanke på att aktivitetsersättning var mindre pengar än sjukpenning och lön. Sådana saker brydde jag mig inte om utan det enda jag ville ha var en trygg (=regelbunden) inkomst och möjlighet till ett liv där jag slapp så många måsten som möjligt. Självklart hade jag inte tackat nej till mer pengar, men glädjen över aktivitetsersättningen var så stor att jag helt struntade i det faktum att aktivitetsersättning på garantinivå var betydligt mindre pengar än lön!
Blev tyckt synd om
Jag förstod aldrig varför jag blev tyckt synd om. Människor tyckte att det lät jättetråkigt att jag gick hemma på dagarna och undrade varför jag inte försökte rehabilitera min arbetsförmåga. De kommenterade att jag måste känna mig rastlös hemma, och jag bekräftade att jag var det. Inte för att det var sant utan jag trodde att det var så man borde känna när man gick hemma. Jag reflekterade inte över att det var en lögn utan på den tiden svarade jag liksom automatiskt vad jag trodde att andra ville höra.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fick inte glädjas
Jag undrade när jag skulle bli psykiskt sjuk av ”sysslolösheten” som andra människor kallade det och börja klättra på väggarna. Den tiden skulle komma förr eller senare, menade andra. Men den tiden kom aldrig, inte ens efter flera år! Och så här ett par decennier senare förstår jag inte varför jag som ung vuxen inte fick glädjas åt aktivitetsersättningen. Människor som fyllt 65 tillåts ju glädjas åt att sluta jobba så varför får inte människor i arbetsför ålder känna samma glädje?
Man förväntas vara optimistisk
Idag har det blivit populärt med positiv psykologi, det vill säga att människan ska lära sig att tänka optimistiskt för att behålla det psykiska välmåendet även i svåra livssituationer. ”Man ska glädjas åt det man har istället för att fokusera på vad man inte har”, får man ofta höra. Eller: ”tänk på att glaset är halvfullt, inte halvtomt.”
Finns en stor paradox
Jag ser en stor paradox i att vi med funktionsnedsättning å ena sidan får höra att vi i enlighet med idéerna i positiv psykologi ska tänka positivt och acceptera oss själva men när vi å andra sidan väl gör det så är det inte heller helt accepterat. ”Har du boendestöd/sjukersättning? Oj, i så fall borde du rehabilitera din arbetsförmåga/lära dig att bli självständig så att du inte behöver boendestödet längre”, får man höra. Man ska liksom aldrig glädjas åt att få bidrag/kommunens insatser över en längre period utan man förväntas vara missnöjd med sin situation.
Inte alltid en tragedi
Sluta låtsas som att aktivitets- eller sjukersättning är en tragedi! Det är endast en tragedi när någon känner att hen både vill och kan arbeta men blir diskriminerad på arbetsmarknaden p g a funktionsnedsättning. Däremot är det inte en tragedi för någon som trivs hemma och saknar ett behov av organiserad sysselsättning!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
19 svar på ”Nej, sjukersättning måste inte vara en tragedi”
Väldigt bra artikel. Håller med om allt.
Det är endast en tragedi för samhället. Och alla människor på alla nivåer däri som är avundsjuka på att en del slipper jobba, som de alla egentligen också önskar att de slapp. Det är precis det allt handlar om. Det vore annars lika hemskt för alla över 65 den dagen de får pension, att ”bara sitta hemma” och inte längre ha någon som kör med dem och säger åt dem vad de ska göra med sin tid.
Istället för att vara avundsjuk på folk som fått läkardiagnoser och tro att alla dessa skulle fått det för att de är lata, som är den allmänna uppfattningen i samhället, kan man ju t.ex. tänka på de som föds in i ett liv av lyx och överflöd på samma skattebetalares bekostnad bara för att de råkade födas i rätt familj. Liksom de med samma politiska uppfattning samtidigt ser upp till i mängder.
Det går inte att ha något mer att göra med folk, har jag insett. De kan helt enkelt aldrig bemöta en med samma respekt tillbaka som man själv ger till alla och alltid har gjort. Inte från den punkten då de fått svar på frågan om vad man jobbar med, som det vanligen börjar med att frågas. Och det är just det som har blivit mitt mål nu: Att slippa ha något mer att göra med alla som jag inte har valt själv. Detta gäller allt. Först där och då slipper jag allas elakhet, mobbning, kränkningar, fördomar, okunskap, avundsjuka och hat.
Jag räknar att jag har varit konstant mobbad sen 1992 tills för några år sen, då jag slutligen kom till denna insikt. Att det aldrig kommer sluta och att man heller aldrig kan ändra på andra utan bara sig själv. De kommer aldrig ändra sig eller tänka längre.
Det finns bättre människor, ska man alltid komma ihåg! De som aldrig skulle säga eller göra något som kränkte eller tog ned någon annan. De är betydligt färre, men det är de man ska fokusera på och ge sin tid till. 🙂 De som bemöter en med respekt och vill en väl. Det gäller bara att bli bättre på att urskilja vilka dessa är, vilket ju kan vara extra svårt om man t.ex. har autism. Det var en tid då jag bara utgick själv från att de allra flesta människor var goda och innerst inne ville väl. Jag hoppas att jag har blivit bättre nu på att se folk för vad de är.
Ett synsett och värdering jag också tycker är väldigt arrogant/överlägsen, är att folks intelligens skulle bestämmas beroende på utbildning. Hög utbilding gör en smartare RENT ALLMÄNT i de flestas/samhällets ögon. Medan låg utbildning gör en till motsatsen. Högutbildade är ju bara utbildade inom ett specifikt område – det som de valde. Och intelligens i allmänhet är inget man kan plugga sig till utan något man föds med. De mest inskränkta och okunniga personer jag har träffat har dessutom ofta varit högutbildade på höga positioner… Som helt saknade allmänbildning istället, empati och kunskap och förståelse om människor i allmänhet och deras känslor.
Mycket anmärkningsvärt är också hur många människor i alla åldrar och på alla nivåer i samhället som på fullt allvar tror att folk har fått sin sjukskrivning/aktivitetsersättning/förtidspension etc för att de är lata och bortskämda. Och därmed alltså skulle ha gått till en läkare och frågat om denne inte kan sjukskriva de istället för att de inte känner för att jobba, varpå denne svarat ”Självklart!” och skrivit ett intyg. På fullt allvar går denna absurda och helt verklighetsfrånvända fördom och okunskap runt i samhället och återfinns i alltför många. Och ingen tar upp det faktumet och gör något för att skapa bättre kunskap hos folk, eller motverka fördomar om denna grupp. Tills den dagen förtjänar inget parti min röst. Och alla människor med de åsikterna/fördomarna är inte värda att prata med.
Synd bara att man måste befatta sig med de ändå ibland, som sagt… När man tar taxi någonstans och får ta del av chaufförens ovälkomna personliga åsikter, uppsöker vården eller läkare och istället får en uppläxning om vad man borde göra med sitt liv istället för att bara gå hemma och leva på bidrag, möter släktingar som tar varje chans till att anmärka och ta ned en för det ända tills de blir sjukskrivna själva och det då plötsligt är helt okej… Nej, det är så skönt att slippa allihop. Känner det mer och mer och blir allt mera folkskygg också.
Jag åker taxi relativt ofta på jobbet, och de flesta taxichaufförer är helt normala och kommer inte med personliga åsikter. Men sedan finns det såklart ytterst få taxichaufförer som är otrevliga!
Jag håller med dig om att hög utbildning inte måste ha med intelligens att göra. Sedan skulle det kunna vara så här i västvärlden att människor med högt IQ oftare väljer att utbilda sig på universitetet än människor med lägre IQ, men det betyder såklart inte att högt utbildade människor skulle vara mer värda än de som saknar högre utbildning.
På universitetet kan man lära sig att tänka kritiskt och förstå hur man tolkar statistik och siffror och skilja vetenskapliga fakta från människors egna erfarenheter/subjektiva åsikter. Detta kan tillämpas på många andra livsområden än just ens eget ämnesområde. Men detta har inte heller något med IQ att göra såklart!
Sedan kan vissa ha högt IQ men lågt EQ (emotionell intelligens). Därför kan det finnas vissa som t.ex. är fenor i matematik men har svårt att förstå att människor INTE fungerar som maskiner och inte alltid agerar och reagerar logiskt.
Precis, det finns ju inte många som tycker synd om 65-åringar som går i ålderspension. När man är yngre än 65 förväntas man orka jobba, men så fort man fyller 65 är det plötsligt okej att känna annorlunda.
Vad tråkigt att höra att du varit mobbad så länge! 🙁 Det finns bra människor, men det gäller att hitta dem. Men man säger ju att bra vänner inte växer på träd så det tar ofta tid att hitta rätt människor. Precis som du skriver kan det vara svårt för vissa med autism att förstå vilka människor som vill väl. Därför är det bra att vara försiktig i början!
Det handlar dock inte om att hitta vänner längre, utan om att få slippa bli utsatt för kränkande bemötande av varje person man kommer i kontakt med.
30 år framåt i tiden eller så, så kanske man även har skrivit in sjukskrivna etc som en grupp man inte får kränka. Liksom så många andra där man inte valt sin situation själv. Än så länge är det helt okej.
En annan grej du har skrivit om är att autister ofta kan säga rakt ut vad de tänker. Jag minns någon som sa ”Hur skulle världen se ut om alla bara sa rakt ut vad de tyckte och tänkte?” Min erfarenhet är att det är precis det alla gör. Folk har inte den spärren som jag själv alltid haft, att man faktiskt kan tänka en tanke utan att behöva säga det rakt ut. Och de flesta av dessa har nog ingen diagnos alls. Gäller inte bara synen på sjukskrivna etc heller, utan i ren allmänhet. Saker jag aldrig skulle sagt själv och som andra också tycker är helt absurt om man berättar det.
Jag tycker snarare folk ljuger, exempelvis om nån inte vill fika pga hen behöver gå ned i vikt så säger de man ej är överviktig, fast man har BMI på över 30 vilket är fetma . Trots man sagt man vill folk är ärliga,eller om man behövt smakråd och de säger bestäm själv. Folk är så rädda att stöta sig med andra jämt. Minns själv som ung och var utmanande klädd och fick gubbars blickar på mig, då var de en autistisk kvinna som sa till mig jag klädde mig som ett luder. Numera klär jag mig strikt och min make är ärligheten själv, han har inte fått nån diagnos men barnen tror han har autism. Själv har jag adhd ,en son har autism och en dotter med adhd. Min man är från ett land där de inte satte diagnoser.
Det anses som artigt/sociala koder i vissa situationer att försköna/inte vara helt ärlig om det endast antas såra eller kränka den berörda. Jag insåg detta redan som liten, att jag inte t.ex. kunde säga att jag tyckte maten var äcklig om jag var på besök någonstans. Därför ville jag aldrig äta någon annanstans heller eftersom man förväntades både gilla det och äta upp, vad det än var.
Vad man kan säga för att ge konstruktiv kritik, om man känner att en person gör något som den inte förstår är bra eller kan skada sig själv, är att linda in det lite och säga ”Fast vore det inte bättre om du…?” etc. Då har man inte direkt kritiserat den berörda, men ändå försökt ge den en annat tankegångssätt. Men som återigen sagt: Allt är upp till var och en och ingen annan!
Jag håller med dig om att det vore snällare att säga: ”Fast vore det inte bättre om du…?” Fast problemet är att alla autister inte förstår sådana hintar! Men många neurotypiker uppskattar INTE brutal ärlighet. Och inte heller alla autister!
Jag tror att du har haft otur när det gäller vilka personer du har mött. När jag hade aktivitetsersättning och berättade det för folk hände det visserligen ibland att jag blev ifrågasatt, men jag stötte också på förstående människor. Och det var ytterst ovanligt att någon var elak mot mig! De som ifrågasatte mig trodde att jag skulle kunna jobba, men jag hade inte känslan att de flesta hade för avsikt att kränka mig (även om jag inte uppskattade att bli ifrågasatt!)
Jag tror att vi kan ha träffat helt olika människor! Enligt min erfarenhet undviker väldigt många att säga rakt ut vad de tycker. Om man t.ex. vill veta om det syns att man har gått upp i vikt (bara ett påhittat exempel!) tror jag att det hade varit svårt att hitta någon som hade vågat svara ärligt på frågan OM det hade varit så att man hade gått upp i vikt.
När människor däremot sade rakt ut till mig att de trodde att jag skulle kunna jobba visste de förmodligen inte ens att det kunde upplevas som en kränkning. Jag har fått en del märkliga kommentarer genom åren om autism också, men som sagt tror jag inte att de flesta har för avsikt att såra mig. De är bara okunniga!
YES! super bra skrivet och helt klart att vi är.. värdefulla om vi själva kan känna det! ALLA HAR SINA SÄTT MEN ATT VÄRDERA ATT DU ÄR SOM DU ÄR BEROR PÅ HUR MAN SER SIG SJÄLV! JAG ÄR… 🪂🧩🙏 NYFIKEN FRAMÅT OCH TYCKER JAG SJÄLV ÄR ROANDE..🙃🫶
Tack, vad roligt att du gillar inlägget!
Ja varför ska folk ifrågasätta jämt. Har själv jobb, dessutom bra lön och kan resa ofta, köpa de jag gillar, har bra äktenskap och underbara barn och fint boende och en sommarstuga, men skulle aldrig nånsin falla mig in att ifrågasätta människor med sjukersättning , min kusin har sjukersättning och har i hela sitt liv blivit ifrågasatt. Han prövade flera jobb men ingenting funkade, sen han slapp krav är utbrotten helt borta. Så tycker även om nån med npf jan jobba kanske inte en annan kan de.
Vad bra att sjukersättning har hjälpt din kusin! Det är ett utmärkt exempel på att sjukersättning kan vara en positiv grej.
Sen är de värre att få gå på soc, eftersom då kan du inte ha ett öre sparat, man blir pressad att söka jobb också. Min kusin fick gå på soc två månader innan han fick sjukersättning de var efter han fått sparken från sista jobbet,allt räknades som inkomst även födelsedagspengar. De är verkligen ett liv dömt i fattigdom. Så sjukersättningen blev hans lycka. Sen sa han att han fick han inte så mycket mindre än en som hade lönebidrag eftersom han fick bostadstillägg.
Absolut är det värre att gå på soc! Jag har också gått på soc, och det livet är INTE roligt! När jag däremot levde på aktivitetsersättning slapp jag stress och oro.
Jag är precis i början av att förstå att jag nog har autism. ’Nog’ för att jag hittills bara gjort en första bedömning hos terapeut men när jag kom över Lina Limans föreläsning kring boken Konsten att fejka arabiska stod det klart för mig. Det var som att dammluckor brast. Ut vällde minnen och bevis för att det är just autism jag kämpat med under alla år. Jag är 42 idag och har slitit hela livet med utbrändhet och djupa depressioner. Min autism har maskerats av bra betyg i skolan som barn och att jag klarat av akademiska studier på forskarnivå.
Jag vill försöka sätta ord på hur viktiga dina ord i den här artikeln är för mig. Jag skriver mycket själv och har i mina dokumenterade tankar kopierat den här länken och skrivit: ’Snälla se mig, snälla hör mig, lyssna inte på den duktiga flickan längre.’ Jag har nått en punkt då jag inte orkar låtsas längre. Så fort det blev tal om att trappa ned min sjukskrivning den här gången hamnade jag i svår ångest. Skammen över att bara vara en bortskämd unge som inte vill jobba sitter hårt fastpräntat i mig. Men så kom jag över dina ord. Vilken vändning. Jag har hittills fastnat i samma gamla vanliga ”komma tillbaka efter utmattning”-bloggar och det har blivit som en mardröm för mig. Som att i paralys se en annalkande katastrof, utan en möjlighet att förändra utkomsten. För det har aldrig funnits några andra alternativ. Jag har känt en dödsångest när jag läst hur utmattningsdepressionen blev en vändpunkt för alla och hur de förändrade livet för att aldrig hamna där igen. Men jag hamnar alltid där igen. Vad är det för fel på mig? Då kan mina utmattningar inte vara så farliga då om jag hela tiden utsätter mig om och om igen? När jag nu hittat till autism och använder mig av andra sökord har jag hamnat på helt andra sidor som stämmer överens med mitt inre. Till punkt och pricka. Det är så omvälvande. Livsavgörande. Man får känna såhär. För att det ÄR en funktionsnedsättning. Vilken frihet!
Jag har alltid varit funktionell när jag bott tillsammans med mina föräldrar och fått leva deras lugna rutinartade pensionärsliv. Men samhället sa mig att sådant är fel. Skammen tog alltid över och till sist tog jag stora kliv för att komma därifrån. För att återigen bli sjuk. Efter att ha bott på muslimskt kloster i Turkiet hade jag helt andra värderingar med mig hem. Där finns en kultur av att bo hemma som ogift. För första gången skämdes jag inte. Jag har förstått nu att mina föräldrar också har någon form av autism och att det också är därför vi alltid ”kamperat” så bra ihop som vi ibland uttrycker det. Vi har aldrig behövt uttrycka behov utan allt har skett som i en intuition. Sätta på kaffet, laga lunchen, städning, handling. Däremellan analyserade vi allt mellan himmel och jord. När vi såg på serier var det med vidöppna ögon för att förstå världen. Fikorna gick åt till att dissekera psyket hos oss själva och släktingar för att förstå trauman. Utflykter i naturen blev stunder där vi ägde hela universum när vi såg, hörde och kände samma sak inför alla fenomen. Men inom vården kallade man det för att leva i symbios och när jag för första gången hörde det fick jag en sådan panikvåg av skamkänslor att jag hittade första bästa jobb för att fly. Rundgången var ett faktum.
Det är bara några timmar som jag har förstått att det är när jag får leva ensam utan krav från samhälle eller partner som jag är fullt funktionell. Ännu kortare att det är okej att känna så, tack vare din artikel. Så tack. Nu har jag ytterligare en livboj.
Tack Elisabeth, vad bra att blogginlägget har hjälpt dig att förstå att man är lika mycket värd även om man inte presterar. Att du varit en duktig flicka och till och med har klarat av studier på forskarnivå har säkert resulterat i att du fått orimliga krav på dig vilket har gjort dig sjuk.
Intressant att ”komma-tillbaka-efter-utmattning”-bloggar har fått negativ effekt på dig. Det är ett bevis på hur viktigt det är med korrekt diagnos (=autism). Vi autister kan inte alltid följa de råd som passar neurotypiker. Fortsätter vi leva som vi alltid har gjort kommer vi bli sjuka om vi en gång har drabbats av utmattning. Vi måste ta hänsyn till vår autism för att må bra!