Sans frågar
Sonen som är duktig i skolan och går i 2:an vill inte vara i skolan. Han är omtyckt av andra barn och har många kompisar men mår dåligt av att det är stökigt i klassen och blir då blek, får ont i magen och fastnar i en låg sinnesstämning. Han är annars ofta energifull, glad, social och påhittig men väldigt känslig och är väldigt medkännande (empatisk). Han sitter stilla och stör inte på lektionerna själv.
Energinivåerna pendlar dock kraftigt även hemma. Antingen har han lust till saker eller så är han väldigt svår att få med på aktiviteter och liknande som inte lockar/är för honom. Han är lösningsorienterad, smart och har alltid haft mycket humor. Har väldigt hög prestationsångest och blir stressad i skolan under press.
Han har i samband med detta börjat pilla ur fjädrar ur våra soffkuddar. Under flera år har han haft extrem bacillskräck och tvättat händerna ofta och noga och annars inte velat äta med händerna eller ta i sina leksaker. Han har blodfobi.
Han har sedan liten ofta snöat in på saker som t.ex. leka med bilar, rollekar med kompisar, vissa tv-spel osv. Hans lärare säger att han nu alltid väljer samma pussel när han är klar med skoluppgifter. Hon tycker han är fyrkantig och visar tecken på autism.
Jag har själv ADD och hans pappa troligtvis ADHD.
Det finns så klart mer att ta på och gräva i men detta är en sammanfattning kan man säga.
Går det att se tendenser på autism eller ADD eller kanske både och? Förstår att det inte går att säga till 100% och vi ska utreda honom.”
Paula svarar
Jag utesluter inte att din son både har autism och ADD varav den sistnämnda numera dock heter ”ADHD med huvudsakligen ouppmärksammad form”. Det är den typ av ADHD jag själv har då jag varken är överaktiv eller impulsiv. Sedan är det såklart omöjligt att säga vad din sons svårigheter beror på för de skulle även kunna bero på annat än autism och ADHD. Att du har ADD och hans pappa troligtvis ADHD talar dock klart för en npf-diagnos då npf har stor ärftlighetsfaktor!
Kan vara ett tecken på autism
Om din son har npf-problematik kan han ha både autism och ADHD, men samtidigt är det inte heller uteslutet att han endast har endera av dessa diagnoser utan att ha den andra. Perceptuella svårigheter nämns i diagnoskriterierna för autism, men samtidigt kan man ha dessa typer av svårigheter om man ”bara” har ADHD. Det som talar för autism är hans stereotypiska intressen. Vad gäller hans pillande av soffkuddar är det förvisso omöjligt att säga om det handlar om stereotypiskt beteende eller ångest, men hans tendens att fastna för olika aktiviteter kan absolut vara ett tecken på autism!
Vissa autister är varma och empatiska
För att få diagnosen autism krävs svårigheter i socialt samspel. På din beskrivning är det omöjligt att avgöra om han har sådana svårigheter eller inte, men ingenting av det du berättar utesluter autism. De sociala svårigheterna vid autism måste till skillnad från vad många tror inte alls yttra sig som avsaknad av empati (i sammanhanget är det viktigt att känna till att vissa av oss autister uppfattas som mycket varma och överempatiska) utan de kan lika gärna handla om svårigheter i att sätta gränser, naivitet, svårigheter i att umgås i grupp osv. Vissa med diagnosen autism har dessutom i din sons ålder inte haft några som helst svårigheter i att få vänner men däremot senare i livet.
Handtvättande kan bero på kräkfobi
När det gäller din sons bacillskräck så tycker jag att det är bra att utreda vad den grundar sig i. Själv var jag förut överdrivet noggrann med handtvättande och vågade knappt ta på något vilket felaktigt tolkades som OCD. Men faktum var att beteendet inte grundade sig i tvättvång/allmän bacillskräck utan i kräkfobi. Den enda anledningen till att jag ägnat mig åt överdrivet handtvättande är alltså att jag är livrädd för att bli smittad av vinterkräksjuka eftersom jag har en fobi mot att kräkas. Kräkfobin begränsade mitt liv otroligt mycket förut! Bra att tänka på är att det är viktigt skilja på kräkfobi och OCD så att inte fel behandling sätts in.
Viktigt att utreda blodfobin
Vad gäller din sons blodfobi så tycker jag att det är viktigt att ni även får klarhet i vad den beror på. Själv tycker jag att det är extremt obehagligt med blod. Med detta sagt anser jag mig inte ha blodfobi, men däremot svimmar jag ofta när jag ser blod. Jag klarar inte heller av att se scener på TV där det förekommer blod, liksom inte heller att läsa skildringar om skadade människor om det nämns blod. Emellertid har jag kunnat leva ett normalt liv trots de starka obehagskänslorna mot blod vilket däremot inte varit fallet med kräkfobin som hindrat mig från att leva ett normalt liv. Om din son verkligen har blodfobi är det viktigt att ni söker hjälp så att inte den blir värre!
Lycka till
Jag hoppas ni får en tid till en utredning snart så att ni får klarhet i vad din sons utmaningar beror på. Under tiden är det viktigt att ni tar hans känslor på allvar och inte tvingar honom till skolan om han mår dåligt av att vara där. Lycka till, hoppas han får det stöd han behöver!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag har bara autistiska drag, adhd och Tourette, har arbetat som undersköterska fram tills jag blev 65, från de jag…
Dina råd kan väl passa även vid inåtagerande beteenden och vid vissa symptom på psykisk ohälsa? Tänker att omgivningen borde…
Hm undrar vad de menar med ”grova fall”. Det är väl inte helt ovanligt att plugga på universitetet parallellt med…
Vet du möjligen något om hur många med den ”tidigare” diagnosen Aspergers syndrom som har liknande stödbehov som man kan…
Vad bra att du får stöd idag! Man måste inte vara självgående för att må bra.
jag trodde jag skulle vara självgående majoriteten..men jag kraschade totalt och insåg att jag inte egentligen ”visste” vem jag är…
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, Nelly! Vad bra att du har en fin relation till…
Tack Linda! 🙂 Vad bra att du har ett självständigt liv! Jag upplever också egentligen innerst inne att jag har…
Jag känner så väl igen mig i din situation, och jag önskar att jag hade känt till den här bloggen…
Fint svar, Paula! 😊 Det där med ”självständigt liv” krånglar till det myndighetsmässigt. Jag är utan IF och är både…
6 svar på ”Kan min son ha autism och add?”
Angående empati är det så olyckligt att föreställningen om att autisten skulle vara oempatisk är så utbredd! Jag är tvärtemot, överempatisk. Jag känner andras smärta fysiskt i kroppen, deras oro och ledsamhet. Också deras glädje och upprymdhet. Det är en slags gränslöshet som jag inte förstått själv att jag lider av. Jag klarar inte av att se folk lida, vare sig det är på film eller i verklighet, kan inte se på nyheter t.ex. Jag kan inte heller läsa deckare eller böcker där det förekommer brutala mord eller våldtäckter. Nu har jag jobbat ganska mycket med min superempati i terapi. Jag har lärt mig att stanna upp, fundera över om det är mina känslor eller någon annans som jag bär på, t.ex. tar jag ofta på mig andras skam.
Det är sårande att bli missförstådd gällande empati också. Har så många gånger fått höra att jag är oempatisk och oengagerad för att jag inte visar känslor på ett neurotyspiskt sätt.
Jag håller med om att den utbredda myten om att alla med autism måste sakna empati är olycklig. Bristande förmåga till social ömsesidighet kan ta sig uttryck på många olika sätt och måste inte alls handla om avsaknad av empati! Värt att nämna är också att många av oss autister kan uppleva att den neurotypiska världen saknar empati för oss. Om en neurotypisk person inte förstår en autists känslor heter det ofta att det inte är lätt att förstå en autist eftersom vi fungerar annorlunda, men när en autist inte förstår en neurotypikers känslor heter det ofta istället att autisten saknar empati!
Jag var liksom du överempatisk förut men är inte det på samma sätt längre. Jag vet inte hur gammal du är, men för mig minskade problemet med åldern (är 43 år idag). Dels handlar det nog om mognad tror jag, men sen har jag också pratat med en psykolog och jobbat mycket med mig själv. I 30-årsåldern hade jag fortfarande väldigt mycket problem med detta!
Jag anser mig inte vara oempatisk idag men däremot empatisk på ett ”normalt” sätt utan att det går ut över ut över mitt liv. Förut kunde jag vara upprörd på ett annat sätt när jag läste om hemskheter i tidningar eller passerade en tiggare på gatan, men idag kan jag liksom koppla bort andras lidande i dessa typer av fall bättre än vad jag kunde förr. Det betyder inte att jag inte bryr mig, men däremot skapar jag inte längre problem för mig själv genom att t.ex. ge bort så mycket pengar att det går ut över min ekonomi.
Jo, jag kan relatera till att det minskar med åldern. Är 37 år snart och kan hantera det mycket bättre än när jag var 27! Men processen är långsam! Har absolut haft nytta av terapi som haft som mål att jag fick lära mig identifiera mina egna känslor och via det lära mig att hantera att bli ”triggad”. Däremot har jag inte haft någon som helst nytta av av sk. toleransträning, att bygga upp tolerans genom att utsätta mig för jobbiga saker. bland annat tyckte en terapeut att jag skulle se på våldsamma filmer och läsa/se på nyhterna varje dag för att vänja mig med att världen är en ohygglig och orättvis plats.. suck säger jag bara. Började må fruktansvärt av detta och gav upp förstås.
Hoppas hur som helst att frågeställaren och hens son får hjälp, sonen visar upp exakt likadant beteende som jag gjorde när jag blev stressad av skolan i den åldern. Ville inte gå dit, trots att jag ville lära mig nya saker. Plockade och pillade med allt, bet sönder mina fingrar och drog ut mitt hår. Jag fick alltid rita när jag var klar med mina uppgifter och ritade alltid samma häst eller samma dinosaurie, det gav mig trygghet, fokus och lugn att rita exakt samma sak varje gång. Skulle säkert ha kunnat rita dem i sömnen 😀
Vad bra att problemet minskat med åren och att du fått hjälp med att identifiera dina egna känslor! Mig har toleransträning aldrig hjälpt heller utan jag har behövt jobba med mig själv och mina reaktioner på ett annat sätt.
Jag hoppas också att frågeställarens son får hjälp. Jag ville inte heller gå till skolan, dock var jag till skillnad från er inte alls motiverad att lära mig nya saker förutom de ämnen som verkligen intresserade mig.
Jag gillar att du är väldigt engagerad i det här med autism och ADD.
Det börjar bli ohållbart för mig, jag har levt i förnekelse i 40år, det är först nu när jag på riktigt snart tappar allt.. som jag behöver hjälp.
Min pappa sökte aldrig hjälp för sitt, han blev helt personlighetsstörd till sist och söp sedan ihjäl sig.
Jag tyckte att han var väldigt udda och knepig när jag var barn, men nu förstår jag honom mer och mer eftersom jag känner av tendenserna.
Jag verkligen försökt, genom att lära mig samspel, men jag blir bara robotaktig.
Har också provat att bara skita i allt, tänkt att jaja de får väl tro att jag är blyg.. Men jag är ju inte blyg eller introvert, och det vet jag lyser igenom.. Det säger min sambo, hon står ut med mig och peppar mig för att söka hjälp.
Men jag är rädd för att bli behandlad som en förståndshandikappad, och amfetamin medicin hade förstås varit bra, men efter alla biverkningar och risker på FASS så blir jag ytterst tveksam.
Tänker ju inte riskera plötsligt hjärtstopp liksom.
Vad tråkigt att höra om din pappa! Jättebra att du har en sambo som stöttar dig. Om du får en diagnos kan du diskutera med sjukvården om eventuell behandling, men adhd-medicin behöver såklart inte vara den rätta lösningen i ditt fall. Kanske behöver du helt andra lösningar för att ditt liv ska funka bättre!