Vi som har autism kan ofta hamna i situationer vi har svårt för. De allra flesta människor har svårt för något, men vi autister har svårt med fler saker än genomsnittsmänniskan och jobbighetsgraden är dessutom större. Samtidigt som de allra flesta människor troligen har svårt för barnskrik på kollektivtrafik kan det vara så jobbigt för en intryckskänslig autist att återhämtningen tar flera dagar och autisten tvingas göra allt för att undvika kollektivtrafik i fortsättningen. Med den graden av intryckskänslighet kan livet bli väldigt begränsat.
Jobbighetsskalan kan variera
Men även för oss autister finns det situationer som vi upplever som ”ganska jobbiga men någorlunda hanterbara”, ”rätt så jobbiga situationer” och ”mycket jobbiga situationer”. Exponeras vi för situationer som vi tycker är jobbiga men där jobbighetsskalan inte ligger på 10 av 10, exponeringen sker tillräckligt sällan och vi inte har stress i vårt övriga liv kan vårt liv fungera ändå. Observera att det inte är samma som att vi skulle må bra av exponeringen, men vissa av oss kan ändå orka hantera vissa utmaningar om vi i övrigt har en fungerande livssituation.
Exponeras för vissa utmaningar
Själv exponeras jag för jobbiga situationer ibland. Som ni vet har jag svårt för jobbmöten och ännu svårare för stora konferenser där hela koncernen deltar, men ändå har jag bedömt att mitt liv är hanterbart då jag endast förväntas delta i fysiska jobbmöten en gång var fjärde vecka och endast någon enstaka gång oftare. I de övriga veckomötena får jag till skillnad från mina kollegor delta digitalt, och detta tack vare de arbetsanpassningar jag blivit beviljad. Vad gäller större konferenser så sker de högst 1-2 gånger om året vilket är relativt sällan.
Har en fungerande arbetssituation
Jag får ibland frågan hur det kommer sig att jag inte byter till ett jobb där jag inte förväntas delta i jobbmöten eller konferenser, men faktum är att jag har bedömt att jag har en fungerande arbetssituation! Dessutom vill jag ha kvar mitt nuvarande jobb. Varje enskild autist har en rätt att bedöma vad hen klarar och inte klarar, och själv har jag bedömt att min nuvarande livssituation fungerar just nu. Om jag däremot hade haft en helt annan livssituation med icke-fungerande boendestöd och social stress hade jag däremot troligen inte haft energi att hantera utmaningar i arbetslivet.
Vissa saker blir för jobbiga
Däremot funkar det inte för mig att exponera mig för mycket jobbiga situationer oavsett hur sällan exponeringen sker. För ett par år sedan förväntades vi ge feedback till våra kollegor framför alla, beskriva våra kollegor utförligt och motivera varför vi tyckte som vi gjorde. Efter att vi fått instruktionerna till uppgiften visste jag direkt att min gräns var nådd: skulle det vara obligatoriskt för mig att delta skulle jag vara tvungen att säga upp mig från jobbet. Jag kan utmana mig själv ibland när det gäller mindre jobbiga saker, men så fort jobbighetsgraden blir för stor går det inte längre.
Skulle tvingats säga upp mig annars
Tack och lov fattade min dåvarande chef beslutet att jag inte behövde delta i dessa typer av aktiviteter vilket gjorde att jag hade möjligheten att ha kvar mitt jobb. Detta var jag givetvis mycket tacksam för! Men skulle beslutet varit annorlunda hade jag som sagt inte kunnat jobba kvar. Jag hade inte sagt upp mig p.g.a. trots utan för att jag hade mått alldeles för dåligt av dessa typer av utmaningar. I ett sånt läge är det bättre för mig att leva på ekonomiskt bistånd eller a-kassa än att tvinga mig själv till något jag mår riktigt dåligt av.
Ett hypotetiskt exempel
De allra flesta människor fungerar förmodligen som jag med skillnaden att de sannolikt mår dåligt av helt andra saker än jag. Om någon skulle hamna på en arbetsplats där arbetsgivaren skulle anordna konferenser där alla anställda skulle förväntas klappa på håriga spindlar i flera timmar i sträck så misstänker jag att väldigt många hade sagt upp sig i ett sådant läge. Nu var detta ett hypotetiskt exempel för en vettig arbetsgivare skulle aldrig få för sig att ställa sådana krav, men poängen kvarstår: mår man tillräckligt dåligt av de krav och förväntningar som ställs på en orkar man inte jobba kvar. Därför är det viktigt för oss autister att ha möjligheten att säga till när utmaningarna blir för stora!
Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.
Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.
Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
2 svar på ”När en autists gräns är nådd”
Åh det är så befriande att läsa detta inlägg!
Du beskriver så pedagogiskt och sätter ord på sånt som jag tycker är jättesvårt att förklara för andra så att de förstår och inte avfärdar en eller förminskar en (även om det inte varit avsikten heller).
Dina liknelser är alltid så klockrena tycker jag.
Det är verkligen viktigt med ett helhetsperspektiv på ”att inte orka vid autism” eftersom vardagsomständigheter kan spela stor roll. D v s hur ens livssituation ser ut i övrigt kan vara avgörande för om det är hållbart för en med ytterligare utmaningar eller inte. Det är ju inte bara den osynliga autismen och hur den ter sig som styr det.
Vad roligt att du gillade inlägget! Jag försöker vara så pedagogisk jag kan så att de som inte förstår vad autism handlar om förhoppningsvis får en bättre förståelse 🙂
Jag håller med om att livsomständigheterna har stor betydelse för en autists ork. Skulle jag bo hemma hos mina föräldrar och de gjorde allt för mig skulle jag ha betydligt mer ork i vardagen än vad jag har nu!