Kategorier
Paulas blogg

Några vanliga beteenden som autism kan ligga bakom

Många undrar hur vissa sent diagnosticerade autister har gjort för att lyckas dölja sin autism ända fram till vuxen ålder och hur det kommer sig att ingen har misstänkt en diagnos när det borde varit uppenbart att personen är autistisk. Själv har jag på mina föreläsningar träffat otroligt många autister som liksom jag har fått sina diagnoser som vuxna, och många har berättat för mig att de har lyckats hanka sig fram i livet genom att dölja sina autistiska svårigheter bakom olika beteenden som bland annat:

1. Blyghet

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, framför allt tjejer, har varit blyga och tysta i större sociala sammanhang. Eftersom de inte sagt speciellt mycket i större grupper har deras sociala svårigheter passerat obemärkta förbi. Ingen har vetat vad de har tänkt innerst inne, hur de mått, om de varit utmattade och vad de haft för svårigheter. När autismmistankar har tagits upp har läraren kunnat säga: ”Nej nej, jag tror inte på autism, den här eleven är bara blyg.”

2. Att ta till lögner

Som många av er vet har jag en extremt ojämn begåvningsprofil och hade därför både enorma styrkor och svårigheter i skolan. Eftersom ingen kunde tro att jag som var så duktig på språk inte visste hur man trädde en symaskin på syslöjden eller fällde upp en strykbräda på hemkunskapen var jag tvungen att ljuga och hitta på att jag var sjuk när uppgifterna blev för svåra. Då fick jag gå hem mitt i skoldagen när det dök upp en uppgift som jag visste att jag inte skulle klara av. Därför missade de vuxna hur svårt jag hade det och misstänkte aldrig autism. Jag hade ju i deras ögon bara ett dåligt immunförsvar som blev sjuk så här lätt!

3. Att härma vänner alternativt be dem om hjälp

En annan strategi jag använde mig av var att härma mina klasskamrater samt be dem om hjälp när vi fick uppgifter jag inte klarade av. För att inte gå vilse i skolan följde jag efter dem på rasterna så att jag skulle hitta till rätt klassrum när nästa lektion skulle börja. När jag fick i hemuppgift att göra en teckning bad jag granntjejen att göra uppgiften för jag visste inte hur man ritade. När jag inte visste hur man trädde en symaskin eller hade förstått instruktionerna i grupparbeten bad jag kompisar hjälpa mig. Dock var jag livrädd för att belasta dem med mitt hjälpbehov, och därför köpte jag dem glass varje dag.

4. Att ta till ett provokativt beteende

Vissa autistiska personer har börjat provocera omgivningen, och därför har omgivningen konstaterat att personen bara är provokativ men aldrig kommit på tanken att personen skulle kunna vara autistisk. Vissa har fått uppmärksamhet genom att uttala provokativa åsikter och då kan omgivningen ha missat helt att beteendet har varit en omedveten strategi för att dölja social osäkerhet. Själv började jag ibland provocera i skolan när jag fick en uppgift som jag inte visste att jag inte skulle klara av. Då kunde jag bara säga att uppgiften var töntig. Jag ville ju inte erkänna att jag inte visste hur man gjorde uppgiften!

5. Extrem osäkerhet

”Lät jag konstig när jag sa så här?” Usch, ser jag svettig ut?” Jag vill inte visa mig nu, jag är helt röd i ansiktet” har dessa autister hävt ur sig i många situationer. Vissa har berättat för mig att deras kompensationsstrategi har varit att omedvetet tigga om bekräftelse från omgivningen genom att nedvärdera sig själva på det här sättet. Då har dessa odiagnosticerade autister fått uppmärksamhet i sociala sammanhang och omhändertagande personer tagit hand om dessa odiagnosticerade autister. Men omgivningen har oftast bara sett personen som ovanligt osäker, och ingen har kommit på att autism skulle kunna dölja bakom den osäkra fasaden.

6. Att gråta

Vissa autistiska tjejer har mått dåligt och gråtit i olika sociala situationer. I dessa fall har omgivningen oftast upplevt tjejen som väldigt känslig och som någon som är i behov av att få tröst och bli omhändertagen, men återigen har ingen kommit på tanken att gråten skulle kunna vara en medveten eller en omedveten kompensationsstrategi för att dölja att man har svårt i sociala sammanhang. Då har omgivningen bara sett gråten men har aldrig misstänkt autism skulle kunna ligga bakom.

Observera att det finns många andra beteenden som autism kan dölja sig bakom, men faktum är att odiagnostiserade autistiska barn brukar må dåligt på ett eller ett annat sätt.

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

6 svar på ”Några vanliga beteenden som autism kan ligga bakom”

Hej
Har en arbetskollega med svårigheter, extremt bristande i kommunikation och har svårt o ta ansvar, allt är alltid alla andras fel, hans familj har lämnat honom, men allt är deras fel, han har 4 barn 19År 18år 10år 5år, han är nykter sedan 11 år tillbaka.

han förlorar jobb efter jobb, vi misstänker att han har Asberges, vi har på jobbet läst på om det hela och familjen har också läst på och är 98% säkra på det.

han har gått med på att göra en neurospykiatrisk undersökning för våran och familjens skull, men han anser inte att det är något fel på honom.

min fråga är om ni tycker man kan gå vidare och göra detta, vi har svårt o se honom lida, och vi vill att familjen och barnen ska kunna få en diagnos eller få reda på om där är något, skulle vara så mycket enklare och respektera denna personen då.

extremt tacksam för erat svar och vägledning hur vi kan förflytta oss framåt i detta ärendet, Personen är 46 År

MVH
Nära vän till ovan nämnd

Hej Eddie!

Om han har gått med på att göra en utredning så tycker jag absolut att det är bra att han/ni går vidare med detta! Däremot går det inte att tvinga honom att ta till sig den eventuella diagnosen efter utredningen. Jag har träffat många fall där personen själv anser att det inte är något fel på hen och att diagnosen asperger/autism inte stämmer trots att det gått 10 år sen hen fick diagnosen. Däremot kan anhöriga ändå tycka att det är skönt att diagnosen finns så att de vet vad personens beteende och alla missförstånd beror på.

Svara

Jättebra inlägg Paula. Jag tror att för många som har fått diagnosen sent i livet så har intentionen inte varit att dölja sitt annorlundaskap. Grundorsaken till att vi med en ojämn profil inte fick vår diagnos på 70-, 80-, och 90-talet är att man inte alls hade den kunskapen idag om autism-spektrumet som man har nu. Faktum är ju att det var först i mitten av 80-talet själva diagnosen Asperger började användas som en specifik diagnos. Ännu mer påfallande är det att det är först runt 2004 som man i Sverige började göra NPF-utredningar hos ”högfungerande” vuxna.

Kul att du gillar inlägget! Du har rätt i att kunskapen inte fanns när vi var barn. Dock träffar jag fortfarande unga vuxna som är runt 25-30 år och som fått diagnosen alldeles nyligen! Trots att kunskapen borde finnas där idag så får många av dagens unga vuxna diagnosen alldeles försent. Speciellt många tjejer känner igen sig i kamouflageteorin, dvs att man gör allt för att passa in.

Svara

Jag kommer ihåg att min klassföreståndare på lågstadiet kallade mig för blyg. Tänk om skolan/psykiatrin hade upptäckt att jag hade Aspergers syndrom redan när jag gick på lågstadiet istället för först i vuxen ålder. Men när jag tänker efter så var det kanske lika bra att lärarna inte fattade någonting. För jag har hört ”skräckhistorier” om elever som fått gå i särskola efter att de diagnosticerats med Aspergers syndrom under skoltiden.

Det är vanligt att många aspergare ses som blyga. Jag var faktiskt själv blyg som liten!

Jag hade själv velat få diagnosen i barndomen! Jag har aldrig träffat någon med Aspergers syndrom har hamnat i särskolan utan jag har snarare träffat många med autismdiagnoser som inte fått hjälp trots en fastställd diagnos och därför har de tvingats gå i vanliga klasser, men jag vet att vissa blir felaktigt placerade i särskolan! Särskolan hade såklart inte varit rätt ställe för mig, men jag är ändå säker på att jag hade trivts bättre i särskolan än vad jag trivdes i en vanlig skola! Visst, jag skulle inte ha lärt mig något i särskolan men jag lärde mig knappt något heller i den vanliga skolan för jag lyssnade aldrig på lektionerna och gjorde inga läxor. Allt vad jag har lärt mig (matematik mm) har jag lärt mig på egen hand.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.