Kan jag få sjukersättning efter flera år i arbetslivet?

Intressant fråga! Faktum är att ingen någonsin har berättat för mig att hen skulle dragit sig för att ansöka om sjukersättning på grund av samhällets syn på sjukpensionärer, men däremot har människor gett mig andra anledningar till varför de inte vill ha sjukersättning: ”Jag skulle må jättedåligt om jag aldrig jobbade igen”, ”det är jättekonstigt att inte ha ett jobb och bara sitta hemma på dagarna” och ”det låter som en deprimerande tanke att ha sjukersättning” är saker som folk enligt min erfarenhet använder som motivering till varför de inte ansöker om sjukersättning.

Vissa av dessa personer har till och med varit långtidssjukskrivna men ändå inte velat ha sjukersättning! Jag minns att jag träffade en tjej med tidsbegränsad sjukersättning (det var på den tiden tidsbegränsad sjukersättning fortfarande var möjlig att få), och hon berättade för mig att hon hade blivit erbjuden permanent sjukersättning men tackat nej till erbjudandet. Hon ville absolut inte ha permanent sjukersättning medan det var min allra största dröm att få det! Hon ville inte se sig själv som sjukpensionär även om hon inte hade jobbat på många år. Dock hade denna tjej inte autism utan en annan diagnos.

Jag funderar på om dessa personer inte vill ha sjukersättning eftersom de skulle bli uttråkade av att inte ha ett jobb eller om de har blivit hjärntvättade av samhället för att tro att jobb innebär lycka. Är man hjärntvättad är man sällan medveten om det själv utan tycker att det är ens egna känslor och åsikter. Anledningen till att jag funderar på om det handlar om hjärntvätt är att jag träffade massor av människor i Algeriet som tyckte att det lät som en dröm att ha aktivitetsersättning (på den tiden hade jag det, och jag berättade för dem vad aktivitetsersättning innebar). Att beloppet man fick i aktivitetsersättning var ett betydligt mindre belopp än vad man fick av att jobba spelade ingen roll för dem. Intressant i sammanhanget är att jobb inte anses som viktigt i Algeriet på samma sätt som i västvärlden.

Jag ville själv inte ansöka om aktivitetsersättning eller ens sjukpenning först när jag var yngre, men det var för att jag hade blivit uppfostrad till att tänka att det är elakt att snylta på skattebetalarna och att det är samma som att gå hem till främlingar, öppna deras kylskåp och börja äta deras mat. Det var okej att ha sjukpenning om man verkligen var så sjuk att man rent fysiskt inte kunde lyfta upp ur sängen men om man mådde dåligt av att arbeta var det inte okej att snylta på andra. Jag ville absolut inte vara en ”tjuv” som stal skattebetalarnas pengar. I Finland har man alltså det tankesättet, mycket för att vi finnar har varit med om krig och tvingats jobba hårt för att bygga upp landet igen.

I Sverige har man inte det tankesättet alls på samma sätt! Visst, det finns svenskar som ifrågasätter sjukpensionärer, men anmärkningsvärt är att jag aldrig någonsin har blivit kritiserad i Sverige när jag berättat offentligt för media att jag haft aktivitetsersättning med anledning att jag mådde dåligt av att jobba. I Finland fick jag massor av kritik när jag berättade samma sak! Och kritiken kom inte bara från neurotypiker utan även finska autister kritiserade mig för att jag hade ”gått till läkaren för att gråta ut för att jag inte orkade jobba och be om att bli sjukskriven”. Även många finska autister tyckte alltså också att det var omoraliskt av mig att ha snyltat på skattebetalarna!

Vad gäller lönebidrag har jag faktiskt träffat autister som inte velat ha lönebidragsanställningar av de anledningar du nämnde. De menar att de känner sig mindre värda som medarbetare om deras arbetsgivare får lönebidrag för dem!