Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

När kommer psykiatrin anpassas till patienter med autism?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Autist frågar

Det gäller självskadebeteenden hos autister.

Har en autist ett självskadebeteende (i egentlig mening) om den har det för att den behöver lugna sig själv pga att samhället inte anpassar olika stödinsatser, bemötande, krav efter personens autism?

Det verkar tyvärr som autister slussas in i samma behandling/ behandlingsgrupper som personer utan autism fast som också har självskadebeteenden men av andra orsaker än autism.

Autister förväntas bli hjälpta av terapier och mediciner utan att något fokus läggs på autismens konsekvenser…?

Det känns som de har ett så gammaldags tänk i psykiatrin. De gör NPF utredningar men anpassar inte någon behandling efter någons autism, autismen finns plötsligt inte längre när man har symptom på psykisk ohälsa.

Hur förhåller man sig bäst till detta? När kommer det bli bättre?

Paula svarar

Det är en bra fråga om en person med autism i ordets egentliga mening har ett självskadebeteende om beteendet enbart grundar sig i felriktade krav, bristande bemötande, uteblivna anpassningar och liknande brister från samhällets sida. Begreppet ”självskadebeteende” syftar dock endast på beteendet och inte på dess orsaker så jag skulle nog säga att en autist som oavsett orsak skadar sig själv har ett självskadebeteende för ett självskadebeteendet beror alltid på något.

Viktigt att ta reda på orsaken

Med detta sagt är det viktigt att vårdpersonalen tar reda på vad självskadebeteendet beror på. Hos autister kan det det bero på många olika saker så som kommunikationssvårigheter, överstimulans, felriktade krav eller så kan det vara ett sätt för autisten för att åstadkomma intressanta sinnesupplevelser. Vissa autister känner ju knappt smärta och kan vara fascinerade av åsynen av det som händer i kroppen när man exempelvis skär sig själv. Det sistnämnda nämner Lorna Wing i sin bok Autismspektrum. Och givetvis borde vården hitta individspecifika lösningar för att hjälpa varje enskild autist med självskadebeteenden. Det är mycket trist att så inte sker för kollektiva lösningar funkar inte!

Var en normal stressreaktion

Jag håller med dig om att vården har ett gammaldags tänkande. Självklart borde de inta en helhetssyn och ta hänsyn till patientens autism och dess konsekvenser. Själv utvecklade jag symptom på psykisk ohälsa när jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan. Oron för ekonomin blev alldeles för mycket för mig att hantera. Den dagen jag inte längre var beroende av ekonomiskt bistånd försvann alla mina symptom på psykisk ohälsa! Så i vissa fall skulle lösningen kunna vara så enkel att samhället ser till att alla med funktionsnedsättning får regelbunden inkomst (t.ex. sjukersättning). Det är hemskt om lösningen på helt normala stressreaktioner på t.ex. utförsäkring blir medicin.

Inte alla autister behöver KBT

Du har helt rätt i att terapier och mediciner ofta föreslås som en förstahandslösning på autisters självskadebeteenden och psykiska ohälsa. Och vad gäller terapier så brukar KBT vara standard (DBT är ju en form av KBT). Men faktum är att inte alla autister behöver KBT-terapier utan endast verktyg för att hantera autismens konsekvenser och hitta strategier för att kunna leva ett bra liv. Autism går ju inte att behandla bort! Och inte sällan mår en autist dåligt av att leva i en värld där hen ständigt bli missförstådd och där hen missförstår andra. När så är fallet kan autisten behöva strategier, anpassningar och förståelse istället för KBT!

Var nöjd med habiliteringen

Christopher Gillberg skriver i sin bok Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom att autister kan ha glädje av individuella samtal med en psykolog som har ingående kunskap om autism. Själv fick jag sådant samtalsstöd från en psykolog på habiliteringen vilket jag var mycket nöjd med! Tack vare psykologens hjälp förstod jag att jag för att kunna leva ett drägligt liv behövde vara selektiv med vilka jag umgicks med samt tacka nej till många sociala aktiviteter. Det hade blivit väldigt fel om jag hade erbjudits KBT och exponering för att ” lära mig att stå ut med sociala aktiviteter” när jag mår bäst av att undvika aktiviteter jag mår dåligt av. KBT hade bara orsakat psykisk ohälsa hos mig!

Vissa vänder sig till den privata vården

Hur man bäst förhåller sig till psykiatrins brister vet jag inte riktigt, men jag förstår att det är fruktansvärt frustrerande att tvingas acceptera bristfällig behandling. Vissa autister har sparat pengar från sin sjukersättning för att kunna vända sig till den privata vården, men vid regelbunden och långvarig kontakt med psykiatrin är det inte billigt vilket blir en stor ekonomisk uppoffring för en sjukpensionär på garantinivå. Annars kan man alltid testa att boka ett möte med enhetschefen på mottagningen och försöka kräva förbättringar. Orkar man inte göra detta själv kan man kolla om man kan få stöd av ett personligt ombud. Kanske kan man testa att byta mottagning också även om det inte alls är säkert att det blir bättre då.

Skickar varma tankar

När psykiatrin kommer att bli bättre är en mycket bra fråga. Det beror väl mycket på politiska prioriteringar och beslut. Vi är många som drömmer om ett samhälle där alla utsatta grupper får stöd och hjälp inklusive alla som behöver regelbunden psykiatrisk vård, men tyvärr går det inte att förutsäga hur framtiden kommer att se ut. Men jag förstår som sagt problemet och tycker att det är fruktansvärt att psykiatrin inte anpassas efter autistens individuella behov. Jag skickar varma tankar till alla er som drabbas av bristerna i psykiatrin!

Tycker du att inlägget är bra? Dela då det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl. är du snäll:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

8 svar på ”När kommer psykiatrin anpassas till patienter med autism?”

Hej Paula! 😊
Tack för intressant läsning!
Jag tänker att ett stort självskadebeteende som också berör den största mängden autister är missbruk. Att döva för att skydda.
KBT ser jag som allmänkunskap och inte direkt någon terapi.
Den forskning som finns på autism behöver också komma ut till habilitering och psykiatri. Men ibland vandrar även forskarna fel.

Vad roligt att du gillade inlägget! 🙂

Du har helt rätt i att även missbruk utgör ett självskadebeteende. Så som jag förstått det är missbruk dock relativt ovanligt hos personer med ren autism. Iaf skriver autismforskaren och överläkaren Lena Nylander det i sin bok Autismspektrumtillstånd hos vuxna: några frågor och svar. Den boken publicerades iofs år 2010 så det kan finnas nyare rön om autism och missbruk som jag inte vet om! Men i vilket fall som helst har många autister även adhd, och missbruk är inte alls ovanligt hos personer med adhd.

Det är märkligt att kunskapen om autism hos psykiatrin är så här låg! Just min psykolog på habiliteringen hade kunskap om autism, men jag vet flera andra autister som varit missnöjda med habiliteringens kunskap och bemötande. Det är allvarligt att habiliteringen saknar kunskap för det är de som ska informera oss autister om vår diagnos och dess konsekvenser!

Svara

Den vård som finns den finns. Autism är ingen sjukdom och för det finns således egentligen ingen vård. När autism spelar roll för den vård som ska ges finns ingen vård.

Så länge människor fortsätter ljuga om att det finns vård som inte finns kommer det aldrig komma.

Habiliteringen kan inget om psykiatri. Det klart att enskilda personer ändå kan ha kunskaper men psykiatri är inte habiliteringens område.

Har du exempelvis borderline, eips, och asperger kan du nekas dbt bara på motiveringen att du antas ha mentaliseringsproblem. Men något alternativ finns aldrig.

Det finns ingen vård för tilläggsdiagnoser om man har asperger om asperger påverkar vården. Om man bortser från mediciner, för de finns ju om de hjälper. Ptsd och borderline är två bra exempel där du med samtida asperger inte kan få vård om autismen påverkar behandlingen och kräver förståelse och anpassning. Sedan såklart finns ju otillgängligheten av akutpsykiatriska vården. Som borde ses som ett starkt bidragande skäl till aspergares höga självmordsfrekvens. bristande individanpassningar hos akutvården omöjliggör den som vårdande för vissa med autism.

Mycket märkligt av psykiatrin att neka en patient DBT med motiveringen att hen också har asperger. Finns det behov av DBT borde patienten kunna prova i alla fall och se om det funkar, och funkar det inte det borde vården kunna anpassas efter patientens individuella behov. Hemskt att det inte erbjuds alternativ! 🙁

Svara

Min erfarenhet är tyvärr att man inom psykiatrin ofta inte sträcker sig längre än att konstatera/sammanfatta självskada med: ”ångest” eller ”depression”. Också sätter man in symptomlindrande. Eller ”KBT” (som det står i behandlingsrekommendationerna/nationella riktlinjerna eller vad det nu heter..) Men helt utan hänsyn till att det är en autist som ska behandlas dvs behandlingen utgår ifrån att man fungerar som de flesta andra människor på många plan: att man behöver samma, har liknande behov..
🙁

Förstår inte hur det kan få fortsätta år efter år, att det är ”bemötandet” man kan förvänta sig:( om man inte har en himla tur vill säga och ”paras ihop” med professionella som kan och vill tänka annorlunda.

Det är en bra fråga hur det kan fortsätta år efter år och hur det kommer sig att psykiatrin fortfarande utgår från att en autistisk patient fungerar som de flesta andra patienter.

Jag misstänker att det är en ekonomisk fråga: sjukvårdskostnaderna har ökat i samhället under de senaste decennierna och beslutsfattarna vill väl hålla kostnaderna nere. Det kostar pengar att vidareutbilda personal, och utbildad personal kan också kräva mer i lön. Dessutom kan individanpassad vård kräva extraresurser.

En intressant fråga i sammanhanget är om det är lönsamt för beslutsfattarna att tänka kort- eller långsiktigt. Vad kostar en patient som fortsätter att må dåligt år efter år och som kräver kontinuerlig vård p.g.a att hen aldrig fått vård som faktiskt funkat? Hur mycket skulle sjukvården spara genom att erbjuda patienten bra och professionell vård från början? Vilka samhällsvinster skulle det kunna innebära? Jag tror inte att den frågan ens blivit utredd.

Svara

”En intressant fråga i sammanhanget är om det är lönsamt för beslutsfattarna att tänka kort- eller långsiktigt. Vad kostar en patient som fortsätter att må dåligt år efter år och som kräver kontinuerlig vård p.g.a att hen aldrig fått vård som faktiskt funkat? Hur mycket skulle sjukvården spara genom att erbjuda patienten bra och professionell vård från början? Vilka samhällsvinster skulle det kunna innebära? Jag tror inte att den frågan ens blivit utredd.”

Högaktuella frågor verkligen med tanke på hur många autister det är ”där ute” som kämpar (läs: väntar, hoppas, väntar, börjar om, byter, försöker igen osv osv )för att få anpassat stöd

alternativt

”givit upp” tanken på att få passande hjälp och tagit avstånd från vård och omsorg för att det blivit det minst dåliga… Ingen vet att de ens finns då de inte står i några köer.

Så sant! Jättetrist att det är så 🙁 Jag förstår varför vissa ger upp. Personer med psykisk ohälsa orkar dessutom sällan hålla på fram och tillbaka.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *