Kategorier
Att få diagnosen

När man känner sorg över sen diagnos

När jag föreläser om autism får jag ibland frågan hur man ska kunna släppa bitterhetskänslor över att ha fått diagnosen sent i livet. Det kan trots allt vara ett stort trauma att ha levt och gått i skolan som odiagnostiserad autist utan att ha fått någon som helst förståelse från vare sig föräldrar, skolan eller samhället. Mitt tips är att acceptera sorgen och erkänna för sig själv att man önskar att ens barndom och skoltid hade varit annorlunda men samtidigt försöka tänka framåt och påverka det som man faktiskt kan påverka, dvs ens nutid.

Tidig diagnos hade kunnat hjälpa mig

Efter att jag själv hade fått min autismdiagnos i 24-årsåldern började jag känna sorg över att ha fått en sen diagnos. Jag var fullt medveten om att en tidig diagnos inte garanterar att man får stöd med allt man behöver stöd med i skolan, men med tidig diagnos i barndomen hade mina föräldrar åtminstone kunnat sänka kraven istället för att pusha mig alldeles för hårt för att bli social. Kanske hade jag också fått möjlighet att stanna hemma från skolan istället för att bli dittvingad varje dag, år efter år. Och framför allt hade jag förstått varför jag var som jag var istället för att lägga skulden på mig själv och känna mig dum och lat.

En sen diagnos innebär sorg

En sen diagnos kan innebära sorg, speciellt för oss vars skoltid har kantats av mycket grov mobbning, depression och självmordstankar. Min sena diagnos fick mig att känna att alla mina barndoms- och ungdomsår hade gått till spillo. När mina jämnåriga unga vuxna tänkte tillbaka sina skolår med värme och pratade glatt om gamla minnen om skolutflykter ryste jag av obehag av att enbart höra ordet ”skolutflykt”. Och när andra uttryckte att 18-20-årsåldern var den bästa tiden i livet kände jag precis tvärtom: jag hade inte haft ett dugg kul i den åldern utan hade bara lidit av ångest p.g.a. mitt annorlundaskap. Tänk om jag hade fått diagnosen redan under mina skolår?

Slutade älta

Så småningom började jag inse att det inte hjälpte ett dugg att älta det förflutna. Visst, jag hade haft det jättejobbigt innan diagnosen och jag hade velat dö, men efter diagnosen hade jag ju fått det bra! Tack vare diagnosen hade jag äntligen fått aktivitetsersättning och därmed tid att fundera över om det skulle finnas ett jobb där jag inte skulle må så dåligt att jag bara ville dö. Bistånd och stödinsatser i form av aktivitetsersättning och boendestöd hade räddat mig och möjliggjort för mig att kunna bygga upp ett liv som passade mig. Numera ältar jag aldrig det förflutna utan är istället tacksam för att överhuvudtaget ha fått en diagnos. Det förflutna går inte att ändra på, men däremot har jag möjlighet att påverka mitt nuvarande liv.

Hade kunnat vara värre

Därutöver kom jag på att jag hade kunnat ha det betydligt värre: tänk om jag hade fått diagnosen som 60-åring? Det finns ju trots allt många autister som vid diagnostiseringen varit två eller tre gånger så gamla som jag var när jag fick min diagnos. Så illa hade det inte varit för mig! Jag insåg dessutom att alla mina erfarenheter hade gjort mig till den person jag var, och det var upp till mig vad jag ville göra av mina tidigare erfarenheter: ville jag bli bitter och fastna i det negativa? Eller ville jag bearbeta mina erfarenheter med en psykolog, bli konstruktiv och informera världen om hur fel det kan bli när diagnosen och stödinsatser uteblir och ett autistiskt barn tvingas till skolan mot sin vilja? Ju mer tiden gick desto mer solklart blev det för mig vad jag ville.

Diagnosen ger självinsikt

Jag är fortfarande inte glad över att min diagnos dröjde, men däremot har jag försökt göra det bästa av situationen och glädjas för nutid. Visst, det tog mig tid att kunna skapa ett vuxenliv som passade mig, men jag lyckades till slut! Jag får förvisso fortfarande obehagskänslor när jag hör påståenden att det kan vara bra att vänta innan man diagnostiserar barn och att ingen gagnas av NPF-diagnoser, men tack vare mina egna erfarenheter vet jag att de människor som påstår så har fel. Därför är mitt tips till alla som känner sorg över sen diagnos att försöka skapa ett liv som passar en. Bara för att man misslyckats tidigare i livet betyder det inte att hela ens framtid är körd. Diagnosen ger också oss autister helt nya verktyg för att utveckla självinsikt!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

2 svar på ”När man känner sorg över sen diagnos”

För mig (och en nära väninna) var detta blogginlägg otroligt viktigt! Det gäller verkligen att hitta ett sätt att acceptera allt som har varit och blicka framåt och inte bakåt efter en sendiagnos. Jag fick min diagnos vid 40. Så mycket smärta jag hade kunnat slippa! Nu 5 år senare blickar jag äntligen framåt med glädje och förväntan. Framtiden kan bli så mycket bättre med den kunskap jag har fått. Men visst har det kantats med sorg.

Vad bra att du gillade inlägget och att du börjat blicka framåt! Det gör otroligt stor skillnad för måendet att kunna tänka positivt och släppa det gamla.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap