Nej, min autistiska identitet utgör inget hinder

Ibland får jag frågor från oroliga föräldrar vars barn plötsligt börjar bete sig mer autistiskt efter att ha fått en autismdiagnos. Barnet som tidigare har gillat en massa spontana sociala aktiviteter börjar kanske plötsligt tacka nej med anledningen att ”hen har autism och autister inte tycker om sociala aktiviteter och inte heller tycker om att vara spontana”. I min värld är den mest troliga förklaringen att vederbörande förut tvingat sig själv till aktiviteter mot sin vilja och i och med diagnosen äntligen fått ett kvitto på att det är okej att bete sig autistiskt. Så var det för mig i alla fall!

Vissa anhöriga är oroliga

Men alla anhöriga köper inte ovanstående förklaring med hull och hår utan uttrycker oro för en risk att barnet anammar en autistisk identitet och börjar inbilla sig ha en massa egenskaper det inte har. Barnet kanske får för sig att det föredrar intrycksfria miljöer, noggranna förberedelser och ensamhet bara för att det har läst att dessa egenskaper är typiska vid autism. Därför befarar vissa anhöriga att en autistisk identitet kan utgöra ett hinder för vederbörande för att utvecklas och leva ett kvalitativt liv.

Identitet är i ständig förändring

Personligen skulle jag inte oroa mig om vederbörande verkar må bra av en autistisk identitet, inte ens om vederbörande i själva verket inte skulle vara lika autistisk som hen plötsligt upplever sig vara, men låt oss först titta på hur identiteter skapas från början. Sociologer har länge intresserat sig för ämnet och visat att identitet är en produkt av en dynamisk och social process (se t.ex. Steph Lawler). Våra identiteter skapas därmed i den sociala kontext vi befinner oss i och är i ständig förändring beroende på hur vår sociala miljö ser ut.

Identitet är en social produkt

Steph Lawler illustrerar hur identitetsskapande går till: vi tänker tillbaka på gamla minnen, jämför våra erfarenheter med personers som befinner sig i vår sociala omgivning och tilldelar våra erfarenheter ett värde beroende på vad dessa har för innebörd i vår samtida kultur. Genom att spegla oss i andra människor väljer vi att tolka vissa av våra livsepisoder som viktiga och andra som mindre viktiga. När vi sedan samlat ihop tillräckligt många episoder av våra egna och andras liv drar vi slutsatsen: ”Det här är jag”. En människas förståelse för vem hon är utgör därmed alltid en social produkt istället för en objektiv och helt sanningsenlig skildring av verkligheten.

Tänk om svenskhet är ett hinder?

Så, nu vet du hur identiteter skapas. Och min fråga till dig är hur du vet att din svenskhet inte utgör ett hinder för dig? Vi nordbor tycker gärna synd om arabiska kvinnor för att vi anser dem vara hjärntvättade av sin kultur. När jag däremot bodde i Algeriet tyckte många algeriska kvinnor precis samma sak om skandinaver! ”Stackars era kvinnor, ni är hjärntvättade för att tro att ert människovärde ligger i yrkesarbete. Ni tror bara att ni vill jobba men i själva verket berövas ni möjligheten att vara hemma med era barn vilket är mycket mer givande än yrkesarbete. Er kultur utgör ett hinder för era kvinnor att må bra”, fick jag höra.

Kallas för etnocentrism

Nu är såklart alla svenskar och algerier olika men min poäng är att alla identiteter skapas i en social kontext. Du som är en svensk kvinna, uppvuxen i Sverige och inte vill bli hemmafru, hur vet du att det verkligen är din egen vilja att yrkesarbeta istället för att vara hemma för att ta hand om barn och laga mat? Tänk om det är den svenska kulturen som har hjärntvättat dig och fått dig att tro att du föredrar att jobba istället för att vara hemma med dina barn? Du kanske har bara skapat dig en falsk identitet? Vi människor har nämligen alltid en tendens att tro att personer som är uppvuxna i en annan kultur är hjärntvättade av sin kultur och att det man själv gör är rätt. Fenomenet kallas för etnocentrism.

Vi ska få göra som vi vill

Poängen med blogginlägget är inte att diskutera om en kvinna mår bäst av att vara en hemmafru eller inte utan att skapa förståelse för att vårt själv uppstår i den sociala kontext vi befinner oss i. Det finns inga ”falska” identiteter och det spelar ingen roll varför vi tycker som vi gör om vi själva mår fysiskt och psykiskt bra och inte vill förändra något. Visst, det finns säkert kvinnor i andra kulturer som tycker synd om våra kvinnor som berövas i deras tycke världens roligaste jobb, nämligen att vara hemmafru, men om vi skandinaviska kvinnor inte håller med och inte känner oss hindrade av vår kultur ska vi få yrkesarbeta hur mycket vi vill!

Det är så det ska vara

När det gäller autism gäller självklart samma sak. Självklart har umgänget med andra autister påverkat vem jag har blivit men vad spelar det liksom för roll så länge jag mår bra och inte känner mig hindrad? Om jag skulle få för mig att jag är mer autistisk än vad jag är (vilket jag iofs är rätt säker på aldrig kommer att hända), vad skulle det göra för något? Om den svenska kulturen har påverkat din livsstil och dina värderingar, varför skulle inte den autistiska kulturen få forma mig? Vi formar och formas av varandra och det är precis så det ska vara!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn