Nej, att tvinga barn till skolan är inte lösningen

I resultatet av Autism- och Aspergerförbundets undersökning från 2010 kom fram att så många som 59 procent av elever med autism stannar eller har stannat hemma från skolan. Även en norsk studie har visat att problematisk skolfrånvaro oftare förekommer hos elever med specialbehov än hos andra elever. Olovlig skolfrånvaro sker inte utan negativa konsekvenser för den enskilde eleven, menar forskarna. Enligt de nämnda forskarna inkluderar de kortsiktiga konsekvenserna bland annat dåliga betyg, och de långsiktiga konsekvenserna handlar om problem som ekonomisk marginalisering och socialt utanförskap.

Varför inte angripa orsakerna?

Av anledningar likt ovannämnda ses problematisk skolfrånvaro som ett allvarligt samhällsproblem vars orsaker behöver utrönas, och nu vill KD en gång för alla få bukt med problemet. Det de vill är att anställa särskilda fältkonsulter i vars arbetsuppgifter ingår att leta upp de elever som inte dyker upp i skolan och se till att de går dit. Och här är min fråga på vilket sätt KD anser det vara rätt att angripa symptomen istället för att åtgärda orsakerna.

Handlar om barn

Att Alliansen vill lösa problemet med sjukrivningar genom att straffa vuxna sjukskrivna med att dra in deras sjukpenning och -ersättning är känt sedan länge, men nu handlar det om barn! Barn som alltså inte sällan har autism eller andra diagnoser som medför specialbehov. Att antalet speciella autismklasser och stödåtgärder har dragits in underlättar knappast heller för denna elevgrupp att kunna betrakta skolan som ett uthärdligt ställe att vistas i.

Inte alla vågar säga ifrån

Visst, självklart kommer många elever med autism gå till skolan om vuxenvärlden tvingar dem, men frågan är vilka långsiktiga konsekvenser tvång, hot, press och övertalning kommer att föra med sig? Och jo, att en utomstående vuxen knackar på dörren och säger att eleven saknas i skolan är press och påtryckning. Om så sker, kommer de autistiska elever som verkligen far illa av skolan våga stå upp för sig själva och be om att få stanna hemma? Jag tvivlar på det.

Prioriterar andra saker

Jag har autism och tillhörde de som blev tvingade till skolan. På grund av dåligt mående lärde jag mig sällan något alls i skolan och förblev därmed utan de kunskaper jag troligen hade haft energin att förvärva om jag hade tillåtits läsa in skolan hemma. Och frågan är om jag blev mer social och mindre marginaliserad av att bli tvingad till skolan? Svar nej. Jag har ju autism, en funktionsnedsättning som finns kvar oavsett om jag blir tvingad till skolan eller inte. Men det är mycket viktigare för mig att må bra än att uppnå ”delaktighet” i samhället och få bra betyg. Slipper jag däremot vara på ett ställe där jag vantrivs har jag goda chanser att uppnå mitt fulla potential.

Mobbningen var inte mitt stora problem

KD kanske tror att deras föreslagna krafttag mot mobbning löser alla skolrelaterade problem, och som före detta mobbningsoffer instämmer jag om att mobbningen måste fås bukt med. Med detta sagt kan jag konstatera att även om jag inte längre blev mobbad på gymnasiet mådde jag lika dåligt av att vara i skolan ändå. Detta i sin tur är inte ett dugg ovanligt med tanke på diagnoskriterierna för autism. I diagnoskriterierna står det nämligen att läsa att autism bland annat medför svårigheter med socialt samspel och överkänsligheter mot sinnesintryck vilket klingar dåligt med kraven i en vanlig skolmiljö. Med tanke på de diagnoskriterier jag nämnde ovan, varför skulle ett genomsnittligt autistiskt barn må bra i skolan?

Riskerar otrygg anknytning

För att inte utveckla otrygg anknytning till vuxenvärlden och därav följande psykiska problem behöver ett barn kärlek, trygghet och acceptans. Ett barn som berättar att det mår dåligt behöver få höra: ”Vad bra att du vågade berätta det för mig. Jag hör dig och ser till att du inte längre behöver utsätta dig för sammanhanget där du far illa” istället för: ”Fortsätt gå till stället där du mår dåligt, annars blir vuxenvärlden besviken på dig och du blir betraktad som en avvikare.”

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.