Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Min son har autism och är så ensam, vad gör jag?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Maria frågar

Har precis kommit gråtande hem från boendet där min son bor och är helt förtvivlad av att se hur mitt barn lider av känslan att aldrig ha någon kompis eller flickvän. Han har autism men vill umgås med folk, han trivs inte med ensamheten och så är han fullt medveten att ingen vill umgås med honom.

Ikväll hans tårar bara rann under tiden han upprepade ”om jag åtminstone kunde få en enda kompis en gång i månaden men att den verkligen vill träffa mig så att jag också kan vara glad någon gång i mitt liv”! Han sa att han alltid mått jätte dåligt och gråtit på kvällarna när han bodde hemma men ville inte visa och bekymra mig.

Vad gör jag????

Jag har föreslagit att träffa kurator men han svarade ”jag har pratat med de i flera omgångar under tiden jag gick i skolan och ändå grät jag på rasterna för jag var alltid ensam och ingen ville vara med mig” 😭

Mitt hjärta blöder av att se honom lida så mycket, det känns att varken jag som mamma eller han står inte ut längre det här livet 😭

Tacksam för all hjälp och råd jag kan få med att hjälpa min son (25 år)

Paula svarar

Det var riktigt tråkigt att höra att din son son mår så här dåligt av ensamheten! Jag vet inte om du bläddrat igenom bland tidigare läsarfrågor, men för ett par månader sedan svarade jag på en liknande fråga. Du kan gärna läsa det svaret och fundera över om de tips som jag gav denna bloggläsare skulle kunna vara något för er! När jag publicerade inlägget på Facebook fick bloggläsaren tips om att gå med i olika Facebookgrupper där det sökes vänner, bland annat ”Fika- och promenadträffar för dig med autism/Aspergers.” Kanske skulle sådana grupper kunna vara något för din son så att han förhoppningsvis får chansen att lära känna andra med samma diagnos?

Kontaktperson kan vara en lösning

I inlägget länkat ovan tipsade jag bloggläsaren bland annat om en kontaktperson enligt LSS. I din sons fall är det viktigt att känna till att det i vissa fall kan vara svårt att få en kontaktperson om man bor på ett LSS-boende då det är meningen att boendet ska tillgodose den enskildes sociala behov. Men finns det särskilda skäl kan det gå att få en kontaktperson ändå! I detta fall verkar din son mår mycket dåligt av ensamheten vilket enligt mig rimligtvis borde utgöra ett särskilt skäl för kommunen att bevilja honom en kontaktperson om han skulle önska det.

Identifiera hans behov

Det kan också vara bra att identifiera vilka behov och önskemål din son har gällande vänner och kärleksrelationer. Vad har han för förväntningar på en relation? Vill han träffa vännerna/flickvännen spontant eller föredrar han att bestämma tider och dagar långt innan? Önskar han ha givande intellektuella diskussioner eller är han snarare den typen som föredrar att göra aktiviteter tillsammans när man träffas? Vilka aktiviteter isåfall? Föredrar han att umgås i grupp eller två och två? Vänner måste inte vara likadana i allt, men däremot kan det vara en fördel att vännerna har likartade önskemål och föreställningar om en vänskapsrelation, särskilt när autism finns med i bilden.

Ni kan kontakta habiliteringen

Ni kan också fundera över vad det är som gör det svårt för din son att få vänner. Har han svårt att ta den initiala kontakten, eller är det svårt för honom att behålla de vänner han har? Eller handlar det kanske om en kombination av ovanstående? Om det finns en habilitering där ni bor kan ni kontakta dem och be dem om att hjälpa honom med att öva på sociala situationer i syfte att han ska kunna få och behålla vänner, om det är det han har svårt med. Dock vill jag tillägga att jag tidigare fått mycket kritik från andra autister när jag föreslagit övandet av sociala situationer som en lösning för personer som inte lyckas få och behålla vänner, och jag har själv ambivalenta känslor inför sådant.

Världen funkar inte alltid så

Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva ändra på sig för att få vänner utan jag anser att man endast ska umgås med personer som accepterar en som man är! Men under åren jag har föreläst om autism har jag förstått att världen tyvärr inte alltid fungerar så och att vissa kan behöva öva på vissa saker om de vill kunna få och behålla vänner. En autist berättade för mig en gång att hen hade fått mycket bra tips från habiliteringen för att få vänner. Det hen bland annat hade fått tips om var att börja duscha regelbundet och borsta tänderna, inte bara prata om sig själv, inte ställa för privata frågor osv och dessa tips hade hjälpt vederbörande väldigt mycket!

Hans beslut

Nu menar jag inte att din son skulle ha svårt med just ovanstående, men om man verkligen vill ha vänner, inte förstår vad som går fel samt är villig att öva på sociala situationer och lära sig nya strategier kan det vara bra att kontakta habiliteringen och be om stöd. Viktigt isåfall är att allt går på din sons villkor. Han ska absolut inte behöva känna att han måste ändra på sig själv och sitt beteende i sociala situationer om han inte vill, och vill han inte ha stöd av habiliteringen alls ska han givetvis inte ha det. Det är han som bestämmer!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

10 svar på ”Min son har autism och är så ensam, vad gör jag?”

Om man har ett specialintresse så kan man söka sig till andra som delar intresset. T ex om man gillar att måla plastfigurer så kan man söka sig till föreningar för människor som målar plastfigurer.

Känner igen mig enormt där, mer än jag vill göra… Precis min historia också. Mamma är den enda jag har i livet och alltid har haft. Den enda som alltid funnits där för mig, hjälpt och stöttat mig i allt. Alla andra har bara behandlat mig illa på olika sätt, mobbat, kränkt, varit elaka och svikit. Bokstavligen varje person. Och jag har också gråtit mig till sömns för det många kvällar i mitt liv, både som barn, tonåring och vuxen. Efter henne finns det ingenting, all min trygghet, stöd och värme är borta och världen är helt död för mig. Och det har jag tänkt på varje dag sen insikten dök upp när jag var i 10-årsåldern. Det går inte ens att ta in. Jag skulle aldrig klara mig utan henne på någon nivå, mindre än någonsin och det har aldrig funnits en tanke på att göra det heller. Från den punkten och hela mitt liv framåt kommer jag leva i en konstant mardrömsvärld, där varje vaken minut är ett lidande. Jag har även mist all tro på att få in någon mer i mitt liv efter ca 30 år av försök. Och ingen skulle ändå kunna fylla hennes plats och allt hon har gjort, gör och är för mig. Allt har varit en enda stor besvikelse och förnedring, med allt som har haft med människor att göra. Därför hade jag bara tänkt satsa på upplevelser och resor nu – bara göra nya roliga saker för att glömma allt bakåt och den absoluta fasan inför vad som komma skall, den dagen då allt går åt helvete. Men nu kan jag inte göra det heller och lever totalt isolerad sen två år p.g.a. ett virus från andra sidan jordklotet som pågår året om och aldrig upphör.

Han ska absolut inte behöva ändra sig för att få vänner, bli accepterad och omtyckt! Mitt råd vore bara att han försökte söka sig till andra människor med autism, som förstår hur det är och har samma intressen, svårigheter och erfarenheter.

Jag har mött flera riktigt avskyvärda människor i livet, i vissa fall grovt kriminella som aldrig gjorde något gott alls och medvetet förstörde många liv på vägen… Dessa personer var aldrig ensamma utan hade tvärtom alltid både vänner, folk som hjälpte dem och framför allt nya kvinnor hela tiden. Finns därför ingen anledning till att ifrågasätta sig själv och känna att man måste ändra på sig, som killen i fråga. De ratar honom för att de känner att han är annorlunda och inte riktigt passar in och det har folk alltid haft oerhörda problem med. Mycket mer än folk som är elaka och dåliga människor – dessa har t.o.m. haft en förmåga att både fascinera och attrahera många, ofattbart nog. Därför vore det bästa nog just att söka sig till andra som också har autism, där det troligen finns både mer värme, empati och vilja till att möta och umgås med likasinnade. Eftersom de flesta människor redan har sina vänner och inte vill ha några fler i vuxen ålder. I alla fall enligt mina erfarenheter.

Jag håller med om att det är bra att testa att söka sig till andra med samma diagnos. Precis som du skriver har många vuxna redan många vänner och har fullt upp med heltidsjobb, barn och familj och de vänner de redan har. På träffgrupper hos olika intresseföreningar kan man däremot förhoppningsvis träffa andra ensamma som har tid och ork för att utveckla nya vänskapsrelationer.

Jag vet att du haft det jättejobbigt under pandemin! Jag hoppas att detta elände tar slut någon gång så att du slipper oroa dig för att smitta din mamma. Jag hoppas också att du får behålla din mamma så länge som möjligt för jag vet att hon är väldigt viktig för dig!

Svara

Pandemin är det absolut värsta som hänt i världen globalt sett sen Andra Världskriget och just att eländet aldrig slutar heller… Nu tror folk att det är över, eller låtsas som det, eftersom man FÅR vara ute som vanligt igen och alla restriktioner är borta, vilket var det enda de flesta tycktes vänta på. Som om den skulle vara mindre farlig då om man blir smittad. Mitt liv har den verkligen förstört helt och även mammas. Och det här var det absolut sista jag hade tid med i livet nu, att leva ännu mer passivt. Jag har inte tid med det här längre och det tänker jag hela tiden… Men alternativet är att låtsas som om det aldrig hänt, gå ut bland folk och förr eller senare bli smittad och sen föra över det till mamma, som garanterat skulle dö i det. Så man står helt maktlös och bara väntar på att det ska upphöra, vilket jag allt mer tvivlar på nu. Men det är samtidigt bara platser jag saknar. Människor var alltid bara elaka och kränkte mig allihop för min sjukskrivning/förtidspension. Så de är det bara skönt att slippa, allihop. 😉

Skillnaden mellan nu och då är att majoriteten av svenskarna är vaccinerade nu. Samtidigt är jag precis som du skeptisk till att helt leva som vanligt nu när restriktionerna lyfts. Pandemin finns ju fortfarande! Jag undviker kollektivtrafik, och när jag mot förmodan måste åka kollektivt p.g.a. jobbet bär jag fortfarande munskydd. Det känns som att jag är den enda som gör det!

Jag hoppas och tror att pandemin kommer att upphöra någon gång. Om det kommer nya ofarliga mutationer (vilket jag hoppas) kommer läget vara bättre! Jag vet att pandemin varit särskilt tuff för dig med tanke på din livssituation, och jag hoppas innerligt att du snart kan börja leva det liv du önskar.

Svara

Jag har också munskydd de enda gånger jag går ut, vilket oftast är nätter eller tidiga morgnar när ingen annan är ute. Ingen annan har det, ser man både i media och hör folk berätta. Men folk höll inte avstånd innan vaccinet kom heller. Och stirrade även då på folk med munskydd. I de flesta andra länder var det tvärtom, att alla som inte hade munskydd fick det onda ögat.

Jag håller med dig! I Finland har det varit en självklarhet att bära en mask, och de allra flesta finnar tog pandemirestriktionerna på allvar. Det finns en stor skillnad mellan Sverige och Finland (och även andra länder) när det gäller detta!

Svara

Jag såg inte att det fanns någon anledning till att göra det först de enda tider jag gick ut, när man ändå inte möter någon annan för det allra mesta. Det var en morgon när jag passerade runt ett hörn och möttes av en man som hostade rakt ut precis när jag passerade, hösten 2020. Jag såg vilket hus han gick in i och sökte sen på honom på nätet. Han var dömd för massor av brott och extremt eftersökt i tjänsten också… Men det var då jag alltid började med munskydd bara som policy, varje gång jag går ut oavsett tid på dygnet.

Vad dåligt att han hostade rakt ut! Jag förstår att du vill bära munskydd efter händelsen. Vilken tur att du inte blev smittad!

Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *