När evidensbaserade metoder används på autister

Många instanser älskar att arbeta efter vetenskapliga, evidensbaserade metoder när de stödjer oss med autism. Den stora fördelen med att utgå från vetenskap är att myndigheter och yrkesverksamma hindras från att agera alltför mycket efter eget tycke och smak. Tänk om en arbetsförmedlare skulle säga: ”Eftersom jag inte tror att autism existerar kommer dina framtida arbetsgivare aldrig få något lönebidrag för att anpassa någon av dina arbetsplatser. Jag kommer därför att rekommendera alla arbetsgivare att inte ge dig några anpassningar alls.”

Journalister skulle bli intresserade

Men nu är det ju ett vetenskapligt faktum att autism finns. Skulle en myndighetsrepresentant påstå att autism inte existerar och vi autister skulle lyckas spela in uttalandet skulle kvällstidningar alldeles garanterat skriva om det! Med hänvisning till vetenskap kan jag säga att min autism är en funktionsnedsättning och att jag behöver stöd. Sedan är det såklart en annan femma om jag får stöd eller inte, men jag är alldeles säker på att journalister skulle bli jätteintresserade om jag hade ljudbevis på att en myndighetsrepresentant kommit med helt ovetenskapliga påståenden och påstått att autism inte existerar.

En metod kan inte passa alla

Med detta sagt finns det vissa nackdelar med att hysa alltför stor tilltro till evidensbaserade metoder. För det första är det viktigt att hålla i minnet att det inte finns en enda metod som passar alla. Även om statistiken skulle visa att en viss metod fungerar på väldigt många kan ingen studie visa att alla har nytta av samma metod. Nu är jag iofs anställd på Misa Kompetens som håller utbildningar om bland annat de evidensbaserade metoderna IPS och SE, men ingen av mina kollegor har någonsin påstått att samma förhållningssätt skulle passa varenda arbetssökande med funktionsnedsättning!

Hur har studierna gjorts?

Något som är viktigt när man arbetar efter evidensbaserade metoder är att inta ett kritiskt förhållningssätt: visst, många studier kan ha indikerat att vissa metoder väldigt ofta funkar, men hur har dessa studier gjorts? Handlar det om intervjustudier? Hur kan vi i så fall säkerställa att alla autister vågat vara ärliga i sina svar? Om det har visat sig att många brukare sagt upp stödet/insatsen efter ett tag, betyder det verkligen att brukarna har utvecklats och därmed inte behöver stödet längre eller betyder det att de i själva verket mått dåligt av stödet?

Vi autister kamouflerar

Vi får inte heller glömma att det vid autism är särskilt vanligt med kamouflage: när vi vuxna autister märker att andra är ute efter ett visst svar kan vi ha en särskilt stor benägenhet att svara på ett sätt som gör intervjuaren nöjd, ett fenomen som kallas intervjueffekt. Nu är ju intervjueffekten ett känt fenomen som forskarna är medvetna om, men det som inte alla vet är att vi autister är extra sårbara. Vi har ju ofta lärt oss att våra känslor saknar betydelse eftersom vi ofta känner på ett annat sätt än de flesta andra människor. Därför kan vi vara väldigt benägna att svara på ett sätt som förväntas och säga att metoden visst funkat på oss.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Hade aldrig vågat säga sanningen

En gång för länge sedan anordnade min dåvarande hemkommun aktiviteter för personer med funktionsnedsättning. Jag ville inte delta men blev övertalad till det. På den tiden var jag väldigt ung och ville göra andra nöjda vilket var anledningen till att jag gick med på deltagandet. Jag fick höra att det hade märkts att jag hade haft trevligt, men det var inte sant utan hade bara varit skådespel. Och när jag fick frågan efteråt bekräftade jag att jag hade haft trevligt: jag skulle aldrig ha vågat säga att kommunens aktiviteter inte hade funkat på mig eftersom jag som liten ofta hade fått höra att jag hade fel attityd när jag hade sagt så!

Trodde att jag alltid hade fel

Dessutom hade jag som ovan nämnt fått höra att det hade märkts att jag hade haft trevligt. När jag var ung hade jag väldigt svårt att förstå vad som var mina känslor och vad som var andras, en svårighet som inte alls är ovanligt vid autism. När någon sade att jag hade haft trevligt trodde jag att jag hade haft trevligt utan att förstå det själv. Jag hade hela tiden matats med budskapet att jag borde förändras och göra som andra människor gjorde. Därför trodde jag på fullaste allvar att andra alltid hade rätt och jag hade fel. Jag saknade all förmåga att tänka kritiskt.

Viktigt att vara kritisk

Evidensbaserade metoder i all ära, men glöm inte att vara kritisk: okej, studier har kanske visat att en viss metod funkar på många, men hur kan vi säkerställa att resultatet är pålitligt och även kan tillämpas på de flesta med autism? Om många brukare av boendestöd säger upp boendestödet, betyder det att metoden ESL (Ett Självständigt Liv) verkligen funkar och att brukarna lärt sig att bli självständiga? Eller säger de upp boendestödet bara för att många brukare upplever att självständighetsträning tar energi och stjälper mer än hjälper? Eller kan det vara så att de sagt upp stödet eftersom de märker att det förväntas av kommunen och utföraren?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.