Kategorier
Autism och bemötande

Mår du bra av influensa?

Inte sällan får vi autister höra vad som är bra respektive inte bra för oss. En gång när jag föreläste pratade jag efteråt med en åhörare som liksom jag hade autism. Hon berättade för mig att hon var mycket intryckskänslig varför hon ogillade att vara ute bland folk. Hon hade förmånen att kunna arbeta hemifrån vilket gjorde att hon ytterst sällan tvingades lämna sitt hem. Hon stormtrivdes och kände inget behov av ett socialt sammanhang. Dessutom hade hon sina specialintressen som hon sysselsatte sig med hemma.

Allt var någorlunda hanterbart

Någon gång då och då tvingades hon ändå åka till stan eftersom hon hade ärenden som inte kunde skötas hemifrån. Hon tyckte som sagt inte om att vara i stan och hade föredragit att slippa resorna, men samtidigt kände hon att hon överlevde dessa tillfällen eftersom de inträffade relativt sällan. Hon blev utmattad av åkturerna men allt var ändå relativt hanterbart så länge hon kunde planera in en vilodag både innan och efter.

Hon fick inget gehör

Problemet? Hennes föräldrar och boendestödjare! När hon beklagade sig över att behöva åka (hon kände ändå ett behov av att klaga på sin situation) fick hon till svar att det var bra för henne att ha ärenden i stan ibland så att hon inte skulle fastna i hemmet. När hon försökte förklara att hon mådde som bäst när hon var hemma och mådde dåligt av att vara i stan fick hon höra att det bara var hennes inbillning och att alla människor behövde komma ut bland folk och intryck ibland. Hon kände sig irriterad över att inte få något gehör.

Trivs inte med kursträffar

Jag känner igen mig i hennes beskrivning. Jag mår som bäst när jag har en sysselsättning som går att sköta hemifrån vilket jag i stort sett har nu bortsett från de gånger jag föreläser och är på jobbmöten såklart. Men tidigare har jag läst kurser som har innehållit obligatoriska träffar vilket jag inte gillat. Inte för att jag skulle ha social ångest för det har jag verkligen inte, utan att jag tycker att det är mycket ointressant att diskutera kursuppgifter med kurskamrater och jag trivs inte alls med kursträffarna överlag. Men så länge träffarna har skett tillräckligt sällan har jag stått ut.

Kan ibland tvinga mig själv

Även jag har fått höra att det bara är bra för mig att delta i sådana sociala sammanhang ibland så att jag inte fastnar i mitt hem. Men även om jag i vissa fall kan tvinga mig själv att stå ut med sådana här tillfällen någon enstaka gång är jag alldeles säker på att de inte är bra för mig. Så länge träffarna sker tillräckligt sällan kan jag leva med dem även om de gör mig på dåligt humör efteråt. Dagen efter är det dåliga humöret oftast borta och jag mår som vanligt igen även om jag fortfarande kan vara lite trött i huvudet. Så även om träffarna troligen inte skadar mig i längden mår jag definitivt inte bra av dem!

Tänk om du hade influensa?

Vissa förstår inte varför jag blir irriterad över att höra att det är bra för mig att utsätta mig. Men vi kan också vända på resonemanget. Låt oss leka med tanken att du berättar för mig att du har influensa och har ont i kroppen. Hur skulle du känna om jag svarade: “Bra att du är sjuk, du jobbar ändå alldeles för mycket och har för många fritidsaktiviteter. Det är bara bra för dig att vara sjuk och ligga i sängen ibland så att du har chansen att vila upp dig?” Även om du inte skulle dö av influensan så misstänker jag starkt att du ändå skulle uppleva mitt uttalande som respektlöst.

Att hävda annat är respektlöst

Låt oss autister själva bedöma vad som är bra för oss! Visst, det kan hända ibland att vi någon enstaka gång väljer att stå ut med sammanhang som vi har svårt för om vi upplever det som absolut nödvändigt, men det betyder inte att vi skulle må bra av det. Lika säker som du är på att du inte mår bra av att ligga hemma med allvarlig influensa och huvudvärk trots att du kanske känner att du överlever situationen känner jag mig alldeles säker på att jag inte mår bra av vissa saker. Att hävda annat är respektlöst!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

4 svar på ”Mår du bra av influensa?”

När jag på min NPF-utredning berättade att jag blir mentalt utmattad av jobbmöten så sa neuropsykologen att jag inte ska vara med på jobbmöten och att jag ska arbeta ostört från eget kontor.

Vem ska avgöra vad som är bra och dåligt för ett barn med autism? Om barnet själv inte har förmågan att kommunicera?
Som förälder känner jag mig som “expert” på mitt barns behov. Det är jag som ser utmattningen och det är jag som hanterar ångesten som följer. Men hur ska jag som “amatör” kunna hävda mitt barns röst mot “professionen” när skola, BUP och habiliteringen säger: “Det är jätteviktigt att lämna hemmet och träna på socialt samspel och att vara i grupp.”
När vi berättar om barnets utmattning och försöker få förståelse för se begränsningar som finns när det gäller sociala kontakter och skolsituation så hålls vi istället ansvariga för skolfrånvaro och ångest. “Skolfrånvaro orsakas av förälders oro.” “Svårigheter och ångest beror på otillräcklig träning i relationsskapande med utomstående vuxna.”
är två exempel på reaktioner vi fått från skola och BUP. Hur kan jag bemöta detta på ett trovärdigt sätt?

Använder ofta din blogg som stöd 🙂
Men tyvärr har den alltid viftats bort som: “oprofessionell” och “ja, ja, det finns mycket att läsa på internet” 🙁

Usch, vilka oförstående personer du har råkat ut för inom vården och skolan 🙁 Det är ju totalt självklart att du känner ditt barn bättre än någon annan. Jag har aldrig någonsin läst i böcker skrivna av en expert (t.ex. Bo Hejlskov mm) att någon skulle rekommendera ofrivillig social exponering som terapi! Och det är klart att min blogg är oprofessionell eftersom jag inte har doktorerat inom ämnet och bara skriver om mina egna erfarenheter, men ändå har jag mycket svårt att tänka mig att någon autist skulle bli mer social genom ofrivillig social exponering.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *