Kamouflage vid autism – ett skadligt beteende

Med åren har jag vågat börja leva mer autistiskt i allt större omfattning vilket i mitt fall innebär att bejaka de personlighetsdrag som nämns i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom/autism: specialintressen, förkärlek för rutiner och ritualer, bristande intresse för umgänge med jämnåriga, svårigheter med socialt samspel osv. Jag utgår även ifrån andra typiska drag som många autismforskare har skrivit om så som avsaknad av nyfikenhet och en ojämn begåvningsprofil. Dock varierar autism i art och omfattning, och man måste inte uppfylla alla diagnoskriterierna för att få diagnosen autism utan det räcker med att uppfylla tillräckligt många av dessa. Det som är ett autistiskt liv för mig måste därmed inte vara det för en annan autist.

Autism är en del av min personlighet

Mina autistiska drag är djupt rotade i min personlighet. Jag har alltid älskat att göra samma sak gång efter gång och ägna mig åt ett specialintresse istället för att variera mina aktiviteter. Jag har alltid saknat nyfikenhet för fenomen som inte har med mina specialintressen att göra. Som liten var det grammatik som var mitt specialintresse. Trots att jag numera fortfarande älskar grammatik brinner jag numera även för ämnet autism och jag älskar även blåbärsplockning. Däremot är jag helt ointresserad av ämnen som inte har med mina specialintressen att göra. Sedan behöver jag knappt mänskliga kontakter för att må bra, och jag föredrar ensamaktiviteter framför sociala dito!

Trodde inte att jag dög

Under min uppväxt fick jag inpräntat i mig att ovanstående egenskaper var icke-önskvärda. Det var inte okej att vilja spendera varenda rast i skolan för mig själv varför jag blev tvingad att leka med mina klasskamrater trots att jag inte tyckte om det alls. Det var inte heller okej att endast vara kunnig i grammatik och läsa grammatik och språkvetenskapliga böcker på fritiden och samtidigt inte ha en susning om vem USA:s president, Hitler, Madonna eller Elvis var (dessa ämnen tillhörde ju inte mina specialintressen och nej, jag orkar inte träna).

Fick mycket beröm

Slutligen var det också ytterst icke-önskvärt att ha ensidiga rutiner utan det var mycket viktigt att variera sina aktiviteter. När jag åkte utomlands jobbade jag därför hårt på att se sevärdheter och muséer samt pröva på lokala maträtter och olika restauranger istället för att göra det jag egentligen hade velat göra, dvs äta samma mat varje dag. Detta ledde till att jag hade tråkiga semesterresor men fick å andra sidan mycket beröm från andra människor.

Stannade på hotellrummet

Stöd från habiliteringen gav mig självkänsla nog att våga börja leva autistiskt. Ni kanske minns mitt blogginlägg om kamouflage vid autism, ett beteende som är särskilt typiskt hos autistiska kvinnor vilket bland annat kan innebära att man härmar andra människors beteenden för att göra andra människor nöjda. Till slut vågade jag isolera mig på hotellrummet i Paris dit jag hade åkt på semester med min dåvarande man och hans kompis. Detta innebar att jag stannade på hotellrummet hela veckan och också åt på hotellrummet istället för att gå ut på restauranger och äta. Jag hade en jättegivande semester! Självfallet bemöttes jag med ifrågasättanden, men det viktigaste var att jag var nöjd.

Blev modigare och modigare

Så småningom har jag vågat mer och mer. Från att ha träffat vänner flera gånger i veckan började jag spendera mer och mer tid hemma och nöjde mig med att träffa vänner några gånger om året! Samtal med en psykolog fick mig att inse att det är okej att vara introvert och att det inte finns någon regel när det gäller hur ofta man bör träffa eller höras med sina vänner. Det är helt okej att bejaka diagnoskriteriet ”bristande intresse för kontakt med jämnåriga” och att man inte ska ha dåligt samvete för det. Att våga tacka nej till träffar och inbjudningar krävde visserligen ett stort mod av mig, men jag vågade till slut!

Har blivit ifrågasatt

Men…nu har jag istället mött ett annat dilemma då de flesta människor utgår ifrån att normalitet är samma som god livskvalitet. Jag har fått höra: ”Tänk om du ångrar dig senare i livet för att du levt så här inrutat? Du kanske borde göra en kompromiss och ibland leva som andra människor vill att du ska leva och ibland leva som du själv önskar.” Men för mig är det en konstig kommentar! Det är som att säga: ”Jag tror inte att du vet vad som är bäst för dig. Du kanske har fått fel diagnos och inte är autistisk? Du kanske skulle må bäst i slutändan på att sluta lyssna på dig själv och ignorera dina behov. Ifall du skulle ångra dig senare i livet för att du följt ditt hjärta.”

Vi vänder på perspektivet

För att du ska förstå mig bättre så låt mig vända på perspektivet. Tänk dig själv om du alltid varit en storstadsmänniska och jag skulle säga till dig: ”Tänk om du ångrar senare i livet att du bott hela ditt liv i en storstad? Visst, du påstår dig älska storstadslivet, men tänk om det rätta för dig är att bo på landet ändå? Du kanske ska ta det säkra före det osäkra och flytta till en småstad för det är en kompromiss mellan att bo i en storstad och på landet?” Visst hade det varit en märklig kommentar?

Kompromisser kan vara skadliga

Är man säker på att det är i en storstad man vill bo vinner man knappast något på att göra en ”kompromiss” mellan landet och storstadslivet och välja en småstad. Samma princip gäller för mig: jag vill följa mitt hjärta fullt ut, inte halvdant. Och det är det som kamouflage i grund och botten går ut på: man gör andra människor nöjda, ibland genom att följa deras önskemål fullt ut och ibland genom en så kallad tokig ”kompromiss” som inte gynnar någon men är ack så självskadlig.

Mitt liv är inte sämre

Sanningen är den att det jag ångrar allra mest är att det tog mig över 30 år att inse att jag måste våga sluta kamouflera och våga bejaka min autism. Min livskvalitet har förbättrats otroligt sedan jag vågade stå upp för vem jag är. Och skulle mina intressen och behov mot förmodan förändras finns det såklart ingenting som hindrar mig från att göra nya livsförändringar i framtiden. Precis som du som alltid älskat storstadslivet och plötsligt ändrar dig som gammal kan flytta till landet kommer jag också kunna börja leva annorlunda i framtiden ifall jag skulle önska det. Men det centrala är att det är mina behov som styr!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn