Jo, även vuxna behöver en diagnos

Ibland får jag frågan hur det kommer sig att många känner ett behov av att skaffa en diagnos i vuxen ålder. ”Om man har överlevt i 40-50 år utan diagnos, varför söka en autismutredning som vuxen? Hur kommer det sig att det inte räcker att läsa litteratur om autism och utgå från att man själv eventuellt har det?”, är det många som undrar. Och mitt svar är att det finns många anledningar för vuxna att skaffa en diagnos.

Tar mycket energi

För det första är det viktigt att känna till att det är skillnad på att leva och överleva. Självklart går det att överleva utan diagnos, men det som glöms bort i sammanhanget är livskvaliteten. Väldigt många vuxna odiagnostiserade autister har blivit utbrända, insjuknat i psykisk ohälsa och har haft svårt att få arbetslivet och sociala relationer att funka. Många har förvisso hunnit skaffa kompenserade strategier så som undvikande av vissa situationer och kamouflage, men sådant tar väldigt mycket energi!

Var en aha-upplevelse

Själv fick jag min diagnos i 24-årsåldern vilket inte var en dag för tidigt. Jag hade dittills härmat andra människor och sökt mig till sammanhang som fick mig att må dåligt. Detta eftersom ”alla ungdomar tycker om sociala aktiviteter”, som man brukade säga. När jag mådde dåligt och inte ville leva föll det mig aldrig in att jag levde ett liv som inte passade mig. Jag trodde att jag skulle behöva exponera mig för sammanhang som var svåra för mig, och jag förstod inte varför min psykiska ohälsa tilltog. Det var diagnosen som var en aha-upplevelse. Typ: ”Aha, så här fungerar jag!”

Vi människor vill förstå

För det andra vill vi människor naturligt söka mening och förstå oss själva och omvärlden. Vi är skapta så. Vuxna vill alltså utredas så att de får reda på om de har autism eller om det är något annat som är orsaken till de svårigheter de haft i livet. På motsvarande sätt brukar människor som mist en anhörig vilja veta vad det är som har hänt. Varför har den anhöriga försvunnit eller dött? För att kunna gå vidare i livet behöver vi förstå, och det gäller alltså även personer som misstänker sig ha autism.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Diagnosen var en bekräftelse

Innan diagnosen hade jag gått och undrat nästan hela mitt liv varför jag var annorlunda. Ibland kändes det som att det var jag som var dum och lat, ibland kändes det som att felet låg på andra människor och ibland funderade jag på om jag var född i fel land. Eller var mitt annorlundaskap bara min inbillning? Ovetskapen var svår att uthärda. Diagnosen var ett kvitto på att mitt annorlundaskap var ”på riktigt”.

Diagnos kan ge rätt till stöd

Slutligen kan det vara betydligt lättare att få stöd om man har en diagnos på papper! Mitt liv blev i alla fall mycket lättare efter diagnosen. Jag fick en lönebidragsanställning och fick även mycket bra stöd från psykologen på habiliteringen. Med en diagnos kan det också vara enklare att börja plugga för man kan ansöka om särskilt pedagogiskt stöd. Visst, en diagnos är ingen garanti för att man kommer att få fungerande stöd och alla diagnostiserade autister har inte fått stöd, men blir man nekad en utredning berövas man möjligheten att ansöka om vissa stödinsatser.

En diagnos kan förbättra livet

Tyvärr är det numera inte alls ovanligt att vuxna som misstänker sig ha autism blir nekade en utredning av vården med motiveringen att vederbörande har klarat sig hittills och att en diagnos därför inte är nödvändig. Och det tycker jag är helt fel. Faktum är att det är svårt för utomstående att bedöma om en diagnos är nödvändig eller inte! En diagnos kan förbättra och i bästa fall även förlänga livet.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.