”Jag orkar inte vara social just nu” och ”mitt sociala konto för den här hösten är fullt” utgör några exempel på saker du kan få höra från en autist. Du kanske tror att det bara är en ursäkt och att autisten inte vill träffa just dig, men jag lovar att autisten med största sannolikhet talar sanning! I autism ingår nämligen ofta ett stort återhämtningsbehov. En av förklaringarna är förmodligen att vi autister måste lägga energi på vardagliga aktiviteter som andra människor gör per automatik. Lägg därtill den sensoriska överkänsligheten så förstår du varför en autists vardag kan vara en kamp.
Kamouflage tar energi
Om du tror att det bara är sensoriska överkänsligheter och automatiseringssvårigheter som är problemet vid autism så tror du fel. Kärnsvårigheter vid autism är nämligen svårigheter med socialt samspel som kan ta många olika uttryck. Eftersom ett ömsesidigt socialt samspel kräver diverse kognitiva färdigheter som vi ofta saknar måste vi använda vårt intellekt istället för vår intuition för att bemästra sociala situationer. Att ständigt tvingas analysera sociala situationer med hjälp av vårt intellekt och tänka på att vi beter oss ”rätt” leder inte sällan till att vi kamouflerar, ett beteende som är särskilt vanligt hos autistiska kvinnor. Och här måste jag inflika att jag betydligt oftare hört autistiska kvinnor än män klaga på social trötthet. Kan kamouflage vara en av orsakerna, tro?
Joint attention tar energi
Värt att nämna är också att det sociala kräver något som heter joint attention, på svenska delad uppmärksamhet, i vilken förmågan att samtidigt fokusera på flera saker ingår. Ett exempel på joint attention är förmågan att växla mellan att prata och lyssna. Umgås man två och två krävs en stor dos delad uppmärksamhet för att umgänget ska fungera. Skulle jag bara prata, prata och prata och förvänta mig att motparten är tyst och lyssnar (vilket faktiskt är fallet när jag föreläser om autism vilket är anledningen till att jag inte upplever föreläsandet som speciellt energikrävande) skulle jag kunna slappna av med uppmärksamheten. Men då ingen av förståeliga skäl vill lyssna på en lång monolog om mina intressen måste jag lägga energi på delad uppmärksamhet.
Vi har en press att bete oss rätt
”Men tänk inte på sådant, i mitt sällskap kan du slappna av”, kommer du kanske säga till mig. Men jag kan lova att du inte menar det! Eller vill du på fullaste allvar att jag bestämmer alla villkor på vårt umgänge? Att jag bestämmer vartenda samtalsämne, aldrig lyssnar på dig samt ständigt avbryter och byter ämne? Att när du frågar mig om jag vill se dina semesterbilder så säger jag bara irriterat ”nej” utan förklaring? Jag tycker faktiskt att det tar energi att titta på bilder men försöker kamouflera och tvinga mig själv att visa intresse. Om du av någon anledning är så pass udda att du faktiskt vill att jag beter dig på ovanstående sätt så säger jag ändå nej till att bete mig så. Detta för att vi autister inte sällan har fått lära oss att man inte beter sig på ett visst sätt i andras sällskap. Vi har fått negativ feedback för fel beteende vilket ofta gett oss trauman!
Utbrändhet är ett allvarligt tillstånd
Som yngre var jag otaligt många gånger social mot min vilja trots att jag inte orkade. Och ju mer åren gick, desto sämre gick jag! Du som är extrovert alternativt önskar ännu mer umgänge i ditt liv kan kanske ha svårt att förstå att social overload faktiskt kan ge allvarliga fysiska symptom. I mitt fall började det förut vända sig i magen på mig varje gång min mobiltelefon ringde eller pep en SMS-signal. Trots att jag tyckte om de flesta som SMS:ade mig orkade jag till slut inte ens skriva 2-3 ord som svar. Det var då jag fick lära mig från en arbetsterapeut att man inte måste svara på alla SMS och mejl och att det är okej att skriva ett kort grattis när någon fyller år istället för att skriva jättelånga genomtänkta SMS. Det värsta är nämligen inte att andra blir besvikna på en utan det värsta är att utbrändheten går så långt att man hamnar på sjukhus (jo, det är faktiskt ett fullt möjligt scenario!)
Det är ifrågasättarna som är egoistiska
”Det är egoistiskt att tacka nej till umgänge”, tycker vissa. Men seriöst, varför skulle det vara egoistiskt att lyssna på ens egna behov i syfte att undvika återfall i allvarlig utbrändhet? Är det inte mer egoistiskt att kräva av någon som inte orkar ses att den ändå ska ses för att ”jag behöver sällskap just nu” eller ”mostrar och farbröder kommer att bli jätteledsna om du inte kommer”? Seriöst, vem vill träffa en person som inte orkar vara social? Vem i hela världen skulle njuta av vederbörandes sällskap? Så om du som autist inte orkar vara social och blir ifrågasatt, stå på dig! Det är ifrågasättarna som är egoistiska, inte du. Det är helt okej att tacka nej till umgänge!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
14 svar på ”Nej, man måste inte orka vara social”
Beskriver min vän på alla sätt, det där. Han måste också vila upp sig när han har umgåtts med någon för att det tog sån energi för honom att vara social. Och han håller oftast långa föreläsningar varje gång om olika specialämnen som intresserar honom och förklarar och berättar allt om det i minsta detalj. Jag lyssnar bara för att vara artig, men tycker det är jättejobbigt egentligen eftersom det inte intresserar mig alls själv och jag tar aldrig in det han säger heller, önskar bara att han slutade. Ibland kan man sticka in med något annat emellan, sen fortsätter han igen. Han har reagerat och blivit jättesur förr om åren när jag försökt avbryta och sagt att jag inte orkar lyssna på det. Så det går inte heller mer, har jag insett. Själv har han avbrutit mig flera gånger genom åren när något inte intresserar honom.
Ojdå! Det låter som att han har stora svårigheter i att förstå andras perspektiv. Tänk om han skulle skärpa sig och tvinga sig själv till social ömsesidighet, då skulle han säkert bli ännu tröttare av det sociala! Jag tror att vi är många autister som skärper oss i sociala situationer, men samtidigt blir priset att det sociala tar energi. Men jag ser det som det enda alternativet för jag vill absolut inte bli sådan som bara pratar om mina intressen och dikterar villkoren för umgänget.
Jag har full förståelse för att du inte orkar med din vän. Jag vet också en person som gärna håller långa föreläsningar om sina favoritämnen och blir irriterad om man antyder att man inte orkar lyssna. Men grejen är att om intresset är något som jag tycker är jättetråkigt som typ Afrikas litteraturhistoria blir det jättepåfrestande!
Han är snäll och en bra människa, det är det jag värderar. Aldrig sett något ont i honom, vilket jag gjort i alla andra jag mött i livet. Därför värderar jag ändå kontakten med honom. Alla andra har behandlat en illa. Det är antingen att välja mellan att bli illa behandlad, sviken, hånad etc av alla man försökt vara med för att slippa vara helt ensam, eller välja ensamheten och inte ens försöka för att ingen ändå kommer ändra sig eller är bättre. På senare år har jag som sagt valt det sista. Jag skulle starkt råda den där kvinnan som kommenterade här förut att göra lika, eftersom det bara får en att må ännu sämre när man är med folk som egentligen inte är snälla mot en eller värderar en. Ingen ensamhet är större än att vara med folk men ändå känna sig ensam, malplacerad, att man inte passar in och att de inte vill ha en med.
Jag håller med dig om att det är bättre att vara ensam än med folk som behandlar en illa. Dessutom är det bra att spendera mycket tid för sig själv om man tycker att det sociala tar energi.
Om man däremot mår dåligt ensam och inte upplever det sociala som energikrävande i rätt sällskap tycker jag istället att man ska söka sig till människor som inte behandlar en illa, dvs inte ge upp utan söka sig till nya typer av sociala sammanhang. Jag har träffat många snälla människor, och din vän låter också jättesnäll även om du av förståeliga skäl inte alltid orkar med hans sällskap. Men många autister, däribland jag själv, har istället problemet att man måste söka sig bort från sociala sammanhang eftersom det tar energi att vara social. Och detta alltså trots att man känner många snälla människor.
Jättebra inlägg! Detta behöver vi prata mer om! 🙂
Tack Carolina! 🙂
Ju mindre man bryr sig om vad folk tycker om en desto bättre mår man, har jag i alla fall insett. Folk kommer ändå döma och har alldeles för mycket åsikter om andra och deras liv, som man aldrig skulle ha själv. T.o.m. folk de aldrig pratat med eller vet någonting om, som är grundat helt av fördomar och okunskap. Det enda man aldrig ska strunta i är hur man behandlar andra. Det är det enda viktiga också, som jag ser det. Om allt annat får folk tro och tycka precis vad de vill.
Så sant! Jag bryr mig inte speciellt mycket om vad andra tycker och anser mig må relativt bra. Jag har i grunden en positiv människosyn då jag tror att många som har åsikter om andras liv är okunniga och menar väl även om undantag finns. Med detta sagt tycker jag att det är sjukt irriterande med folk som lägger sig i utan att man bett om deras åsikt.
HERREGUD vad jag känner igen mig, tex i det med korten och att i tex inte orka med delad uppmärksamhet någon längre stund. Det tar energi! Tack för att du skriver <3
Tack Zara ♥ Vad roligt att du känner igen dig!
Bra beskrivning. Tycker det är sjukt jobbigt med allt tjat om AW o varför man inte vill med o att det är osocialt mm. Får panik nu när alla julbord mm närmar sig.
Hög igenkänningsfaktor! Som tur är har jag iofs förstående kollegor på min nuvarande arbetsplats, men det har inte alltid varit så. Det är jättejobbigt med allt tjat! 🙁
Jag har läst det här inlägget så många gånger, men jag kunde relatera till detta så mycket just nu! Jag har under tre år tackat ja till umgänge trots att jag är utbränd och hade behövt mycket mer återhämtning mellan tillfällena vi umgicks.
Jag hörde vad insidan försökte varna mig för redan för tre år sedan, men lyssnade inte. Fastän sinnet och kroppen gjorde det mer och mer tydligt att jag behöver vila. För alla andras skull kunde jag inte ge upp förrän det kändes så illa att jag hade ångest och oro hela tiden, vissa dagar mer och andra mindre. Dels för att jag kände mig så utmattad, som att vara i ett ekorrhjul som aldrig tar slut, och dels för att jag behövde verkligen isolera mig. För några veckor sen blev det akut och jag var tvungen att ända ett nästan fem år långt förhållande.
Jag har insett att mina behov är så pass ovanliga att det krockar med behoven hos de flesta.
Det bästa är att lära sig så mycket man kan om sin egen autism (på fina sidor som din), och vara tydlig med sina närmaste om på vilket sätt man fungerar, sanningsenligt, så tidigt som möjligt. Lyssna inåt på om kroppen säger nej till att umgås, såsom du så många gånger skrivit om. Inte ignorera kroppens signaler.
Så tack för att du skriver så öppet om din autism, jag har lärt mig mycket om mig själv av att läsa dina och andras erfarenheter här på bloggen!
Vad bra att inlägget hjälpte dig! Det är tyvärr vanligt att vi autister ignorerar våra egna behov och försöker leva upp till andras förväntningar. Men den sociala pressen att umgås är ofta väldigt stor och man känner sig egoistisk och defekt om man tackar nej till umgänge. Vad bra att du börjat förstå vad du mår bra av och vad din kropp behöver!