Nej, min lycka ligger inte i ett neurotypiskt liv

Det är många som tror att vi autister skulle må bäst av att leva ett så neurotypiskt liv så möjligt men det är en livsfarlig myt! För dig som inte vet så används begreppet neurotypisk, förkortat NT, för att beteckna personer som inte befinner sig inom autismspektrat. Och innan du kontrar med att det inte finns något som heter ett ”neurotypiskt” och ”normalt” liv så vill jag påminna om att normalitet är ett statistiskt spridningsmått. Alla människor är unika, men befinner man sig i ytterkanterna av normalfördelningskurvan inom ovanligt många områden så är man statistiskt sett onormal. Man kan skilja sig från normen av många olika orsaker, och i mitt fall beror det på min autism.

Vi uppmuntras att bli NT

Det är ett faktum att yrkesverksamma och anhöriga har en tendens att uppmuntra oss autister att börja leva som om vår autism inte fanns och använda ett neurotypiskt liv som måttstock för hur ett idealistiskt och lyckligt liv ska se ut. Jag har fått intryck av att många säger att det är bra att alla är olika samtidigt som de ändå innerst inne tycker att vi autister borde försöka se neurotypiskhet som det eftersträvansvärda. ”Jag vet att du har autism men du skulle ändå må bäst av att leva som om din autism inte fanns” verkar vara mottot som många har.

Har inte blivit accepterad

Jag har väldigt ofta känslan att andra inte tycker att jag duger som jag är om jag bejakar min autism. Det började redan i skolan då jag ville spendera rasterna för mig själv men läraren tvingade mig att leka med mina klasskamrater. Det var okej för läraren om jag ville vara ensam någon enstaka gång men inte varenda rast år efter år! Och när jag var i Paris på semester med min dåvarande man och hans kompis fick jag reaktioner när jag valde att spendera hela semestern ensam på hotellrummet istället för att följa med mannen och kompisen till stan och utforska Paris.

Mitt värde hänger inte på det

Jag har inte ens blivit skonad när det gäller stödinsatser: det är många som utgår ifrån att det skulle vara bäst för mig att klara så mycket som möjligt själv utan boendestödjarens stöd. Jag får beröm när jag klarar av att ringa ett telefonsamtal eller byta en glödlampa självständigt men det är ingen som förstår hur energidränerande sådana vardagliga bestyr är för mig. Jag mår bäst när en boendestödjare utför sådana saker åt mig så att jag kan spara min energi till viktigare saker. Varför i hela världen skulle jag må psykiskt bäst av att sträva efter att klara mig utan boendestöd någon dag när självständighet gör mig utmattad?

Jag vet mitt eget bästa

Av någon anledning verkar många ha fått för sig att jag inte vet mitt eget bästa. ”Olikheter i all ära men du skulle ändå må bäst av att vara oberoende av stöd, bli mer social, sitta mindre vid datorn och prova på fler aktiviteter istället för att vara ensam och göra samma saker hela tiden!” verkar många tänka. Men eftersom jag har autism och följaktligen helt andra svårigheter, behov, prioriteringar och preferenser än gemene man, varför i hela världen skulle jag må bäst av ett neurotypiskt liv? Varför skulle jag se neurotypiskhet som ett eftersträvansvärt ideal? Varför skulle jag utgå ifrån neurotypiska människors preferenser när jag har autism?

Ett NT-liv är inte mitt ideal

Jag lovar att jag vet mitt eget bästa! Jag vet det eftersom jag försökte leva ett neurotypiskt liv i över 25 år innan jag tillät mig själv att bete mig autistiskt och det har blivit stor skillnad i mitt mående sedan jag vågade förändra mitt liv. När jag försökte leva ett neurotypiskt liv mådde jag trots hög dosering antidepressiva läkemedel mycket dåligt och idag är jag läkemedelsfri och mår utmärkt! Så snälla, försök tro mig när jag säger att jag vet mitt bästa istället för att utgå ifrån att jag bara inte upptäckt tjusningen i ett neurotypiskt liv. Jag är inte neurotypiker och vill inte bli det!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn